[144] »Äntligen, Nathan Fielder - vilken svindlande finalrysare«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Curse (SkyShowtime)
2. The Gold (BBC/TV4 Play)
3. Criminal Record (Apple TV+)
4. Fargo (FX/HBO Max)
5. Champion (BBC/Netflix)
6. The Artful Dodger (Disney+)
7. Slow Horses (Apple TV+)
8. Pojke slukar universum (Boy Swallows Universe, Netflix)
9. Fellow Travelers (SkyShowtime)
10. Makten (Makta, NRK/SVT Play)

Den mest omdiskuterade seriefinalen sedan … »Sopranos«? Äntligen når Fielder hela vägen

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

16 februari?? Sänds inte The Curse-finalen i Sverige förrän om en månad?? Well, då får det bli en spoilerfri nödlösning. Jag kan omöjligt avhålla mig helt från att nämna Nathan Fielder-seriens sanslösa finalavsnitt, och åtminstone fresta med några okommenterade skärmdumpar, efter att amerikanska sociala medier och tv-diskussionsforum samt inte minst Youtube översvämmats med »hot takes« den gångna veckan.

The Curse – som jag recenserade här – är förstås inte en lika bred serie som Lost eller The Sopranos. Därför är det svårt att göra en jämförelse ur ett tv-historiskt perspektiv. Men enbart sett till diskussionen, inklusive polarisering mellan älskare och hatare, är det svårt att inte göra den jämförelsen.

Och sett till kvalitet är The Curse-finalen, som sändes i USA förra söndagen och inte hade släppts i förväg till kritiker, definitivt med däruppe. Bättre än Lost, kanske lika bra som Sopranos … och definitivt mer svindlande än dem båda. I bokstavlig bemärkelse. Och om vi bortser från den surrealistiska, lyriska, existentiella kvaliteten, som jag ändå inte kan ta upp här för att inte spoila – episod 10 av The Curse är det mest spännande jag sett i år, rent upplevelsemässigt, med analyshjärnan i off-mode. Den ren skräcken! Och den rena glädjen över att få se något så modigt udda – och något så fulländat av en Nathan Fielder som tidigare alltid snubblat på mållinjen. ♦

»Champion« är en »Nashville« för södra London

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

BBC-serien Champion, som nu nått Sverige via Netflix, har fått så fin kritik i hemlandet att jag först blir besviken – tills det slår mig att jag börjat se den med fel tv-glasögon. Återkommer strax till det. Vad jag definitivt slås av från början är musiken, miljön och karaktärerna: Champion är lite i linje med andra fina, moderna, unga musikbranschdramaserier jag skrivit om på senare tid, som Issa Raes Rap Sh!t, brasilianska Vgly och Miamiscenens Neon.

Här får vi följa en London-familj med Jamaica-rötter, där sonen efter ett stort genombrott som rappare avtjänat fängelsestraff för droginnehav och vinglar lite i comebacken, då hans lillasyster, som i hemlighet skrivit den djupare delen av hans texter, inleder en egen R&B-karriär lierad med brorsans värsta rival och hans agent och skivbolag. Den utflyttade pappan i familjen är en halv-hustler som driver reggaeradiostation från sitt rätt läckra lilla singel-townhouse och startar skivbolag med sonen, mer för att exploatera än hjälpa honom. Mamman driver en hål-i-väggen-karribisk-restaurang, delägd med exet, hustler-pappan, som hon fortfarande har känslor för samtidigt som hon lever ihop med en annan, betydligt stadigare man.

Rapparen spelas av kreddiga Top Boy-stjärnan Malcolm Kamulete, syrran av lika briljanta Déja J Bowens, som jag aldrig sett tidigare men som påminner starkt om Myha'la Herrold från Industry. Veteranen Ray Fearon är perfekt som rudeboy-nostalgiska pappan och Nadine Marshall (Small Axe, Save Me) rörande närvarande som mamman.

Serieskapare är Candice Carty-Williams, och ungefär som hennes genombrottsroman Queenie var ett slags rasifierad Bridget Jones är Champion en socioekonomiskt trovärdig såpa i den engelska traditionen med arbetarklassen i centrum. Med glasögonen genre-korrigerade växer den enkla storyn i Champion ut till en svart, spirituell, svängig EastEnders för södra Londons karribiska community. ♦

»The Code«-skaparnas mästerliga Charles Dickens-fantasi – heistserie, matinéröj, kirurgblod och Sex Pistols-gnabb

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Att australiska The Artful Dodger skulle vara sevärd räknade jag med, eftersom det är serieskaparna bakom The Code som ligger bakom, men jag hade ändå tagit för givet att den skulle ha den där typiska postmoderna »hinnan« som snabba, smarta, svängiga takes på historiska narrativ och miljöer brukar ha. När den här serien, som är en fri fantasi-sequel till Charles Dickens Oliver Twist, dessutom inleds med en blodig, röjig 1850-tals-operationsscen som hämtad ur The Knick, och ljudsätter den kongenialt högoktanigt med Wolfmothers postmoderna sjuttis-hårdrock, är ju allt upplagt för detta.

Men, i sig kongenialt med huvudkaraktärens smeknamn (»den konstnärliga/skickliga skojaren/smitaren«) lyckas serien bända sig ur konstgreppet och ta tredimensionell form framför tittarens ögon. Det är rätt stort!

Storyn är matiné-perfektion. Vår huvudperson har flytt den engelska rättvisan och blivit kirurg i nybyggarlandet Australien, där han tampas med både maffia och den korrumperade guvernören, vars läkekonst-nördiga dotter han inleder ett förhållande med.

Såg ni Craig Pearces underbara dramaserie om The Sex Pistols så känner ni igen huvudrollens Thomas Brodie-Sangsters manér från rollen han hade där, som Malcolm McLaren – och inte desto mindre när alltid skruvat lysande cockney-karaktärsskådisen David Thewlis dyker upp också, som Dickens-figuren Fagin, banditpappan från London, och låter precis som en åldrad Johnny Rotten! Ur detta formas sedan en härligt fartig och rolig »sista stora stöten«-berättelse.

Hela säsongen finns nu på Disney+. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg – Echo-, End of the Line-, No Activity- och Carina Bergfeldt-recensioner + True Detective, Historien om Sverige, The Sopranos-jubileet, Welcome to Wrexham, The Lincoln Project, Hanna-Barbera och Boy Swallows Universe. Avslutar som alltid med tv-veckans soundtrack som Spotifylista.