[146] »Rost är bara rost … man kan ta bort med cola«

Bäst i tv-världen just nu

1. Painkiller (SVT Play)
2. Mr and Mrs Smith (Amazon Prime)
3. Den långa skuggan (The Long Shadow, ITV/SkyShowtime)
4. The Gold (BBC/TV4 Play)
5. Criminal Record (Apple TV+)
6. Jack Whitehall: Settle Down (Netflix)
7. Makten (Makta, NRK/SVT Play)
8. Tokyo Vice (HBO Max)
9. Pojke slukar universum (Boy Swallows Universe, Netflix)
10. Champion (BBC/Netflix)

Nu vill man bara ha mer – mer Pichler, mer Spasenoska

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Att Äta sova dö- och Amatörer-regissören Gabriela Pichler debuterar med en tv-serie är rimligen årets största svenska tv-nyhet redan nu. I synnerhet med tanke på hur priserna och kritikerhyllningarna regnade över hennes filmer från 2012 och 2018. Så varför passerar Painkiller, som hade premiär förra veckan och nu har alla sex avsnitt utlagda på SVT Play, så obemärkt?

Är den sämre? Nej. Är den mindre unik? Nej. Har vi vant oss vid uttrycket? Nej, bara två tidigare nedslag på tio år borde snarare ge sug efter mer. Har vi ett annat politiskt klimat, med mindre acceptans för skildringar av segregerad invandring och minoritetskulturer? Well … ja. Och jag tror det ätit sig in i oss alla, även i oss som älskar Gabriela Pichlers tidigare verk.

Samtidigt är Painkiller verkligen ingen upprepning av genombrottskonceptet utan tvärtom väldigt mycket 2023, en både skoningslös och rörande samtidsskildring med vissa politiskt inkorrekta manér som kanske inte hade funkat 2012. Serien är på riktigt öm och nära, samtidigt brutalt rolig i både situationskomedin och relationspsykologin mellan Andrea Dodonas vuxna konstnärsdotter och Snežana Spasenoskas sjukpensionerade och fibroyalgi-lidande städarmamma.

Förra veckan nämnde jag det fantastiska slutet på andra avsnittet. Dottern hade raljant önskat sig »ett djur som inte finns« i 34-årspresent, och när hon kom hem sent på kvällen fann hon inte bara mamman sovande i soffan utan också underliga textil- och flirtkuledjur som mamman hade kämpat med tills hon stupat.

Mamman som inte tror på sin fantasi för fem öre … men kolla:

Serien är full av sådana ögonblick, och full av Snežana Spasenoskas unika och extremt underhållande närvaro. Jag älskar med vilken respekt Pichler ger oss mammans livshistoria, eller livsberättelse; jag faller för hur mamman fortfarande gillar Tito och tror på innebörden i begreppet »folkets diktator«, mot allt bättre vetande i hennes lilla, varma vänkrets av exiljugoslaver, och hur impressionistiskt fint Pichler återger deras långa skräniga diskussion och dryckeskväll på kvarterskrogen; och jag älskar med vilken respekt Pichler ger oss dotterns konstkarriär också, ironiskt och genuint på samma gång – inklusive ett välmenande men parodiskt tondövt och privilegierat konstkotteri med förgreningar över Österlen.

Jag skärmdumpade en sekvens för att visa på både seriens och karaktärernas ton. Här sitter mor och dotter på stranden efter att dottern tilldelats ett meningslöst fint Österlenspris, en liten statyett i rostig metall av en lokal konstsmed …

… och mamman är rätt dissande, tycker allt är skit med både Österlen och priset, »rost är bara rost … man kan ta bort med cola.« Och så får hon en idé, när hon håller upp statyetten och ser en liten figur där bakom …

… hon tar bort rosten från järnet med cola och sand i en påse …

… och arrangerar en fotosession som dottern dirigeras in i, en lagom bit bort …

… well, ni förstår?

Snart haglar likesen på hennes Instagramkonto!

Painkiller är en frisinnad, stökig fröjd i ett flytande gränsland mellan kultursatir och samtidskritiskt livsmanifest. Med ett galleri av rollfigurer som omgående borde förnyas för en säsong 2. Vilket knappast är en tanke som ens föresvävat Gabriela Pichler, serien har en avgränsad uppbyggnad och inte minst ett fulländat slut som om den vore en långfilm, men SVT borde ställa frågan.♦

»Atlanta«-duons version av »Mr & Mrs Smith« är den perfekta postmoderna proceduralen

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

I en intervju i veckan kom jag in på proceduralens återkomst. Efteråt slog det mig: Är det verkligen korrekt att tala om en återkomst? Proceduralen, detta klassiska 1900-talsformat där varje avsnitt är en avslutad historia, har visserligen fört en tynande tillvaro i medierna under 2000-talets kreativa tv-boom, men har aldrig slutat vara populär. Många serier under 00-, 10- och 20-talet har fortsatt att bygga på proceduralformatet: från House och The Blacklist till hela CSI- och NCIS-franchiserna, och hundra serier däremellan.

Så det var inte ologiskt att förra årets mest sedda tv-serie, ettan på Netflix globala lista, visade sig vara The Night Agent. Eller att Paramount+ går som tåget i USA tack vare proceduralerna. Men dessa serier, inklusive The Night Agent, känns nästan uteslutande som kvarlevor – och inte kvarlevor efter de bästa äldre proceduralerna utan modellerade som de tristaste av dem, med manus och regi stöpta i samma genre-homogena former.

Så, på frågan om vi just nu ser en proceduralens återkomst är svaret … ja, faktiskt. Det senaste året har vi fått flera nya serier som jobbar med kreativa former i stället för mallar, och därmed fångar upp de allra bästa proceduralerna från förra seklet (hela den lekfulla softdeckargenren: Magnum P.I., Simon & Simon, Remington Steele, Par i hjärter) och från 00-talet (Boston Legal, House). Poker Face gjorde det på ett fantastiskt sätt förra året, och nu ansluter Mr & Mrs Smith, som kom upp på Amazon Prime i fredags, till samma procedural-postmodernism:

Den är lika full av blinkningar till tv-historien som Poker Face – kärleksfulla blinkningar, men inte vare sig konservativa eller flirtiga utan liksom samtida, framåtlutade, rentav fördjupande. Både Poker Face och Mr & Mrs Smith är fundamentalt underhållande i ett överrumplande här-och-nu som gjort sig oberoende av form och funktion; det är actiondramakomedi där varken action, drama eller komedi är så mycket mer än klacksparkar men där ändå helheten, genre-legeringen, är så mycket mer.

Ta bara hur bakvänt serieskaparna Donald Glover och Francesca Sloane utgår från premissen för originalfilmen med Brad Pitt och Angelina Jolie (som i sig var en remake av tv-serien med samma namn från 1996, med Scott Bakula och Maria Bello). Det är först när man sett hela säsongen som man inser att de faktiskt använt sig av hela upplägget med rivaliserande privata spionbolag och en Mr och en Mrs som får i uppdrag att döda varandra. Premissen är inte alls så omgjord som man först tror, den är bara omstuvad. Vilket också adderar en spänning om man sett filmen, eftersom man efterhand inser att, aah, de plockar in det momentet så här i stället …

Men intrigen och dramat är samtidigt något väsensskilt från den 18 år gamla filmen, som i dag känns närmast otittbart stofilig (jag kollade på den som referens, finns på Disney+, rekommenderas ej). Detta är det mest spännande med serien – hur Glover och Sloane, som jobbade tillsammans med Glovers mästerverk Atlanta, tar med sig massor av erfarenheter och kreativa verktyg från den serien. Kanske är det den konceptuella höjden i Atlanta, en serie som ju också mixade relationssvärta och svängig humor, som följt med i bakhuvudet på Glover och Sloane och gett tillräckligt med kreativ takhöjd här för att inrymma både beteendepsykologi och universella relationsobservationer. Följden blir att när hela seriens femte avsnitt skildrar en parterapi så känner man igen sig själv och sina egna relations-issues och sitter ända framme på kanten av psykoterapeutens soffa för att inte missa något.

Samtidigt kan ju inte huvudrollernas Glover och Maya Erskine säga till psykoterapeuten att de är mördande spioner – deras täckmantlar är att de är mjukvaruutvecklare. Så eftersom deras relationsproblem har så mycket med jobbet att göra uppstår en underbar kodad humor, parallellt med att vi får tillbakablickar till de våldsamma uppdragen de bara kan prata förtäckt om. Därmed får vi alla tre beståndsdelar, action, komedi och drama, på en gång, fulländat legerat.

Miljöerna är fantastiska, jetsettigt skiftande från hemmaplan i New York till Alperna ena veckan och Comosjön nästa. Men det är aldrig plastigt och endimensionellt (som i, säg, Citadel eller The Night Agent) utan genuint arkitektoniskt, levande, patinerat.

De olika uppdragen är en härlig röra av knappa data, noll research och trial and error, dock lite mindre engagerande i början och med en mycket bättre andra halva. Men man kan verkligen undra vad det är för jäkla spionbyrå de jobbar för. Själva har de ingen aning. Jag skulle beskriva det som typ israeliska Black Cube kapad av ett brottssyndikat med vad som verkar vara en allseende AI-version av Bondskurken Blofeld i toppen, matad med nostalgisk Mission: Impossible-data.

Dialogen är seriens allra vassaste vapen, med ett både naturalistiskt och stilistiskt flyt och full med finesser. Som när Glover och Erskine ska flytta en kriminell finansmagnat, spelad av Ron Perlman, till ett safehouse och ingen av de tre vet varför. Men Glover och Erskine vet ju av erfarenhet att det kan sluta med en likvidation. Så när Erskine föser in en handfängslad och huvförsedd Perlman i baksätet och först säger »Vi har inte kommit för att skada dig, jag lovar!« och sedan, när hon inte har tålamod att trycka dit ett trilskande bilbäte, säger att, utan att mena det, hon ska »sätta på bilbältet senare«, är det en diskret signal till tittaren om med vilken lätthet hon ljuger – och att den första lögnen till Perlman inte var empatisk utan bara en lösning för stunden. Utan att spoila för mycket kan jag säga att denna hint också leder framåt, i en djupare relationsplot.

Och allt detta bara i en replikväxling på fem sekunder.

Några avsnitt senare, mot slutet av säsongen, sitter Donald Glovers karaktär och kollar på Harold and Maude på tv och äter isglass – och tuggar i sig hela glasspinnen på en gång. Sällskapet i tv-soffan tycker han beter sig »konstigt«, han frågar »varför?«, och får svaret »för att det är så psykopater gör«.

Också fem sekunder dialog, men del av samma relationsplott.

Finalen sedan – fantastisk! Med en klassisk cliffhanger mitt i ett avslut som fungerar fullt tillfredsställande även om inte Amazon skulle förnya serien för en andra säsong. ♦

Total-standup med Jack Whitehall

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

En ny Jack Whitehall-special på Netflix? För mig är det en högtidsstund. Jag upptäckte honom på allvar i Fresh Meat för tio, tolv år sedan och har följt honom slaviskt sedan dess. Nya Jack Whitehall: Settle Down är på flera sätt ett bokslut – här finns allt som gör honom så bra, det breda och booziga, det självspäkande spirituella, det vuxet studentikosa; samtidigt som han presenterar det som hans drumliga old money-ungdoms slutpunkt vid 35 års ålder. Hans fru är gravid. De har skaffat hund. Ja, jag hör hur det låter – alldeles för simpelt för vår svåra tid – men Whitehall är immun mot sådana invändningar.

Det bästa med honom är att han är så fysisk, plastisk och karikatyrisk. Han kör i princip charader under hela showen och gör det så perfekt, och så ledigt lätt, att även skämten som inte landar ändå … landar. Om inte retoriskt så rytmiskt. Han är som en ung Hugh Laurie och en lillgammal Stephen Fry på samma gång.

Här finns en lång utläggning om hur han och hans fru åker på safari, och till och med en superfan som jag börjar sucka först, jag menar, vad fan, en överklassbritt som skojar om en lyx-safari i Afrika, hur tänker han? Men snart sitter jag och är alldeles lycklig över hans otrendiga djurstories. Sekvensen blir mot all förmodan showens allra roligaste. Som när han landar i närmast nostalgisk screwball om mysteriet i att zebran inte blivit utrotad ... och sedan via en fetflagd Floridafamilj på safarin glider över i MAGA, twittertroll, facebookrasism och drev mot representation i filmer. Sättet han plötsligt får politiken att ramla in i manuset är briljant, utan att ge avkall på det avväpnande och inbjudande goda humöret, det där både lökiga och spirituella. Samma sak när han mitt i allt, och med hundraprocentigt allvar, pratar av sig om sorgen och krisen när hans fru fick missfall. Publiken bär honom, han bär publiken. ♦

Bäst online på Göteborg Film Festival 2024

Jag har inte hunnit se lika mycket tv-serier som vanligt denna vecka eftersom Göteborg Film Festival pågår (avslutning i kväll) och eftersom jag i snitt bockat för och checkat av ett par filmer varje kväll i online-utbudet. Här är mina favoriter:

1. Puan (María Alché/Benjamín Naishtat, Argentina 2023)

2. Tótem (Lila Avilés, Mexiko 2023)

3. Afire (Röd himmel, Christian Petzold, Tyskland 2023)

4. Animal (Sofia Exarchou, Grekland 2023)

5. Days of Happiness (Chloé Robichaud, Kanada 2023)
6. The Reeds (Cemil Ağacıkoğlu, Turkiet 2023)
7. Sira (Apolline Traoré, Burkina Faso/Frankrike 2023)
8. Düsseldorf, Skåne (Patrik Blomberg Book, Sverige 2023)
9. Great Absence (Kei Chika-ura, Japan 2023)
10. Un métier sérieux (Ett riktigt jobb, Thomas Lilti, Frankrike 2023)

Samtliga rekommenderas, de fyra översta extra mycket. ♦

Nedläggningen av »Rap Sh!t« oroar

Insecure-skaparen Issa Raes senaste och ännu bättre serie Rap Sh!t, som jag hyllade i början av både första och andra säsongen, är nedlagd. Och det handlar kanske inte bara om slutet för en serie utan om början på slutet för en era av inkludering. Läs Net-a-Porters featureintervju med Rae från i måndags:

»It’s already happening. You’re seeing so many black shows get cancelled, you’re seeing so many executives – especially on the DEI [diversity, equity and inclusion] side – get canned. You’re seeing very clearly now that our stories are less of a priority. I am pessimistic, because there’s no one holding anybody accountable – and I can, sure, but also at what cost? I can’t force you to make my stuff. It’s made me take more steps to try to be independent down the line if I have to.« //
»I don’t think it’s a secret that many white audiences and critics tend to reward traumatizing depictions, or their own biased perceptions of what Blackness is. It’s frustrating.«

Mycket har hänt på de tolv åren sedan Issa Raes genombrott med webbserien The Misadventures of Awkward Black Girl, men framsteg kan också utplånas, snabbt, beroende på politiskt klimat. ♦

»Masters of the Air« förtjänar en äkta MÖP-avhyvling

Jag var ju inte alltför betagen efter att ha kört igenom hela Masters of the Air-säsongen och gav storserien en tvåa i betyg förra veckan. Men ibland är inte tv-kritiker de bästa tv-kritikerna, och ska ni läsa en enda text om den här serien rekommenderar jag denna:

Ni må tycka vad ni vill om Cornucopia-bloggaren Lars Wilderäng, men han adderade ytterligare flera lager av kunskap och analys i sin Masters of the Air-recension i veckan som jag inte hade tillräckligt med förförståelse för att ens famla efter. Och, ska sägas, hans värdering av det grunda karaktärsdramat är densamma som min. ♦

SVT Play frigör kraften hos HDR, Dolby Vision och Dolby Atmos … sägs det

Något som kan störa mig rätt mycket emellanåt är hur vissa streamingtjänster har rejält sämre uppspelningskvalitet än andra, vilket aldrig har märkts så mycket som efter OLED-tv:ns genombrott. OLED-tekniken arbetar ju selektivt med pixlarna, så att svart faktiskt blir svart och inte daskigt ljusgrått som på en LCD-skärm. Och just nu ser till exempel Criminal Record och Slow Horses fantastiska ut på min OLED – perfekt svärta, djup kontrast även i mörkerscener – medan nya serier på SVT Play eller TV4 Play fortfarande ser ut som på en gammal LCD-tv så fort kvällsmörkret sänker sig över scenerna.

Men nu har SVT ihop med produktionsbolaget Filmlance genomfört en uppgradering av tekniken till den senaste generationen av HDR med Dolby Vision/Atmos och smugit ut den i uppdaterade avsnitt av Taelgia.

Den ser fantastisk ut. Och låter ännu bättre.

Det tekniska huvudansvaret på Filmlance bärs av veteranen Lars Haglund, med decennier av erfarenhet från SVT men också från arbetsgruppen som tog fram den internationella standard, Rec.709, som har använts globalt för tv-sändningar fram till introduktionen av HDR. Så det är ingen dålig HDR-pipeline Filmlance har, och det ska bli spännande att följa fortsättningen.

OBS, Taelgia är lite kornig i bilden, vilket är ett estetiskt val. Vill man ha en cleanare teknisk referens så kan man kika på En helt vanlig familj på Netflix, som Filmlance också står bakom.♦

»I’ve been expecting more from myself my whole life, and it’s just not there …«

Citatet i rubriken är en av den nya, tolfte och sista säsongens nya larryismer. Så ni förstår vart det barkar. När jag senast skrev om Curb Your Enthusiasm fanns det fortfarande visst hopp om en säsong 13 också – varje säsong det senaste decenniet (bara tre stycken) har ju känts som den potentiellt sista, men, som Jeff Schaffer sa till Deadline Hollywood förra året:

»My first season was season 5. And you know what the final episode of that season was called? The End. Not ironically. That was 15 years ago. So every season is the last season. It’s been this way forever. Larry’s put all the ideas he likes into the season. He’s the only one who thinks he’s never gonna have another good idea. So, of course, he’s done for a while. But you know, usually he goes out and has spirited encounters with the Westside of Los Angeles and then ideas come. So we’re in the same spot we’re always in. It’s just business as usual.« 

Veckan före jul slogs dock en sista officiell spik i kistan. HBO började marknadsföra de nya avsnitten som »the final season« och Larry David bekräftade med följande kommuniké, drypande av typisk sarkasm och anti-sentimentalitet:

»As Curb comes to an end, I will now have the opportunity to finally shed this ›Larry David‹ persona and become the person God intended me to be – the thoughtful, kind, caring, considerate human being I was until I got derailed by portraying this malignant character. And so ›Larry David‹, I bid you farewell. Your misanthropy will not be missed. And for those of you who would like to get in touch with me, you can reach me at Doctors Without Borders.«

Å andra sidan har James Poniewozik en poäng i en fin, vad ska vi kalla det, uppsnacks-runa i gårdagens New York Times: »I wonder why David felt the need to make a finale at all, and whether the show might just return one day, like George Costanza going back to work after quitting.«

Premiär i morgon kväll på HBO Max. ♦

»WeCrashed« kraschade finalen

Det var ett tag sedan jag skrev om WeCrashed, Apple TV+-dramaversionen av WeWorks uppgång och fall, som ju kom i en våg av liknande verklighetsbaserade startup-framgångsstories som The Dropout och Super Pumped, och som jag överlag uppskattade. Men Linus Larssons kommentar på DN Kultur i går …

… är värd att föras till protokollet. Jag har inte brytt mig om den här historien sedan jag såg dramaserien, så det är först nu jag inser hur fejkade slutscenerna i WeCrashed var och hur mycket närmare sanningen dokumentären från 2021 kom. Wework gick i konkurs för några månader sedan, och Adam Neumann hoppade av, eller kastades ut, precis där dramaserien anger – men inte barskrapad. Linus Larsson formulerar den faktiska lärdomen:

»När du har chansen att bygga en riktigt fet bluff, gasa då på maximalt. Antingen blir du exotiskt rik, eller så blir du bara väldigt rik. Adam Neumann är utskrattad, men han har mer pengar än du någonsin kommer ha.«

Dokumentären WeWork: Or the Making and Breaking of a $47 Billion Unicorn finns fortfarande på SVT Play.och är lika värdefull att se i dag som när den kom. Eller kanske ännu mer givande och oroväckande, nu när Elon Musk blivit spritt språngande extremist-galen och Mark Zuckerberg tagit konsekvenserna av sin destruktion av demokratin och anställt en privatarmé till sin Putin-size-bunker på Hawaii. ♦

Preussisk fredsvecka & Heißwecke – Craaford vill vara vår tids Österlånggatan-Taube

I nyhetsbrev #123 tidigt i höstas pratade jag lite med Wille Craaford och hyllade hans projekt Tbaxtstan. Sedan kom albumet Den 300-åriga Freden på Spotify, alltså med samma titel som hans rapsodiska bok, och med lika många låtar som i Evert Taubes Gyldene freden-kroghyllande Aderton sånger, den kanske största inspirationskällan till både boken och musikprojektet. Och i veckan fortsatte produktionen mot det utstakade målet – hundra stockholmiana-sånger – med en låt om den fredsförhandlande drottning Lovisa Ulrika:

Jag älskar hur Craaford landar denna skälmska historielektion i ett frosseri i semlor, och måste publicera hela texten:

Lovisa Ulrika preussisk prinsessa, blek som porslin
perukpudrad platinablondin, plockas hit från Berlin
av Carl Gustaf och Ulla Tessin
Som ett led i strategin för marionettmonarkin
ett eminent komplement till AdolfFredrikharmonin
och ännu ett litet frihetstidsglid mot demokratin;
Låt kungaparet sörpla upplysningsvin bland blommor och bin
Det finns gott om dom på Drottningholm
Tanken är fin i teorin

Men Lovisa Ulrika preussisk prinsessa är ingen lealös pralin
som lallar med i melodin, hon dansar in i kejserlig pansarkrinolin
och vägrar blankt ta regin från möss och hattokratin
Hennes påse är Der grosse Friedrichdynastin
Hon läser filosofin på latin och grundar vitterhetsakademien
En kulturell turbin med fyllt kronjuvelskrin
som manar med en mer och mer omättlig min:
In med en semla till
För jag tror att Lovisa Ulrika vill få maken Adolf Fredrik lika stor
som hennes storebror

Lovisa Ulrika preussisk prinsessa tycker vårt svenska hov bjuder på usel nivå
Själv är hon så rokoko, rockar Rousseau och postar små kuvert
till såna där som Voltaire och så
Men som drottning börjar hon må rätt ok ändå, tänk vad maken hittar på
Helt apropå kan hon få ett kinesiskt chateau gömt i en berså
och en exotisk pierrot nästan blå
Så Lovisa Ulrika preussisk prinsessa börjar gå alltmer på tå
och grunna på vad hon kan uppnå
Kan hon förmå en grupp att begå en statskupp eller två?
Jodå men tänk så illa det kan gå, det blir ett jävla hallå
Nu har hon bara lilla Gustaf att stilla hoppas på, han drillas som få
Medan kungen börjar bli grå, varvande svarvande med snusande i sin gilla vrå
Så vad kan man göra då för att skynda på?

Lovisa Ulrika preussisk prinsessa trampar runt i sin reträtt som ett porträtt
med missnöjt underbett på nya slottet
Men en dag i februari 1771 får livläkarn Herman Schützer en biljett
Nåt underligt har skett för kungen ler så snett, helt violett i ansiktet
Obduktionen visar rätt och slätt att kungen blivit fett för mätt
Ut ur magen lirkas rätt på rätt, det verkar som att nån har bett
om en semla till, in med en semla till
Finns det mer plats i säcken, in med med fler heisse wecken ♦

Håller The Aces på att transformeras till …

… ett avhopparmormonernas The 1975?

Jag tycker i och för sig att The Aces tappat en hel del efter det underbara debutalbumet för fem år sedan samt alla ljuvliga tidiga Youtube-klipp, som jag kampanjade för på TVdags.se (sajten finns inte längre men jag tror den här länken funkar?). Men jag följer dem troget och har på känn att de kommer att peaka igen. Och i livefilmen här ovan får jag inte bara en lite bättre känsla för materialet än jag fick från senaste albumet i somras, jag får en förnimmelse av The 1975 – och inte minst av Matty Healy i Cristal Ramirez. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Auf Wiedersehen, Pet!