[163] »Columbo allt hetare – The Good Fight-skaparna hakar på«

Bäst i tv-världen just nu

1. New York v Donald Trump Verdict (MSNBC)
2. Elsbeth (CBS/USA)
3. Eric (Netflix)
4. Boiling Point – På liv och död (BBC/SVT Play)
5. Alla utom vi (Max)
6. This is Not Sweden/Això no és Suècia (SVT Play)
7. Hacks (Max)
8. Allt och Eva (Viaplay)
9. Welcome to Wrexham (Disney+)
10. The Veil (FX/Disney+)

Först och främst … I’ll just leave this here:

Ge svenskarna »Elsbeth« nu!

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Eftersom 1970-talets främsta kriminalserie Columbo var mitt livs första stora tv-kärlek är jag eld och lågor över den här nya retrovågen i USA där just Columbo omtalas som bärande influens. En trend som synkar fint med renässansen för proceduralserier. Jag skrev mycket om detta kring uppenbarelsen Poker Face förra sommaren:

Och nu har vi fått Elsbeth också, av The Good Wife- och The Good Fight-skaparna Robert King och Michelle King, en hutlöst underhållande proceduralserie med ett mordfall per vecka plus ramstory-fall, precis som i Poker Face. Den första säsongen närmar sig just nu slutet i USA och svensk visning verkar fortfarande oklar. Men den måste ju komma, med tanke på hur överraskande bra serien går:

Som titeln antyder är Elsbeth också en spinoff till The Good Wife och The Good Fight, där vi ju sett Carrie Prestons goofiga karaktär Elsbeth Tascioni tidigare. Men det är ingen som helst fortsättning på The Good…-universumet. Här är den autistiska Chicago-advokaten nyinflyttad i New York för att vara polis-supervisor, övervaka att utredningar går rätt till. Häri finns förstås ramstoryn också, Elsbeth är lite undercover-planterad på en polisstation för att kolla upp misstänkt korruption, men för poliserna på stationen är hon en irriterande »polis-polis« som agerar ytterrock på mordplatserna – en skarpsinnig virrpanna som löser fallen. Vartenda ett. Där poliserna bara springer på villospåren ser hon igenom förövaren direkt och skapar det där underbara Columbo-scenariot, utfört till punkt och pricka.

Precis som i Columbo får vi alltid se mordet i inledningen, alltid utfört av snobbiga strebrar och kulturelitistiska narcissister som först ser den kufiska Elsbeth som en fluga att vifta bort. Den stigande frustrationen hos dem, över att inte bli av med detektivens ständiga uppdykande och besvärande frågor, är identisk med den i Columbo.

Här pratar Carrie Preston om Columbo-influensen med Stephen Colbert …

… och här mer i detalj om hur serien verkligen började som en fusion av två saker, i huvudena på paret King – en Columbo-revival och en egen Elsbeth-serie:

Det är också fascinerande att både Natasha Lyonnes huvudkaraktär Charlie i Poker Face och Carrie Prestons Elsebeth är på spektrat; Charlie lider av savantsyndrom och Elsbeth är rakt av autist. Och för oss The Good Fight-afficionados är det härligt att få Elsbeth-karaktären utvecklad – inte bortom det gåtfullt udda utan inom det. I de tidigare serierna var hon en quirky bifigur med en schtick: att vi som tittare aldrig riktigt visste var gränsen gick mellan autism och strategi. I Elsbeth utförs samma spel – vad är faktisk autism, vad är tvärtom sensibilitet och skådespel hos Elsbeth Tascioni? – men förflyttat till en lättare, lekfullare genre där det undflyende inte blir mindre undflyende men får fastare konturer då hela serien är uppbyggd kring Carrie Prestons rolltolkning. Och den premissen fusioneras med Columbo-idén. Exempelvis får vi inte veta särskilt mycket mer om Elsbeth som människa, men hon pratar ofta om sin son precis som Columbo pratade om sin alltid frånvarande fru – och det blir både karaktärsbyggande och en Columbo-hommage.

En säsong 2 är redan spikad:

Jag återkommer så fort jag vet något om svensk visning, som rimligen borde landa hos SkyShowtime. ♦

Elisabeth Moss »The Veil« är faux-Hugo Blick & »Falsk identitet« i miniatyr … räcker rätt långt

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Peaky Blinders-skaparen och rutinerade filmmanusförfattaren Steven Knight har gjort en modern geopolitisk spionserie.

Elisabeth Moss har gjort en modern geopolitisk spionserie.

Jag blir såld på båda dessa infallsvinklar, och jag förstår också de problem som lyfts av andra kritiker, men sammantaget är FX-miniserien The Veil, som just fått Sverigepremiär på Disney+, en frisk fläkt i genren.

Utan att gå in på spoilriga detaljer kan man konstatera att seriens bristande trovärdighet sitter i själva fundamentet, eftersom det är vem som säger vad till vem som hela tiden både för handlingen framåt och får en att känna att »nää … det här är för mycket, för knäppt, för frifräsigt« – det kan gälla allt från grundläggande underrättelsefakta till påhitt som att en amerikansk (Josh Charles!) och en fransk agent hela tiden gnabbas om sina kulturskillnader och ibland börjar brottas(!) offentligt(!!).

Men, precis lika ofta som trovärdigheten brister, lika ofta vänder serien stretcharna till en fördel. Nämnda agent-tjafs är fånigt … men kul! Och sedan växer det mellan Josh Charles kaxiga CIA-agent och Elisabeth Moss MI6-frilansare: han vill framstå som tekniskt och sakligt överlägsen och hånar misogynt Moss intuition, Moss slår snyggt tillbaka när hon frågar honom om inte han också i IS-terrorplanen de utreder har sett misstänkta likheter med ryska FSB-metoder, han säger »självklart, men en slump«, och hon svarar »jag har aldrig litat på slumpen«.

Seriens premiss: en fransk-algerisk kvinna (känsligt spelad av Yumna Marwan) har i ett syriskt flyktingläger identifierats som IS-medlem. Men exakt vem är hon? En typiskt naiv väst-värvad kvinna som dragits in i sekten och nu bara vill hem till sin dotter i Paris? Eller något så ovanligt som en kvinnlig IS-ledare? Elisabeth Moss karaktär är expert på den här typen av identifikationer med unika, smått psykoterapeutiska och tidsödande metoder som gett resultat förr och som nu fått britterna att anlita henne igen, medan fransmännen och amerikanerna vill ha snabba svar med enklare metoder, typ tortyr och kidnappning av Paris-dottern för DNA-test. Så Moss karaktär smiter undan med IS-kvinnan, för att – inledningsvis i roadmovie-form – samtala sig fram till kvinnans identitet medan alla underrättelsetjänster försöka komma ikapp dem och samtidigt lösa fallet själva.

Moss och Marwan spelar två »shape-shifters«, två kvinnor med förmåga att dölja och låna identiteter, vilket i sig ger psykologisk spänning. Och action. The Veil är utmärkt våldsam – den handlar trots allt om en mega-terrorplan. Samtidigt finns här en gåtfull bakgrundshistoria om Moss karaktär som även den väcker löje vid skärskådande men är förförisk i dramakontexten.

Och, ja, som sagt – FSB! Att ryssarna är införlivade i plotten lyfter den geopolitiska relevansen. Det blir lite som en Falsk identitet-miniatyr. Och med »miniatyr« menar jag inte bara formatet med sex rätt korta avsnitt (frånsett den över timslånga finalen) utan också den minimala researchen. Steven Knight har liksom inget intresse av att göra det här på riktigt utan berättar hellre en stor, häftig skröna med både blinkningar till John Le Carré och aparta stilbrott.

Serier som Falsk identitet levereras med inbyggd bullshitdetektor, The Veil bullshittar oss med passion. Bara som ett exempel finns här en liten subplott med Jim Morrisons grav i Paris som »dead drop«-plats som verkligen inte håller ihop logiskt. Men inslaget, som inbegriper skjutna agenter, blir spännande ändå, i sig självt – ungefär som den klassiska skuggnings- och jaktpromenaden i Hugo Blicks The Shadow Line.

När intrigen börjar dra ihop sig i näst sista avsnittet säger Elisabeth Moss karaktär om sin fransk-algeriska följeslagare:

»Det är som om hon vill att jag ska lista ut hur det hänger ihop.«

Vilket ger mig en liten meta-rysning. Det är ju exakt samma med hela den här serien – det är som om den vill att jag som tittare ska se hur den skarvar och slarvar för att liksom paradera illusionen och spänningen framför mina ögon. Och ju närmare slutet vi kommer, desto djärvare blir serien för att i slutscenerna rentav strutta kaxigt med upplösningen. Och fälla ut påfågelsfjädrar som kittlar oss i näsan med en helt oväntad big reveal och cliffhanger.

Jag vill ha kvar The Veil i mitt tv-liv, och en säsong 2 kan nog vara på gång. ♦

»Alla utom vi«-intervju med Filip Tellander

Vilken svensk tv-vår! Knappt har man landat efter briljanta Allt och Eva och STHLM Blackout innan Alla utom vi överraskade inte bara med en lysande säsong 2 …

… utan med att helt överge den kanadensiska förlagan. Hur gick det till? Jag var tvungen att fråga regissören Filip Tellander, som tagit över serien efter Erik »Jerka« Johansson.

Filip, hur gick det till när du tog över serien – hur tankades info över, och från vem? Mest från Erik, vad gäller tonen och tänket?

Erik var med under den inledande fasen av projektet och bollade casting och karaktärer och så, kom med inspel på manus och sånt som kändes kul eller inte. Men sen framåt inspelning lämnade han över rodret och seglade i väg på andra äventyr.

Hur ser styrningen ut av produktionen ut? Jag har jämfört med den kanadensiska förlagan How to Buy a Baby och det känns ju som två helt olika serier. Originalet är mer traditionell sitcom. Hur har den här omtolkningen gått till?

Säsong 1 var absolut närmare den kanadensiska versionen av serien, då hade varje avsnitt en förlaga att luta sig mot medan vi i andra säsongen skrev allt från scratch och hittade på en egen båge. Kanalen ville brodera ut turerna kring vad som händer med själva relationen under en lång och segdragen IVF-behandling. Så vi gjorde en massa research på ämnet och jag kände då också att även om jag inte själv genomgått IVF så var det lätt att relatera till känslan av att befinna sig i en relation som blir alltmer mekanisk och resultatinriktad. Det är ju ungefär det man lätt kan trilla in i som småbarnsförälder. Man får en liten bebis som kräver massor av tid och uppmärksamhet och relationen kommer i andrahand. Eller kanske tredje, fjärde, femte hand, efter jobb, vänner och kanske en lägenhet som är för liten och måste fixas eller bytas. Lätt att gnistan försvinner. Och det tycker jag är relaterbart även om man inte genomgår IVF, alltså att livet blir tungt och besvärligt när man hela tiden jobbar mot mål som ligger längre fram och att ingenting riktigt duger som det är. Man dribblar lätt bort det som finns om man hela tiden fokar på det som kan bli bättre.

Så det var därför vi i andra säsongen la till huset, som dessutom ska renoveras mitt i alltihop. Och deras karriärer. Det kändes som bra byggstenar för att ta det temat vidare.

Hur ser relationen med originalets upphovspersoner/producenter ut?

De har fått läsa, men inte kommit med något inspel mer än gett tummen upp. De var och hälsade på under inspelning också och var mycket peppade och fina att ha att göra med.

Berätta om processen från outline till färdiga manus!

Det var otroligt kort om tid, när andra säsongen väl fick grönt ljus var det inte mycket mer än tre månader kvar till inspelning och det fanns inte ens ett manus. Så det var verkligen rivstart direkt. Först hade vi långa samtal med producenterna och kanalen om ambitionen med säsong 2. Vi ville gradvis gå allt djupare och öppna för en mer allvarsam ton. I säsong 1 är Ola och Hilma är liksom nykära och solbrända, det är sommar och de är förväntansfulla IVF-rookies. I säsong 2 har de gått ett par varv,det är vinter och de får missfall och har samtidigt ett hus som behöver renoveras medan räntorna stiger. Mer står på spel. Samtidigt som humorn hela tiden finns där. Det är ju själva ryggraden i serien, att kombinera det tunga med det roliga.

Hur har Albas och Björns kreativa input sett ut?Jag spekulerade i min recension lite i hur de två och du funnit varandra och kanske använt mycket improvisation … hur jobbade ni tillsammans?

Ja, vi hittade verkligen en bra dynamik. Och när jag klev in projektet tänkte jag verkligen på den grejen att det är så starkt att kunna jobba med två duktiga skådespelare som spelar att de är i en relation som knakar, samtidigt som de också varit i en relation som nyligen tagit slut i verkliga livet. Sen är inte dynamiken i Ola och Hilmas relation exakt så som den var för Björn och Alba, men det är ju självklart en fördel att de är så tighta och kan använda sin egen historia i allt som händer. Och jag tänkte mest att jag vill få det att hända, få dem att blixtra framför kameran och sen bara fånga det. Vi jobbade mycket med improvisation och de var även djupt insyltade i själva skrivprocessen.

Jag funderade i recensionen också lite kring den här ”bubblan” som omger Alba och Björn, att deras karaktärer är de enda som är helt och hållet tredimensionella medan övriga blir mer komiska katalysatorer, eller vad man ska kalla det. Är det något medvetet, något ni utvecklat och pratat om?

Jo men det är absolut så. Jag ville också bort lite från roliga oneliners. Humorn bygger mer på roliga situationer och mötet med udda karaktärer medan Ola och Hilma aldrig är så skruvade mot varandra i sin relation. Men så var det i första säsongen också, det är Jerkas fina bygge som jag bara behövde kliva in i och jobba vidare på.

Pratar ni något om en säsong 3?

Alltså, den ursprungliga anledningen till att vi skrev en helt egen säsong 2, utanför den kanadensiska förlagans struktur, var för att kanalen vill kunna ha deras andra säsong som säsong 3 här i Sverige. Sen återstår det väl att se hur säsongen går och om det finns ekonomi för en fortsättning.

Vad har du annars på gång just nu?

Jag och Matias Varela avslutade nyligen ett långfilmsmanus som är en psykologisk thriller. Arbetstiteln är Closure. En »love story gone wrong« om en förorättad pojkvän som håller sitt ex fånge i hopp om att få henne tillbaka – samtidigt pågår livet som vanligt där utanför. Den har vissa likheter med andra säsongen av Alla utom vi, börjar i ett tonläge och slutar i ett annat.

Vilka serier är dina egna favoriter just nu? Och genom tiderna?

Såg nyligen Ripley – fenomenal! Älskar det rena och lågmälda bildberättandet. På ytan är allt bra samtidigt som det bubblar och kokar under ytan. Det liksom brinner om varenda bildruta. Scenen när han trillar av motorbåten är otroligt bra, bland den mest eleganta action man sett. Så lågmält och avskalat och samtidigt oerhört intensivt. Kändes lite som första gången man såg shoot out scenen i Heat. Väldigt inspirerande också när vi jobbat med filmen – Varelas karaktär i den lever också i en lögn men håller en helt annan bild utåt. Och förmodligen också för sig själv.

Baby Reindeer och danska Huset tycker jag också var himla bra. Om man ska zooma ut och hitta all time favourites landar det nog på Sopranos och The Wire. Svårt att slå de där första kickarna.

De tre första avsnitten av Alla utom vi säsong 2 finns på Max. Nya avsnitt på tisdagar. ♦

Serier som »Baby Reindeer« och »Eric« befäster tv-dramat som ledande kollektiv konstform

Säsongsbetyg 📺📺📺📺📺

Merparten av denna text skrev jag förra veckan, men jag har byggt på lite med detaljer som Netflix recensionsembargo förhindrade mig att skriva då.

Benedict Cumberbatch har aldrig varit bättre än som den andragenerationens Jim Henson han spelar här, skapare av ett populärt Sesame Street-aktigt dockbarnprogram och bärande medlem i casten, ett kreativt geni med ett tragiskt liv i 1980-talets New York – han har en superfin familj men är riktigt rutten som både make och pappa, även om föresatserna i föräldraskapet är goda. En lika problematisk som privilegierad uppväxt samt psykisk ohälsa, kanske bipolär sjukdom, ställer till det utav helvete.

Även serieskaparen Abi Morgan peakar med Eric. Oftast refereras hennes storhet till BBC-serien The Hour från 2011 samt filmerna Suffragette och The Invisible Woman, själv har jag framhållit serien The Split som hennes största verk, men Eric är en ny nivå. Dels har den så många lager – polisdrama, relationsdrama, klassdrama, metadrama, missbruksdrama, aids-drama, kulturbranschdrama – utan att det blir överlastat, tvärtom är skikten i serien organiska som ådringar i marmor.

Sedan har vi miljöerna, scenografin, fotot, färgerna, musiken – serien känns inte bara New York utan också 1985 på riktigt riktigt. Inte minst imponerar skildringen av tv-studion, dockinspelningarna med liveband och inför publik – det är så levande. Liksom bråken, sorgen, sammanbrotten, spänningen. Allt lever.

Framför allt är Eric ett dramaturgiskt mästerverk, och det är detta jag undvek att skriva förra veckan: serien har ett fantastiskt slut. DN:s Fredrik Sahlin skrev i veckan en välformulerad Eric-recension men vantolkade det sista avsnittet fullständigt. »Jolmigt«, kallar han det. Jolmigt?!? Vad Abi Morgan gör med sista timmen är att fullfölja och fullända 1980-talsupplevelsen. Serien igenom känns den som sagt som 1985 på riktigt, och så avslutas alltihop med en hel långfilm – ja, det börjar redan halvvägs in i näst sista episoden – som känns precis som de bästa Hollywood-blockbustrarna i mitten av 1980-talet. Manus, regi och produktion maxas totalt i en klassisk perfect storm-intrig.

Och som jag skrev även förra veckan, vilket förtjänar att upprepas: Eric är bara den senaste av överraskande många bekräftelser på vad jag känt sedan Succession-finalen, som ju i den bredare kulturjournalistiken kallats »den sista stora tv-serien«: slutet på »Peak TV« har ingen inverkan på storheten i den bästa tv-konsten. 2024 har hittills varit hela 20-talets mest högkvalitativa och kreativt spännande drama-år. Netflix skär ner som alla andra, men med serier som Eric och Baby Reindeer kanske vi trots branschnedgången ska börja prata »Peak Netflix«. ♦

Här snackar vi public service – »Threesome« tas över av SVT

Det är inte officiellt än, men jag har fått det inofficiellt bekräftat från SVT: den allra bästa av Viaplay-serierna som lades på is förra året, och den enda som till synes inte såldes vidare, landar inom kort på SVT. Det handlar förstås om Lisa Linnertorps Threesome, vars första säsong jag rankade som 2021 års bästa dramaserie …

… och vars andra säsong legat färdig länge men hamnade i kläm under Viaplaykrisen. SVT lär gå ut med alla detaljer inom kort, eftersom det jag hört är att visningen är nära förestående.

Först kommer SVT att lägga upp hela säsong 1 i ett svep, sedan släpps säsong 2 med två avsnitt i veckan. Men till skillnad från de nordiska HBO-serierna, som raderades direkt från sajten när de dumpats, går den första Threesome faktiskt fortfarande att se på Viaplay. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg – Boiling Point, The Bear, Geek Girl, Grace, Terese i kassan m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som Spotify-spellista. Bli betalande medlem!

Rekommenderar även en prenumeration på Björns TVdags-brev.

»Boiling Point« – kocknördigare än »The Bear« och i akut behov av en säsong 2

Har ni hunnit se den nya Boiling Point-serien på SVT i veckan? Var ju bara fyra avsnitt. Och efter det fjärde vill man ju ha mer direkt – det slutade ju faktiskt med en cliffhanger, of sorts. Eller flera. På det stora hela kändes det snarare som den slutade mitt i säsongen. Åtminstone hälften av karaktärsplottarna var olösta.

Eftersom serien gick på BBC för över ett halvår sedan och var en succé hos både kritiker och publik är det konstigt att ingen säsong 2 utannonserats ännu. I synnerhet som serieskaparen Philip Barantini tycks inställd på att fortsätta:

Barantini pratar om hela ämnen han har kvar att införliva och utveckla – som att kockar ogillar att servicepersonal får dricks för att servera »deras« mat. Det är onekligen förtjusande nördigt av honom att nämna den storylinjen, först av allt, när Radio Times frågar om en säsong 2.

Och det här citatet, sedan: »You’ve obviously got shows like The Bear now as well, which is amazing but it’s set in America so it’s a different world – same but different. It’s an ever-evolving, changing thing – people come and go, menus change.«

Han nämner alltså först dricksen och sedan menyerna som exempel på vad han vill utvecka i en säsong 2!

Men sedan kommer det självklara: »I would love to explore the characters more. I don’t want to completely tie everything up in a bow because that’s not what I’m about but … it would be lovely.«

Aha. Han vill inte avsluta personstorysarna. Och det är ju faktiskt rätt mycket i linje med hela tonen i Boiling Point. Men riktigt så oförlöst som serien är just nu, efter filmen och säsong 1 … nej, så kan vi inte ha det. Nu måste BBC steppa upp.

Här nedan min säsongsrecension från förra nyhetsbrevet.♦

Dags igen även för USA:s »Boiling Point«

En händelse som ser ut som en tanke: samtidigt som SVT har premiär för ovan nämnda och djupt The Bear-besläktade Boiling Point dyker trailern för den nya, tredje The Bear-säsongen upp:

Den 17 juli släpps hela säsongen, tio avsnitt, på Disney+. De första två säsongerna finns där nu, om du behöver kolla ikapp eller bara komma i stämning. ♦

Friskt humör och perfekt koncept, men »Geek Girl« glömmer underskruven

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Sex Education är inte bara en av Netflix allra största succéserier, den startade också en stilistisk trend med fundamentet i John Hughes highschoolkomedier och ytterligare ett grundlager i millenialserier som Veronica Mars, vilket ger en nostalgisk fond för moderna topics att poppa i – inspirationen alltså utstakad med tjugoårsintervaller, 1980-, 00- och 2020-tal; med tillbakablickande tonårsmusik, retrofärger och en lätt lillgammal ton; och så dagsfärsk och purung känsla i sexet och samlevnaden.

Nya Geek Girl, som kom på Netflix i veckan, använder formeln inifrån och ut men lyckas inte – som exempelvis fina Heartstopper – bygga något unikt och universellt av konceptet, och då går det lätt åt motsatt håll och blir trångsint och klyschigt. Överspelet är ändå charmigt, de unga skådespelarna har kul och blir kul, men storymallen, om hur skolans största geek-goes-modeikon, letar inte moderna infallsvinklar och kommentarer utan landar i alltför enkla klichéer. Kort sagt i alla nördmarkörer som fanns redan på 1980-talet. ♦

»Grace« speed-dejtar Peter James-böcker

Säsongsbetyg 📺📺⬜⬜⬜

Min historia med brittdeckaren Grace: jag avskydde klärvoyansen i säsong 1 men uppskattade den ändå som pusseldeckare, säsong 2 tyckte jag var upprörande dålig och säsong 3 hoppade jag helt fräckt över.

På onsdag kommer säsong 4 på SVT, och avverkandet av Peter James-romaner går i ruskig takt, en per avsnitt. Så när den här sessen är slut har vi sett John Simm lösa mordfall från ett dussin böcker, och om ytterligare två säsonger är vi i fatt Peter James årliga produktion!

Jag har sett de nya avsnitten. Det första grundligt, Dead Man’s Time, övriga tre otåligt snabbspolade. Vi får härliga skådespelare och Brighton-miljöer men allt annat än härliga intriger. Har Peter James blivit alltmer krystad och förstoppad med åren? Eller är det bara tv-serien som kört fast? Ramstoryn är lika dramatisk som proceduralfallen – den länge spårlöst försvunna hustrun, knodd på gång med nya partnern (en stabil Zoë Tapper), och en nu återkommen första hustru (Clare Calbraith) som intrigerat med att i hemlighet DNA-testa ett knyckt hårstrå från Roy … – men faller i tv-versionen lika platt och livlöst som kriminalhistorierna.

Hungrar ens själ efter brittisk procedural är väl Grace lika bra tröstmat som Ett fall för Vera, tänker jag. Men vill man ha genuin engelsk snutseriekvalitet gör man bättre i att invänta sommarens nya säsong av The Responder. ♦

Vågar man hoppas på skärpning från »Terese i kassan«?

Undrar om det är min grova sågning av Terese i kassan i höstas som gjort att SVT låtit bli att skicka ut förhandsvisning, trots att säsong 2 har premiär på fredag? 🙀

Om någon karaktär i SVT:s sketchserie Trevlig helg är värd en egen serie så inte är det inte Hampus Nessvolds Terese i kassan – vilken som helst i övrigt, bara inte denna osammanhängande humor-anomali, skrev jag då, och fortsatte med att konstatera att jag, ställd inför obegripligt faktum, vacklade mellan en etta och nolla i betyg.

Jag försökte gestalta hur jag famlade efter förståelse för hur tankarna gått hos det normalt så kvalitetssäkra produktionsbolaget Art & Bob, och för hur raddan med gags kommit till, vars enda syfte måste ha varit att framhäva kartongkanterna i Nessvolds huvudkaraktär. Typ:

Kund: »Ursäkta, vet du var ni har glödlamporna?«
Terese: »Ja, det vet jag. Men nu har jag lunch.«

Men jag såg hela säsongen till slutet! Plikten framför allt. Och jag fortsatte att häpna. Över andefattigheten i att låta Mona Sahlin komma in i en minut bara för att föra en amatördialog om butikskvitton och »att göra rätt för sig«. Och hur ända in i belsebub tänkte självaste Stina Ekblad när hon accepterade att göra bort sig i finalavsnittet?

Att även Özz Nûjen dök upp i en roll var en händelse som såg ut som en tanke. Hans egen Flykten till Östermalm, som jag sågade här, utgjorde ihop med Terese i kassan decenniets slaskigaste bottenslam vad gäller SVT-humor.

Och därmed har jag upprepat hela sågningen av säsong 1. Så går det när man håller inne med förhandsvisningen! :) Närå, jag kommer att se säsong 2 också med öppet sinne. Återkommer med rapport och förhoppningsvis ett lite högre betyg. Men i så fall måste nog själva huvudkaraktären begåvas med lite grundläggande humor-logik. ♦

Space är skit så skit i space

När jag var 13 skrev jag en punklåt som gick så här: »Space är skit, space är skit, space är skit så skit i space.« Dess enda syfte var att reta min yngsta bror, som bara var sju år och älskade Star Wars över allt annat. När han gick på bio julen 1977 satt jag hemma med Suicides Ghost Rider i hörlurar.

Och på den vägen är det. På onsdag är det premiär för Star Wars: The Acolyte på Disney+ …

… och brydde man sig inte ens när man var i bästa pojkrumsåldern är det svårt att bry sig nu. Punkigt va! ♦

Bästa inlägget …

… i Gift vid första ögonkastet-debatten svarar konstant pålitliga Irene Poznar för i Aftonbladet. ♦

Brat Pack-doku med subjektivt drömupplägg

På fredag har Brats världspremiär på Tribeca Film Festival i New York, och redan den 13 juni börjar den streamas på Hulu. Vi pratar alltså om Andrew McCarthys dokumentär om sig själv och resten av Brat Pack-gänget, som vi får träffa parallellt i återblickar från 1980-talet och återträffar i dag. Jag får rysningar bara av att skriva detta … Och av trailern, förstås:

Hulu innebär Disney+ i Sverige, som ofta ligger tre månader efter USA-visning. ♦

Veckans nostalgikick – jag tog igen ett halvsekel av subbuteo-historia på en youtubekväll

När jag var nio, tio år köpte jag ett Subbuteo via sportserietidningen Buster. Ett engelskt fotbollsspel som var mycket mer likt riktigt fotboll än Stigas fotbollsspel, som alla andra spelade och som egentligen bara var ett hockeyspel med spelplan i grön filt.

Detta var början på min anglofili, parallellt med att jag såg The Goodies och Monty Python Flying Circus på tv och, snart nog, köpte New Musical Express för veckopengen – fanns på Domus i Visby!? – och rattade in engelsk punk på radiogrammofonens AM-band.

Problemet var att vi – det var väl jag och brorsan plus ibland ett par obrydda kompisar – inte visste exakt hur man gjorde. Vi läste reglerna, spelade och tröttnade. Först nu, när jag av en slump blir överöst av subbuteo-videor på Youtube (jag sökte på liveklipp på popbandet Advertising från 1977), inser jag att vi spelade alldeles för långsamt, som schack – en hade »draget«, den andra väntade. Men man skulle ju hålla på samtidigt!

Här en VM-match från 1988:

Och halvannat decennium senare har det hänt saker – »sporten« har utvecklats ungefär som handbollen utvecklade linjespelet under 1950-talet. Se hur man numera ställer upp lagen:

Och här är en match från förra året, se hur det går från låst vid sidlinjen till öppet spel efter drygt 1:30 minuter!

För lite mer bakgrund – här är en härlig och relativt färsk skotsk BBC-dokumentär om subbuteo …

… och här ger Stephen Fry och QI-gänget spelet i dess kulturella kontext:

Men det var nedanstående video som drog ner mig i kaninhålet och fick mig att vilja skriva några rader … en bisarrt bråkig match från VM 1990 som skulle kunna vara en sketch:

Det sägs i Youtube-kommentartråden att det sedermera gick snett i livet för den temperamentsfulla italienaren. ♦

Var var du när Trump fälldes?

Här befann jag mig när domen mot Donald Trump kom:

Ari Melbers live-räkning till 34 »guilty« kommer att bli en tv-klassiker och inleder ovanstående sammandrag av torsdagsnatten på MSNBC, som hade den överlägset bästa panelen och huserade huvudvittnet Michael Cohen som exklusiv gäst bara timmarna efter domen.

Så vad handlade åtalet om, och det debila tjafset efteråt? The Wire-legenden David Simon sammanfattade allt i en tweet:

Men domen var inte den enda katastrofen för Trump. Samma dag upphörde The Apprentice-produktionsteamets stenhårda sekretessavtal att gälla – och, för att parafrasera förra FBI-chefen James Comey, lordy, there are tapes … Inte minst får vi nu bekräftat det som Omarosa Manigault-Stallworth hävdade redan 2018, att Trump använder N-ordet frekvent i sin vardagsvokabulär och är fullblodsrasist. Youtube-kanalen Pondering Politics har en bra genomgång här …

… men jag rekommenderar läsning av The Apprentice-producenten Bill Pruitts fullständiga, och fullständigt hårresande, artikel här nedan, från Slate i torsdags. ♦

I väntan på Netflix-besked om en säsong 4 …

… av I Think You Should Leave with Tim Robinson med min favoritkomiker sitter denna megamix av hans bästa Saturday Night Live-klipp perfekt.

Megamix? Sex minuter? Ja. En minut med Tim Robinson är som en timme med vilken annan komiker som helst. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Until next week, nanu-nanu.