[268] »The Cage håller inte hela vägen – men det gör Maximum Pleasure Guaranteed«

Tidigt i fredags morse svensk tid tog Stephen Colbert farväl av livepubliken på Ed Sullivan Theatre, och det kändes som om hela late-night-genren tog farväl som amerikansk kulturtradition. The Late Show with Stephen Colbert är borta, på order av Donald Trump, och därmed kan vi begrava även MAGA-maktkuppade CBS och hela den klassiska mainstream-network-eran.

Men medan jag såg programmet (som ni också kan se i klippen här) fick jag en allt större känsla av blessing in disguise.

Genren var ju ändå redan på utgående, som en kvarleva i skuggan av Letterman/Leno-storhetstiden, och Colbert har i intervjuer pratat alltmer i termer av utmattning.

Jag tror att han kommer att ta tillfället i akt och skapa något helt nytt, något konceptuellt kreativt, snarare än bara tacka ja till ett annat lukrativt talkshowkontrakt.

Först och främst kommer han att få mer tid över för översynen av det nya The Lord of the Rings: Shadow of the Past-projektet tillsammans med Peter Jackson, Philippa Boyens och sin Tolkien-fanatiska son, manusförfattaren Peter McGee Colbert.

Sedan tror jag att han hellre sneglar tillbaka på The Colbert Report än fortsätter i samma spår som nu. När han kommer tillbaka så gör han det med ett skarpare, egenutvecklat satirformat där han också skådespelar, bygger en ny karaktär kring sitt manér. Var skulle gamla Report-Stephen, hans konservativa alter ego, befinna sig i dag, åsiktsmässigt? ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Maximum Pleasure Guaranteed (Apple TV)
2. The Boys (Amazon Prime)
3. Unconditional (Apple TV)
4. Margo’s Got Money Troubles (Apple TV)
5. The Comeback (HBO Max)
6. Everyone is Doing Great (Netflix)
7. Svindlarna (The Cage, BBC/SVT Play)
8. Criminal Record (Apple TV)
9. Secrets (Den gode stemning, Viaplay)
10. Off Campus (Amazon Prime)

Total-tv! Maximal njutning garanterad

Manus och regi verkar målstyrt mot att verkligen få med sig tittaren i varje scenväxling: man vill veta och suga i sig allt.

Jag får nästan lust att fortsätta se henne igen i hennes förra stora huvudroll i She-Hulk – så bra är Tatiana Maslany som utpressad ensamstående mamma med vårdnadstvist, dödshot och polisens mordmisstankar hängande över sig i nya Apple TV-dramathrillern Maximum Pleasure Guaranteed.

Eller – dramathriller? Den här serien är så mycket mer: modernt relationsdrama, mordgåta, skräck, mindfuck … allt på en gång och ändå så självklar i sin sammansättning. Vilket också betyder att den är jätterolig utan att vara komedi och supercharmig utan att vara feelgood.

Jag skrev en första version av den här recensionen efter att ha sett två avsnitt, och försökte då förmedla den fina känslan av att vara initialt tjusad och samtidigt inte ha en aning om vart serien skulle ta vägen eller om den skulle hålla i längden.

Nu efter att ha sett åtta av tio avsnitt är jag djupt tillfreds både med dess fortsatta utveckling (fortfarande med alla kvaliteter i behåll) och med att utgången fortfarande är så underbart oviss. Jag kommer dock att spara på detaljerna till en finalrecension i sommar, så jag slipper att i det här tidiga skedet spoila alla överraskningar som duggar så tätt i de inledande avsnitten. Men här kommer några mer generella noteringar:

• Serien är sällsynt välskriven. Tidshoppen, till exempel, kommer hela tiden precis där man vill se ett tidshopp för att få ännu ett samband klart för sig. Och återvänder till den linjära intrigen vid lika exakt rätt tidpunkt. Manus och regi verkar målstyrt mot att verkligen få med sig tittaren i varje scenväxling: man vill veta och suga i sig allt. Efter många år som en anonym manusförfattare i mängden blommar David Rosen ut som serieskapare nu.

• Undrar om det inte finns lite Cape Fear-inspiration bakom Murray Bartletts karaktärsdrag?
• Tatiala Maslanys karaktär döljer något … men har samtidigt fått karaktärsdraget att vilja berätta allt genast. Hon går direkt till polisen, till exempel. Och berättar direkt för kollegerna att hon utsatts för en cam boy-scam.

• Kollegerna, förresten (Charlie Hall och Kiarra Hamagami) – tillsammans utgör de fact-check-teamet på en tidningsredaktion, med jobben hotade av AI, förstås, men samtidigt urskickliga på det de gör och underbara tillsammans även som detektiver – helt utan faktisk detektivromantik. I deras gemensamma jobbjargongiga sekvenser blir serien även en suveränt rolig och charmig workplace-dramedy …

Ska vi säga att vi ses på andra sidan säsongsfinalen och diskuterar serien mer i detalj i mitten av juli? ♦

Tony Schumachers nya lyckas inte följa upp The Responder till fullo

Tyvärr tappar Schumacher kontrollen över slutet på historien. Spänningen försvinner redan i skarven mellan de två sista avsnitten.

»It’ not Line of fucking Duty …« lyder en replik i nya BBC-serien The Cage, som fått SVT-titeln Svindlarna, och den är symptomatisk: smart och rolig men också med lite för tydliga fingeravtryck på manustangenterna.

Serieskaparen Tony Schumacher följer upp urstarka polisserien The Responder med ännu ett förhöjt och berörande Liverpool-utsnitt med kriminella smutskanter – denna gång kretsande kring ett familjedrivet kasino i, typ, arbetarklasslitna stadsdelen Toxteth (min gissning; granne med Liverpools Chinatown som också syns i serien), där intäkterna alltmer kommer via pengatvätt men ägarfamiljen är densamma sedan decennier och har sociala band med personalen – varav de två mest pålitliga (Sheridan Smith och Michael Socha) har var sin historia av att försnilla pengar ur kassaskåpet och kamouflera det i räkenskaperna.

Setupen är grundlig och bra, men också lätt splittrad och nästan tråkig, innan det skjuter lite mer fart halvvägs in. Då belönas vi också för att ha engagerat oss i karaktärernas privatliv och hur de trasslat in sig i varandra. Detta skapar seriens grundkonflikt: hur en maffia och en familj påminner så mycket om varandra men också har ett diametralt motsatsförhållande i fråga om drivkrafter – villkorad profit kontra villkorslös kärlek.

Schumacher bygger inte upp detta ur någon socialrealism, snarare med en teatral förtätning. Man tänker inte så mycket på detta när man ser hans serier, men både The Responder och denna är sammanfogade som ett pärlband av ödesmättade dialoger.

Tyvärr tappar han kontrollen över slutet på historien. Spänningen försvinner redan i skarven mellan de två sista avsnitten, och även om ovissheten finns kvar in i det sista blir det mer apart indiefilm och mindre fokuserat brittdrama sista trekvarten, därtill med långa irriterande tidshopp. Och här finns ingen Martin Freeman. Casten är självklart bra, men Sheridan Smith gör samma grejer som hon alltid gör, och Michael Socha balanserar på slak lina med sina slokande ögonbryn och en mer utstuderad karaktär än han någonsin gjort tidgare. Han spelar ännu mer på sitt säregna utseende, förstärker det i tragedins riktning, och även om han i slutändan måste sägas ha skapat något säreget och minnesvärt är jag fortfarande osäker på om det är genuint bra eller bara fascinerande intressant.

En besvikelse, när allt kommer omkring. ♦

Hey, det här var ju bara början av brevet! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar The Boroughs, Snuten, Reykjavík Fusion och Nemesis + William Sundman Sääf, bästa fotbollskanalen på Youtube, Paul Davids, Fanny och Alexander på Galeasen m.m.. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!