[269] »Välkommen! USA:s dödskamp är en stor tv-show«

Ja, den synts överallt på tv numera,

den amerikanska demokratins dödskamp – mest i The Boys- och The Testaments-finalerna, som jag recenserar nedan. Förstås även i skandalerna som drabbat 60 Minutes och The Late Show, som jag också tar upp. Men samtidigt befinner sig amerikansk tv i en ny Peak TV-era där insatserna är högre än aldrig förr, de kreativa behoven är existentiella, och ingen kommer undan med att inte ta ställning (se Byron Allen, den stackarn, i Colbert-texten längre ned).

I dag bjuder jag alla på hela nyhetsbrevet.

En ondskefull bugg i kommunikationen mellan publiceringsverktyg och betalsystem gör nämligen att samtliga mina trognaste betalande medlemmar – alla som hängt med sedan migrationen från mitt gamla nyhetsbrevsverktyg – automatiskt nedgraderas till gratismedlemmar så fort det är dags för ny betalning. Sjukt irriterande. Supporten har identifierat felet men det kan ta en vecka att lösa, så i stället för att många av er ska mötas av ett låst brev i dag trots att ni betalat så öppnar jag upp det för alla.

Och är du en av gratisgluttarna – varmt välkommen att testa en betalprenumeration! Jag är i behov av fler medlemmars stöd för att kunna fortsätta jobba med det här nyhetsbrevet (som kräver att jag tackar nej till andra, bättre betalda uppdrag). Hade jag haft betallåset på i dag hade du missat ljudet av min kurrande mage i Sveriges mästerkock-klippet längst ner i brevet … tänk på det! 😋 ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. The Boys (Amazon Prime)
2. Maximum Pleasure Guaranteed (Apple TV)
3. Unconditional (Apple TV)
4. The Testaments (Hulu/Disney+)
5. Margo’s Got Money Troubles (Apple TV)
6. Bad Thoughts (Netflix)
7. Still Breathing (LIS, NRK/SVT Play)
8. Everyone is Doing Great (Netflix)
9. Criminal Record (Apple TV)
10. Trion (SkyShowtime)

Ojämnare men alltjämt älskvärd snedtänkare

Hans mamma är på Facetime när skärmen är nedkladdad med sperma och hans pekfinger bara glider omkring när han försöker klicka på stoppknappen.

Ni kanske minns att jag älskade den första säsongen av Tom Seguras smarta, sjukt roliga Netflix-sketchserie Bad Thoughts och rentav rankade den som förra årets fjärde bästa serie. Nu har säsong 2 kommit, uppbyggd på samma sätt med lösa avsnittsteman och långa sketchutvecklingar. Den är inte riktigt lika skarp som S1, kanske för att den inte heller är riktigt lika vanvettig, men det säger ändå rätt lite om nivån på gränslösheter. Vi får till exempel se Segura misslyckas med att stänga av sin Iphone när hans mamma är på Facetime på grund av att skärmen är nedkladdad med sperma och hans pekfinger bara glider omkring när han försöker klicka på stoppknappen – och detta är inte ens halvvägs in i förvecklingarna på fertilitetskliniken i episod 3.

Det lilla problemet är att denna sketch, liksom flera till, är modellerad efter samma våldseskalerande mall som förra säsongens episka slasherbesök på kaffebaren, …

… men utan att gå lika långt. Just den där »coffee shop crash out«-sketchen refereras för övrigt direkt i inledningen av den nya säsongen – Tom Segura är hos doktorn, som säger att han såg och gillade den första säsongen av Toms serie, särskilt den galna barista-scenen, och de skrattar, Tom säger »ibland önskar jag att jag kunde göra sånt i verkligheten«, de skrattar vidare, …

… tills läkaren blir allvarlig: »Men, tänk om du verkligen kunde det?« Via gamla Harvard-polaren RFK Jr har han fått tillgång till ett icke-godkänt piller som får en att förlora alla hämningar … och så är de första avsnittstemat i gång, Bad Impulses.

Och upplägget är alltid detsamma: var och en av de tre filmiskt producerade avsnittssketcherna börjar i behaglig vardag och slutar i mer eller mindre våldsamt och/eller extremt opassande feberdrömkaos.

Hälften av materialet är lysande, men ändå utan att nå de sjukaste topparna från förra säsongen. På den undre halvan svajar det förvånansvärt mycket, därav trean i betyg. Men låt er inte luras av den – åtminstone ett halvdussin av sketcherna är roligare än allt annat just nu. ♦

Filmiskt svenskt triangeldrama mellan Jules et Jim och Threesome

Det allra bästa i serien är det som är allra mest impressionistiskt och nästan ordlöst.

Vissa recensioner fick mig att vilja läsa Johanna Hedmans roman Trion när den kom mitt under pandemin, andra recensioner fick mig att avstå. Nu spelar det ingen roll, jag lär aldrig läsa den, men när boken nu blivit tv-serie med samma namn verkar den inte bara överföra själva den triangeldramatiska intrigen utan också Hedmans djupt litterära språk. Manusveteranen Veronica Zacco (Blå ögon, Tjockare än vatten, Farang, Bron, Störst av allt, Top Dog, Barracuda Queens …) har skrivit många fina scener som fått iögonenfallande stora, filmiska iscensättningar av Tunna blå linjen-regissören Anders Hazelius.

Det allra bästa i serien är det som är allra mest impressionistiskt och nästan ordlöst. Som hur det andra avsnittet ramas in av Lill Lindfors Fri som en vind, helt organiskt, som en del av skeendena; dramaturgiskt perfekt och verkligt berörande. Vad jag dock känner alltmer under seriens gång är att dessa fria poetiska tillägg – när huvudpersonerna bara njuter av livet, vädret och varandra, på utflykter, på resor, dansande i rum där natten står stilla – behövs lite för mycket. Deras trassliga och vindlande intrig må vara välskriven och välspelad, men dramatiken i sig blir aldrig så drabbande och spännande som den borde. Felix Sandman, Rebecka Harper och i synnerhet August Wittgenstein är som sagt skickliga i huvudrollerna men en dimension fattas.

Det slår mig förresten att den här serien på sex avsnitt hade fungerat mycket bättre nedklippt till biofilm på dryga två timmar, och den hade kunnat börja direkt med episod 2 (med Lill Lindfors-referenserna, som fångas in perfekt även i slutet av finalavsnittet), och skippa den noggranna upptakten som förminskar seriens magi och mystik.

Någonstans här finns en modern svensk Jules et Jim, en ny Två killar och en tjej. Som bäst ser Trion ut som Lisa Linnertorps mästerverk Threesome, som sämst som någon sorts young adult-version av Mikael Marcimains Klas Östergren-miniserie Gentlemen & gangsters … så dåligt blir det aldrig. ♦

Trion-skaparnas försvunna stordrama – snart på gång?

Trion-duon Veronica Zacco och Anders Hazelius gjorde redan 2023 en högprofilerad dramaserie ihop, Scener efter äktenskap, som skulle ha släppts 2024 men fastnade i virrvarret kring Viaplays ekonomiska neddragningar.

I höstas dök den dock överraskande och utan marknadsföring upp på Viaplays Amazon Prime-kanal i Storbritannien, och i vintras släpptes den samma väg i USA. Därtill med mycket positiva recensioner, framför allt med stora lovord för Eva Röse och Ardalan Esmaili i huvudrollerna.

Kanske Sverige-release i höst? ♦

Finalfyrverkeri! The Boys och The Testaments är en motståndsrörelse

De skälvande slutscenerna är en kraftfull hälsning till Putin och Trump.

The Boys fick ett otroligt mäktigt slut, en riktigt tung seriefinal, och om jag tidigare skrivit om alla paralleller mellan Antony Starrs Homelander och Trump (här och här är min två tidigare texter den här säsongen) så växte till slut en episk allegori fram om hela den fullständiga USA-galenskapen – nästan som om den gjorts i förväg för att kunna visas när det blivit helt förbjudet att tala klarspråk.

Den här säsongen har The Boys-serieskaparen Eric Kripke lyckats inkludera lysande referenser till Trumpismens anti-Ukraina-reflexer och »våra vänner i Kreml«, beskriva hur seriens USA »drar hem alla Supes« från andra länder precis som Trump kallar tillbaka Nato-trupper, och låta den senaste Vought-franchise-filmen i serien vara skriven med en Taylor Sheridan-AI. Vidare blir Sage (Susan Heyward) alltmer ett med Peter Thiel och Elon Musk, här finns speglingar av Demokraternas världsfrånvända tro på aktivism, och såsom Trump brandar om byggnader i sitt eget namn i Washington och sprider memes med sig själv som Jesus utnämner Homelander sig till Gud, kapar och byter namn på alla kyrkosamfund, blingar sin egen bibel (som fått ett tredje Pat Robertson-AI-promptat testamente om sig själv) och gör om Planet Vought till Planet Homelander.

Sista halvtimmen är sanslös, när Homelander på rekordtid och i en sorts kvasireligiös psykos sänkt ett nordkoreanskt eller senromerskt mörker över USA, med evigt liv som enda maktfullkomliga mål. Och här följer en suddig liten spoiler (jag har ändå väntat en extra vecka efter finalen!): de skälvande slutscenerna är en kraftfull hälsning till Putin och Trump om att alla strongmen dör, även de »odödliga«. Och samtidigt sträcker sig allegorin över till andra sidan också: i Karl Urbans Butchers obändiga hopp och tjuriga kamp ser vi den växande amerikanska motståndsrörelsen, som inte har råd att böja sig för det omöjliga.

För att vända på perspektivet: fatta hur mycket The Boys och Vought det är över Vita husets shitshow just nu:

När vi ändå svängt över till verkligheten, avståndet är ju kort från The Boys – om ni vill ge er själva en faktisk chans att förstå det nästan omöjliga, det vill säga hur extremt korrupt kriminell Trump 2.0 är, kolla fredagens avsnitt av Words Matter från DSR Network, en absolut favoritpodd med Norm Ornstein och David Rothkopf som frihetshjältar:

Detta är förstås en blinkning till ICE-kontroverserna i USA, och det känns som en medveten poäng att »The Eyes« uttalas likadant.

Från verkligheten till The Boys och vidare till The Testaments är avståndet lika kort. Särskilt som jag nog missbedömde serien en smula i början när jag i premiärrecensionen gav den en trea i betyg och beskrev den som The Handmaid’s Tales young adult-sequel. Inte för att benämningen inte stämmer, men för att den är så mycket mer.

En regelrätt förlängning och fördjupning av moderserien, för det första. Och där The Handmaid’s Tale gick vilse rätar The Testaments upp kursen. Här finns till exempel, mot slutet av säsongen, tunga parallella skeenden till fundamentalisternas statskupp som den skildrades i originalserien: där fick vi se kvinnor berövas sina jobb och bankkonton, i The Testaments ser vi hur många av dem förs till idrottsarenor och sorteras, avrättas eller skickas vidare som boskap. Detta är förstås också en blinkning till ICE-kontroverserna i USA, och det känns som en medveten poäng att »The Eyes« uttalas likadant.

På köpet får vi ett spännande djupgräv i vad som formade Ann Dowds Aunt Lydia. Även Elisabeth Moss June får en spännande fortsättning, och därmed också motståndsrörelsen Mayday.

Och precis som The Boys under Eric Kripke kan The Testaments under Bruce Millers ledning inte undvika att mejsla fram en alltmer filosofisk och kuslig allegori över dagens USA. Avståndet är ju verkligen inte långt längre.

Här finns ett helt bal-avsnitt, och flera ytterligare sekvenser med rituella danser till något slags utslätad, rättrogen pseudoklassisk musik, och det vi ser då är en intensivt påträngande dubbelexponering mitt i det sakrala lugnet: dels de gripande genuina känslorna hos de unga människorna på gränsen till vuxenliv, dels arkitekterna bakom Gileads kulisser, som inte lämnat något kulturellt till slumpen.

Här finns också mycket tankegods att hämta kring hur de påtvingande mönstren börjar forma och mata sig själva – det vill säga hur kusligt formbar människan är. The Testaments skildrar i mycket högre grad än The Handmaid’s Tale kampen mellan det frihetliga och det formbara – inom mänskligheten och inom varje människa. ♦

Skyddar i stället för granskar makten

60 Minutes är fortfarande ett av amerikansk tv-journalistiks starkaste varumärken, med höga tittarsiffror, stark lönsamhet och en status som andra nyhetsredaktioner bara kan drömma om. Men för trumpistiskt övertagna CBS News har kronjuvelen blivit ett problem som måste lösas.

Ingen av förklaringarna eller ursäkterna från den nya CBS News-ledningen med anti-woke-haveristen Bari Weiss i topp hänger dock ihop. Hon och hennes nyrekryterade 60 Minutes-producent Nick Bilton säger att programformen måste förnyas »innan folk tröttnar«, men lovar samtidigt att det ska fortsätta se ut precis som det gör i dag …

Här ovan starka kommentarer från Nicolle Wallace och The Bulwark, nedan från The Damage Report. ♦

Bäst & sämst läsning om Lundsberg

Den nya rektorn visade sig sitta hukande och övervakande i hörnet av rummet, snyggt ovilligt filmad och tilltalad av Hallbom.

Om Johannes Hallboms Dokument inifrån-serie på SVT om Lundsbergs skola, Arvtagarna, hade några brister så hade Johan Cronemans sågning av den i DN några fler. Flera gånger upprepar han i texten att han bygger sin tes på »de första två delarna« och alltså inte sett det tredje, men alla vet väl att Hallbom och Dokument inifrån alltid sparar det största och viktigaste till sist? Nu blir Cronemans text som att såga de första 70 usla 0–0-minuterna av en fotbollsmatch och missa inhopparens hattrick under slutkvarten.

För så stark var ju avslutningen med den outbildade rektorn, som (efter att han slutat som rektor) äntligen ställde upp för en timmes intervju … men satte stopp efter 20 minuter, på uppenbar order från den nya rektorn, som visade sig sitta hukande och övervakande i hörnet av rummet, snyggt ovilligt filmad och tilltalad av Hallbom.

Den starka finalen ursäktar dock inte generalfelet med serien, som Mårten Schultz effektivt redogjort för, eller hur tradigt tjatig serien dessförinnan kändes. Den borde ha varit i två delar, med de första två nedklippta till en, och sedan också ett tydligare riktat fokus på sekten som styr skolan bakom kulisserna, den gamla »kamratföreningen« FGL, Föreningen Gamla Lundsbergare, med det typiskt överklass-ironiska smeknamnet »Föredettingarna«. Vilket gav viss ofrivillig komik när det brast för en avhoppad husmor som intervjuades av Hallbom, och som på hans fråga om vem som bestämmer på Lundsberg gråtande hulkade fram:

»Föredettingarna!«

Den bästa texten om serien skrevs för övrigt av Hugo Rehnberg. ♦

Spider-Noir är superhjältescrewball utan mening

Lyssnar man lite för noga på screwballen hör man att den är så AI-mässigt generisk att den slår över i ren dumhet.

Den här serien hade fått en femma i betyg om den varit ett examensprov på filmskolan och ämnet var »ton och teknik«. Stiliseringen är top-notch. I Prime-streamingfönstret kan man när som helst skifta mellan en svartvit originalversion och en i färg, koloriserad i efterhand, och tillsammans med kostymen, fotot, ljuset och ljudet skapas en i alla fall inledningsvis spännande illusion av tidig superhjälte-pulp och 1930-tals-noir – här hjälper också dialogen till, en snygg imitation av blaserad screwball.

Nicolas Cage spelar den bedagade hjälten från Spider-Man: Noir, i serien alkoholiserad privatdeckare efter att han lagt spindelmannandet på hyllan några år tidigare. I hans frånvaro har New York tagits över av maffiabuset lika mycket som av Den stora depressionen, och hur det nu blir så blir det en – om än rosslig och rostig – comeback.

Intrigen är hårresande ointressant. Serieskaparna har inte ens försökt bygga upp spänning. Och vad värre är: lyssnar man lite för noga på screwballen hör man att den är så AI-mässigt generisk att den slår över i ren dumhet, och när man upptäcker det upptäcker man också att den filmiska pastischen är lika tom. Det snudd på ekar i kulisserna, det är för lite folk i serien, för lite stadspuls. Det kan hävdas att just den där urbana ödsligheten är en kvalitet i 1930-tals-noir, men då krävs lite fysisk allvarstyngd i stället för VFX-popcornkartongens översaltade lättviktighet. ♦

Steve Carell livas upp igen i Netflix Fyra årstider

Alldeles för mycket vits-tänk och slapstick-tempo för att fungera som ett medelålders feelgood-drama om vänskap

Sakta i backarna, säger jag till alla som såg säsong 1 av Netflix-serien Fyra årstider mest för Steve Carells skull och vill hoppa av nu när hans karaktär är död … ty hans karaktär återuppstår faktiskt i säsong 2. Och är man fan av Carell är man väl fan även av Lisa Fey, och visst glimrar det lite av gammaldags 30 Rock-humor i relationerna i den här medelålders ensembleserien, fritt baserad Alan Aldas gamla 1980-talsfilm Four Seasons.

Inte för att den är särskilt bra. Precis som förra säsongen blir det alldeles för mycket vits-tänk och slapstick-tempo för att fungera som ett medelålders feelgood-drama om vänskap – och samtidigt är det alldeles för såsigt, med alldeles för mycket socker i den såsen, för att kunna ge snabba skojiga kickar.

Men … jag höjer ändå betyget från förra året till en trea, av två skäl:

1. Det slår mig att jag blir lite upplivad och nyfiken varje gång gänget kommer till en ny destination, alltså i varannat avsnitt. Trots att innehållet sviktar gång på gång vill jag ändå se det svikta ännu en gång … så något har ju den här serien.
2. Det sjätte avsnittet är en seriös snyftare. Efter Thanksgivning-episoden får vi ytterligare ett Thanksgiving-avsnitt, fast uppspelat som minne från gängets tacksägelsefirande på hemmaplan under första pandemihösten, med Steve Carells karaktär fortfarande i livet. Det är jättefint, varmt, roligt och i allra högsta grad avväpnande, tills det slutar med tårar och ett äktenskap som nått vägs ände.

Här finns min S1-recension, där jag gick in lite mer i detalj på varför serien inte fungerar (och varför även förlagan, Alan Alda-filmen, var rätt kass). ♦

Sensationellt äkta norsk sjukhusdrama

Enda sjukhusserien i tv-världshistorien som skildrar hur en sköterska byter snus för kirurgen under operation … in med ny prilla med peangen!

Samma vecka som Norge slår Sverige och når längre i hockey-VM slår de oss i sjukhusserier också. Nya Still Breathing håller både teknisk och dramatisk The Pitt-klass, och jag överdriver faktiskt inte. Vad har Sverige haft att komma med i genren – OP:7, Syrror, Vita lögner? (Det bästa jag kan komma på är Jon Blåheds Fejkpatient, men den var ju mer filmbransch-meta-relationsdrama än läkarserie.)

SVT har valt den internationella titeln framför någon variant på den norska originaltiteln LIS, »läkare i specialisering«, kanske för att Norge inte har läkarutbildningen uppdelad i AT och ST som i Sverige. Huvudpersonen, spelad av nykomlingen och fyndet Elpida Stojcevska, är en läkarstudent i LIS1-fasen, i gränslandet mellan AT och ST, som precis börjat jobba på en akutmottagning.

Sjukhusserier är ofta ensembleserier, och det slår mig när jag ser Still Breathing vilken fördel det också kan vara med en tydlig huvudperson, i synnerhet när premissen i sig är så tydlig och vi får följa henne från första dagen på nya jobbet. Då känns liksom tyngden av ansvaret på ett helt annat sätt, när man möter akutmottagningen ur hennes perspektiv, i motsats till hur denna mentala börda delas av en kollektiv ensemble som i The Pitt.

Realismen är outstanding, som sagt fullt i nivå med The Pitt, eller Malpractice. Men dramatiken är mer vardagligt nedtonad och känns inspirerad av Tunna blå linjen, och kanske danska Uniformen. Stora frågor om liv, död och vård stöts och blöts organiskt, och intrigen spänns upp mellan vänskap och maktkamp som baspunkter. Även detaljrikedomen imponerar – detta är den enda sjukhusserien i tv-världshistorien som skildrar hur det går till när en sköterska byter snus för kirurgen under operation … in med ny prilla med peangen! ♦

Apple korrigerar sitt kontrafaktiska rymdserieuniversum

I Star City är känslan kallare, spion-råare, med rätt frostighet i casten och mörk inspiration från The Americans, Chernobyl och Deutschland 83.

När hela världen fuckas upp geopolitiskt och upp blir ner, höger blir vänster, demokratiska institutioner svartmålas, svarta fanor normaliseras, transpersoner avhumaniseras och auktoritär korruption blir »en frisk fläkt«, då ställs också kontrafaktiska tv-serier om inte på huvudet så defintivt på prov. Jag menar, om AFD vinner valet i Tyskland, Reform UK i Storbritannien och Jimmie Åkesson tar över Sverige – vem skulle då vilja se om The Man in the High Castle?

För sex år sedan hyllade jag The Plot Against America, …

… David Simons och Ed Burns HBO-serie baserad på Philip Roths kontrafaktiska roman om ett USA där nazisten Charles Lindbergh vunnit presidentvalet över Roosevelt 1940, som en varning för ett fortsatt Trumpistiskt USA – nu behöver vi inte den varningen längre, och en kittlande kontrafaktisk tv-serie har blivit kuslig realitet med 80 års förskjutning.

Lite samma känner jag inför hela det här alternativa rymdkapplöpningsuniversumet som Apple TV skapat med först For All Mankind, vars femte säsong slutade nyligen med ett tidshopp fram till 2020, …

och nu den nya spinoffen Star City: båda serierna bygger på det kontrafaktiska antagandet att Sovjetunionen vann the space race över USA, och med tanke på vad vi nu vet om det faktiska Sovjets fall och hur den sovjetiska skurken Putin skulle bränna jorden och berika sig själv genom total rovdrift känns Apples och Star Trek-gurun Ronald D Moores premiss bakom For All Mankind som smaklöst världsfrånvänd. En säsong återstår, men just nu är deras övergripande tes att, typ, »om bara Sovjet hade vunnit rymdkapplöpningen hade vi fått en mer positiv utveckling av forskningen«. Under säsong 5 kommer man en främmande civilisation på spåren – en måttlöst provocerande symbol för ett hjälpsamt ryskt internationellt ledarskap som aldrig existerat.

Ur den synpunkten är Star City bättre, när den visar upp samma universum från den ryska sidan. Här har man nämligen ändå tagit konsekvensen av hur den ryska ondskan och paranoian visat sig de senaste åren. Jag har bara sett inledningen, men den får mig nästan att acceptera For All Mankind som en medvetet amerikaniserad och humaniserad projicering av Ryssland. I Star City är känslan kallare, spion-råare, med rätt frostighet i casten (Rhys Ifans, David Dencik – och snilleblixten att göra Anna Maxwell Martin till KGB-chef!) och mörk inspiration från The Americans, Chernobyl och Deutschland 83.

Återkommer med komplett säsongsrecension. ♦

Colberts skamliga ersättare

Första kvällen utan The Late Show with Stephen Colbert … har ni hört vad CBS-publiken fick i stället? Byron Allens gamla panelshow Comics Unleashed! Som gått i 20 år för att dem är så extremt billig (dubbelmeningen funkar fint).

Så hur gick det? Tittarsiffrorna rasade med 85 procent. Och CBS verkar närmast stoltsera med det. Eller i alla fall med själva nedläggningen. I samband med skiftet på den klassiska 23:35-sloten saftade CBS på med uttalanden om att Colbert-showen hade förlorat nästan en halv miljard kronor om året och praktiskt taget bad om nedläggning. Och, ja, det gjorde den kanske, men av politiska skäl i en nybliven skurkstat, inte av ekonomiska skäl. CBS hävdar visserligen att Byron Allens menlösa program förväntas ge 15 miljoner dollar i vinst, men som nyhetssajten LateNighters analys konstaterar …

… så förenklar CBS matematiken och förringar det oskattbara prestigevärdet så mycket att endast en politisk agenda återstår.

Kritiken mot Comics Unleashed har inte varit nådig efter slot-bytet. Flera recensenter beskriver programmet som en relik från en annan tv-era: ett strikt formaterat komikerpanelprogram där samtids-edge och spontana samtal ersatts av förberedda standup-bitar och pålagda skratt. Byron Allen själv säger att han inte försöker ersätta Colbert, att han inte vill ha samma publik och att showen medvetet undviker politik för att vara så återanvändbar och annonsvänlig som möjligt.

Vilket också ytterligare bekräftar CBS skamlöst trumpistiska power-grab. Under hela det senaste decenniet har Stephen Colbert varit den största symbolen för amerikansk late night-tv som politisk kraft, med miljontals tittare och enorm spridning i sociala medier. Nu ersätts han av, tja, en hyrd tv-timme utan ambitioner, utan större publik, utan relevans … och utan motstånd. ♦

Altruism föds i en tunnelbanekamera

Mina drömmars land är en SVT-satsning på sex korta dokumentärfilmer inför riksdagsvalet 2026, i partnerskap med Svenska Filminstitutet och Folkets Bio, och filmerna är så långt man kan komma från den vanliga tjafsdebatten och från partipolitik överhuvudtaget.

I stället berör sex dokumentärfilmare löst och poetiskt, på bara 15 minuter vardera, själva grundämnena för vad ett val handlar om: samhällsfrågor som framtidsoro, skola, arbetsvillkor, integration och demokrati.

Filmen som släpps på SVT Play i dag, Carl Olssons Tunnelbana, berörde mig så pass under förhandstitten att jag varit som en annan person när jag färdats i Stockholms tunnelbana de senaste dagarna – …

… nyfiken på medresenärer, iakttagande, leende. Se filmen och njut av att få vara del av mänskligheten. ♦

Bäst och sämst med Sveriges mästerkock (bonus: lyssna på min kurrande mage)

Det kan gå fort i Sveriges mästerkock. Det är en del av hela poängen – kreativ matlagning under stress, en kamp mot klockan.

Men det kan också gå riktigt, riktigt långsamt – den där reality-maniererade ständiga fördröjningen. Wait for it … wait for it … wait for it … efter reklamen! Men det gifter sig inte riktigt med just det här matlagningsrealitykonceptet, särskilt inte i det här momentet:

De andra tre tävlande står redan vid sina stationer och brassar Wallenbergare medan den sista vid quiz-bordet fortfarande har en delfråga kvar att klara av innan hon kan få springa till sin spishäll, tio minuter efter de andra.

Att då få höra Tommy Myllymäki säga att hon ska »skynda in i köket« blir lika provocerande för oss tittare som för den tävlande, efter att han dragit ut på det så här:

»Hollandaisesås, säger du … är det rätt så får du börja laga mat … är det inte rätt så blir det minus …«

Lite senare stressar 18-åringen i tävlingen ihop ett potatismos som han »tror blir bra« eftersom han har i så extremt mycket smör … och några minuter senare påstår Tom Sjöstedt att denna slafsiga smörbomb är »världsklass«!

Dessa överdrifter är den andra ytterligheten som kan vara svårsmält med programmet. Men däremellan finns rejäla kvaliteter. Sveriges mästerkock ger mig alltid, särskilt när det närmar sig final, aha- och wow-känslor, både kunskaper och inspiration. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Clear eyes, full hearts, can’t lose.

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.