[270] »Supervecka: Antoscas Cape Fear & en av de stora obekväma britcomsen«

Dubbekolla din prenumeration

Som jag skrev förra veckan så har ett antal betalande medlemmar fått sina abonnemang automatiskt avslutade på grund av uppdateringar hos min betaltjänst. Felet är åtgärdat och berörda konton håller på att återaktiveras av supporten, med samma registrerade betalmetoder som tidigare. Ironiskt nog var det mina trognaste kunder som drabbades, ni som följt med i migreringen från mitt gamla publiceringsverktyg, och för att ingen av er ska få ett låst brev tar jag bort betalväggen för alla även denna vecka.

Nästa vecka ska allt fungera som vanligt igen. Och är du inte betalande medlem – testa! Du får många fler recensioner och fri tillgång till hela arkivet. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Alice and Steve (Hulu/Disney+)
2. Cape Fear (Apple TV)
3. Maximum Pleasure Guaranteed (Apple TV)
4. Unconditional (Apple TV)
5. Margo’s Got Money Troubles (Apple TV)
6. Bad Thoughts (Netflix)
7. Still Breathing (LIS, NRK/SVT Play)
8. Everyone is Doing Great (Netflix)
9. Sekunder (Sekunnit 2, Yle/SVT Play)
10. Criminal Record (Apple TV)

Kompiskomedin från helvetet, en mardrömsversion av Platonic … men ändå feelgood

Det verkliga traumat för Alice är att hon inte längre står i centrum för de två människor som betytt mest för henne och som tidigare kretsat kring henne.

I miniserien Alice and Steve är 50-plussarna Jemaine Clement (från Flight of the Conchords) och för-alltid-favoriten Nicola Walker bästa kompisar ungefär på samma sätt som Seth Rogen och Rose Byrne i Platonic – första avsnittet är en total charmoffensiv. De är underbara ihop, avväpnande drumliga. Men så slutar avsnittet i en chock för Alice – Steve har inlett en relation med hennes 26-åriga dotter. Och det blir på sätt och vis också en chock för mig som tittare.

Inte som i att jag chockas av händelsen, men är det inte så att de flesta människors inre system, eller kanske känsla för rätt och fel, ruskas om vid konfrontationer med förhållanden där åldersskillnaderna är särskilt stora? Hur skulle jag reagera om någon medelålders skäggman i min gubbrockiga kompiskrets blev ihop någon av mina vuxna döttrar?

Nicola Walker accepterar det inte, i alla fall. Hon tänker på alla konsekvenser ingen annan tänker på. Framför allt reagerar hon själviskt: hon känner att hon i någon mån förlorar både sin bästa kompis och sin dotter på en gång. Vid ett tillfälle, när hon som vanligt tappat det och börjar kasta ur sig bra och dåliga argument, säger dottern (Yali Topol Margalith) förtvivlat »Do you ever stop??«, och Alice svarar: »Mothers don’t stop.«

Å ena sidan gör serien något helt annat än tematiserar en kontroversiell relation. Å andra sidan är det också fel att säga att den inte tar ställning, för den tar ställning hela tiden, via en mångfald av berörda karaktärer och i en kreativ röra av situationer. Men framför allt skildrar serien, full av nyanser av gråzoner, hur Alice utkämpar en kamp mot sin egen marginalisering, för sitt eget fotfäste, sin identitet. Oavsett vad man kan tycka om Steves och dotterns relation så är det verkliga traumat för Alice är att hon inte längre står i centrum för de två människor som betytt mest för henne och som tidigare kretsat kring henne. Hon reagerar som en mor, som en vän, som en sviken part, men också som någon som plötsligt upptäcker att livet fortsätter utan hennes tillstånd.

Här finns en sekvens där Alice försöker pressa fram illustrativ pinsamhet genom att bjuda Steve och dottern plus dotterns 20-plus-kompisar på middag och spela Trivial Pursuit efteråt, och jag tror inte jag hört bättre bruk av popkulturella referenser. Som när Alice försöker sätta Steve på pottan genom att »avslöja« att han ogillade filmen Moonlight men har Woody Allen som favorit. Härvan som uppstår måste ses! Och liknande härvor av motstridiga känslor, paradoxer och dilemman uppstår hela tiden, och alltid organiskt, ur en gudabenådad dialog och psykologiska insikter hos serieskaparen Sophie Goodhart – detta är nog hennes livs verk, efter en 20 år lång karriär av avsnittsförfattande för halvdana serier (bäst: Sex Education).

Alice and Steve påminner oss om att humor frodas i obekvämlighet. Serien får hela tiden ny energi utifrån detta: först känns det obekvämt, sedan får psykologin och humorn en att bli lite bekväm med det, och då förskjuts förloppet mot något nytt obekvämt. Så formas också en nedåtspiral som eskalerar, men det är ingen ondska, inga medvetna språng som tas (utom i sista scenen, inget mer om den nu men vi pratar extrem cliffhanger), hela händelseutvecklingen är fullt motiverad, underbyggd med en allmänmänsklighet alla kan känna igen sig i. Men kanske inte riktigt få fatt i, hela tiden. Och den otydligheten i serien är en uppenbarelse: männen i storyn, så olika, men så lika i ambivalensen och oförmågan att ta tag i situationen; kvinnorna, det vill säga mor och dotter, så lika i att vilja rusa före, men också i att befinna sig på nästan exakt samma plats vid samma ålder. Alice and Steve är en serie om det med: om arv och miljö, kultur och beteendemönster.

Jag rankar Alice and Steve som en av de stora obekväma brittiska komediserierna, jämte Billie Pipers I Hate Suzie, Julia Davis Nighty Night, Sharon Horgans Pulling, Aisling Beas This Way Up och Will Sharpes Flowers. ♦

Javier Bardems Max Cody – en »Evil Magnum«!

Nick Antosca skildrar alltid skräcken som kommer inifrån.

Nu lättar jag lite på regelverket här på TVdags: Jag måste inte skriva hela Nick Antoscas historia och gå igenom alla hans skräckserier och true crime-dramatiseringar varje gång han gjort en ny serie … Dessutom var det ju bara ett par månader sedan senast (i samband med Something Very Bad is Going to Happen).

Men Nick Antosca har verkligen en unik ton. Han har burit med sig sin kreativa särart från de tidiga mardrömsskräckserierna till true crime-fiktionaliseringarna The Act, Candy och A Friend of the Family, och nytolkningen av Cape Fear hör hemma där också. Cape Fear-universumet (filmerna med Robert Mitchum, 1962, respektive Robert De Niro, 1991) baserar sig på John D MacDonalds roman The Executioners, som inte har verklighetsbakgrund men väl en verklig amerikansk efterkrigsrädsla om våldsmannen som kommer hem efter avtjänat straff för att ta sin hämnd, själlös och med en blick svart som synden.

I Nick Antoscas version spelas rollen av Javier Bardem (den mytiska psykopaten i No Country for Old Men), och det är den mest intressanta tolkningen, anpassad för att kunna utvecklas över tid i tio avsnitt; mer komplex och svårtolkad än Mitchums urtolkning och De Niros benchmark-roll. Hans mörker är lika intensivt och skrämmande, men oftast visar han upp en mer stukad och till synes sårbar sida, han spelar till och med på ett slags mysighet(!) som får människor att trivas i hans sällskap – tänk Tom Sellecks Magnum fast i ondskans och blodshämndens dolda tjänst i stället för godhetens och rättvisans.

Men lika viktigt är att även den utsatta advokatfamiljen kastar långa mörka skuggor bakåt i berättelsen. Det gör 2020-talets Cape Fear till något suddigare och farligare än Martin Scorseses raka, primitiva film.

Det Nick Antosca också tillför, utöver denna utblandning av filmernas mer inkapslade gift, är en glansigare yta: så pulpig och snygg att man skräms av själva avsaknaden av vardag och harmoni. Nick Antosca skildrar alltid skräcken som kommer inifrån, och alltid i miljöer där karaktärerna redan lever med korrumperande lögner och självförvållad terror innan katastrofen anländer.

Javier Bardems Max Cady är kort sagt ute efter oss alla. ♦

Finska katastrofutredarna är tillbaka

Detaljrikedomen och känslan av äkthet är en enorm tillgång för den här serien.

Finska Sekunder är tillbaka med en ny säsong på SVT Play och om jag säger att historien upprepar sig så syftar jag lika mycket på mina skiftande reaktioner som på händelseutvecklingen.

Det började med en tågkatastrof i säsong 1 som omedelbart fick mig att tänka på ryssen. Tidigt i första avsnittet kom den väntade repliken: »Det här har orsakats av någon utomstående.« Genast sprang min hjärna i väg med premissen – en oförklarlig, »omöjlig«, tågkrasch med över 60 dödsoffer – och tog en geopolitisk utveckling för given. Klart det är ryssen!

Men det visade sig att inget var vad det syntes vara, och sammantaget var intrigen riktigt, riktig bra. En research-triumf, faktiskt, där allt från AI-system till transportpolitik kändes äkta. Slutet knöt ihop allt på ett sätt man verkligen inte förväntade sig av inledningen, och med en anmärkningsvärd trovärdighet.

Det dröjde dock innan jag fattade detta. I början staplades både exposition och backstorytrådar ovanpå varandra. Samtidigt var kvaliteterna imponerande och konflikterna intressanta och spännande – mellan olika katastrofutredande instanser, politiker, kommunikatörer, polis, överlevande och anhöriga. Man ville följa dem. Inte minst som vi lärde känna de flesta som människor. Men i detta uppstod också ännu en problematik. Orimligt många av de inblandade hade sedan tidigare förlorat närstående och bar på trauman och psykiska problem … det blev till slut för mycket, ett lite för perfekt om än omsorgsfullt pussel.

Själva utredningsknåpandet må till viss del ha varit som vilken ordinär Midsomer-intrig som helst – man lyfte på bråte och hittade ledtrådar – men överraskade också med vändningar och ett tänk som var både klurigt och klarögt. Även dialogen blixtrade till emellanåt.

Att Leena Pöystis huvudperson lider av dissociation och ser och pratar med sin sedan länge döda storasyster fungerar mycket bättre (även i säsong 2) än det borde – även klichéer kan flyga. I synnerhet när huvudintrigen tar helt andra vägar än de förväntade. Utredningen landade ju inte alls i rysk sabotageverksamhet, AI-uppror eller någon stor konspiration kring Futurail-systemet.

Det är likadant med säsong 2. Denna gång är det ett skyskrapebygge som rasat ihop i Helsingfors och alla tänker byggfusk. Jag ska inte säga något om vart intrigen tar vägen, men återigen är det en stor ensemble som börjar röra på sig framför våra ögon så att intrigen, och vad vi tänker om den, ständigt skiftar.

Återigen är researchen sjukt bra. Detaljrikedomen och känslan av äkthet är en enorm tillgång för den här serien. Problemen kvarstår – precis som räddningspersonalen här måste ta sig igenom tiotals meter betong måste jag ta mig igenom tiotals minuter med exposition … Men historien upprepar sig som sagt hela vägen: mina initiala invändningar faller bort efterhand och mot slutet är jag uppslukad av både intrigen och personernas öden. ♦

Kanske den sämsta arvstvist-thrillerserien som gjorts

För bara ett par år sedan gjorde serieskaparen Aschlin Ditta en billig thrillerserie om ett omtvistat arv, och nu är det dags igen.

Om BBC är i toppen av den brittiska kvalitetsdramahierarkin, tätt följd av ITV och med Channel 4 som trea, är Channel 5 stolt jumbo. Jag skriver »stolt«, för kanalens dramabeställningar verkar medvetet inriktade på att kritiker ska skriva något om hur »korkat men beroendeframkallande« det är och publiken sedan ska bekräfta både intelligensnivån (»tittarstorm« refererad i Daily Mail) och beroendet (ny tittarstorm efter varje avsnitt).

Men nya The Fortune, som heter En oväntad förmögenhet när den når SVT Play på onsdag, är skräp utan presentpapper och rosett. För bara ett par år sedan gjorde serieskaparen Aschlin Ditta en billig thrillerserie om ett omtvistat arv, och nu är det dags igen. Eleanor Tomlinson spelar en servitris och småbarnsmor, fattig men lycklig, gift med kocken på lunchrestaurangen, som plötsligt ärver en stor herrgård utan att vare sig hon eller godsägarfamiljen fattar varför.

Intrigen som följer är dum som förra årets ChatGPT, och ser man ändå klart alla avsnitt för att få svaret på gåtan blir man rikligen bestraffad – det är Scooby Doo-nivå på upplösningen. ♦

Hälften bonkers, hälften bananas

Sedan får vi en seriemördarburlesk med luringar hit och dit och gåtor typ: »Är prästfrun ateist eller jesusfreak?«

Jag kan inte med gott samvete sätta högre betyg än en tvåa på brittiska knäppmysrysaren Coldwater, men med det sagt så är det en kul serie att följa med ett öga. Både premissen och tonen i serien är hälften bonkers, hälften bananas. Inledningen – där Andrew Lincolns huvudperson två gånger om fegar ur i situationer där kvinnor hotas av andra män – kan få en att tro att här finns ett allvar också, men … nä, inte ett uns! Inledningen är bara en känsloexploaterande ursäkt för att effektivt slå fast att huvudpersonen är en mes och förklara varför han hamnar som främling i en håla med snabb närkontakt med både psykiater och galen präst (den första händelsen där han flyr en manlig kvinnomisshandlare gör att han inte kan ha sex med sin fru längre … vilket gör att familjen lämnar London).

Sedan får vi en seriemördarburlesk med luringar hit och dit och gåtor typ: »Är prästfrun ateist eller jesusfreak?«

Sämst är slutet. Om man ändå släpper loss och gör en tokserie utan logik så måste man väl kunna banka till ett robust crazy-slut också? I stället tar fantasin slut. ♦

2020-talets största kvinnliga vänskap på tv

Det blev en otrolig weekend och och ett otroligt avsnitt med magiskt komiskt skådespeleri.

De senaste Hacks-säsongerna har varit nästan som tv-spel, med ett tydligt mål som etableras i inledningen – och med ungefär lika många kreativa och knäppa uppdykande hinder som det finns avsnitt, på vägen mot slutmålet i finalen.

Den nyss avslutande femte säsongen, seriens allra sista, satte genast upp ett rejält sådant mål – att Deb skulle sälja ut Madison Square Garden samma dag som hon äntligen slapp ur sin gag order från förra säsongen.

Om vi börjar med hindren så var de precis lika ojämna och härliga som vanligt. Ju mer irriterad man kan bli på det ena eller andra avsnittstemat (som när mor och dotter Vance var med i The Amazing Race), desto mer avväpnande känns de bästa komiska effekterna (dottern, Kaitlin Olson, spelade ut största It’s Always Sunny in Philadelphia-registret som fanatisk Amazing Race-fan).

Mina två favoritgrejer med finalsäsongen:

1. När Deb hade fått på hjärnan att hon måste bära Carol Burnetts klassiska vita jumpsuit, från säsongsfinalen 1972 av The Carol Burnett Show, på sin Madison Square Garden-show. Ett vintage-samlarobjekt som hon först måste övertala en gammal fiende/modesamlare att släppa ifrån sig. Detta sker i flera led, med start i en försoningslunch där fienden (Cherry Jones) till slut förlåter Deb för allt gammalt groll efter att hon missförstått och trott att Deb är closet-gay – och bjuder in Deb och hennes »flickvän« (ja, Hanna Einbinders Ava …) för en weekend hos henne och hennes gay-sambo. Carol Burnett-dräkten är ju viktigast av allt, så … det blev en otrolig weekend och och ett otroligt avsnitt med magiskt komiskt skådespeleri.
2. Att det där slutmålet nås (med en supertwist) redan i näst sista avsnittet, och lämnar fältet fritt för en större slutdestination med, och mellan, Jean Smart och Hannah Einbinder. Här finns några av de finaste scenerna jag sett i år, särskilt en ordlös scen på en klubb i Paris där Hannah bara fryser fast i golvet och bara iakttar den dansande Deb … jag ska inte avslöja premissen här, men den är hjärtskärande, och mer feelbad än feelgood (men slutkänslan blir ändå härtligt positiv, ni som sett vet).

Efteråt känner jag tacksamhet för att ha fått uppleva den här säregna serien, och att få se en sådan unik vänskap gro över tid. ♦

Felet med Spider-Noir, mer exakt

Jag har inte riktigt kunnat släppa Spider-Noir, som jag ju sågade rätt hårt förra veckan. Andra kritiker har hyllat Nicolas Cage och den utstuderade noir-tonen. Och går man in djupare på detaljerna, och deras funktion i helheten, är det inte något sammanhållet som framträder utan halvkokta diskrepanser och dissonanser.

Först ska jag nämna en detalj jag verkligen fascinerades av med serien, och som jag tror är medveten: karaktärernas utstuderade livlöshet. Hur de kan stå helt fastfrusna i en dörröppning och inte agera förrän det blir deras tur för en replik – exakt som det kunde se ut i 1930-40-talens taffligare B-noir.

Men detta är också en nyckel till vad som inte funkar, och det är Nicolas Cage som är seriens mest avslöjande element. Han rör sig högt över supportrollernas uppassande manér men har för den skull inte mer karaktärssubstans. Han är inte ens »Nicolas Cage minns noirfilmer« utan en robot som spottar ur sig AI-genererad screwball.

Spider-Noir är i märklig avsaknad av allt man vill ha, allt man behöver, av en sådan här stilövning: humor, kommentar, kärlek, subversion. I stället syr den bara in fler lappar i täcket för att täppa till hålen: noir, superhjältehistoria, komedi, pulp, serietidning, prestige-tv … Det blinkas åt alla upptänkliga håll men som tittare, som mottagare av blinkningarna, kan jag bara titta frågande tillbaka efter en förklaring, fördjupning, förankring.

Och här kommer det som stör mig mest: även den forna budget-noiren hade en stark tonal disciplin. Visserligen av nöd, men ändå. Det fick mig en gång att sluka alla okända svartvita noirfilmer jag kom över. Samma sak med screwballkomedierna, som även när de slog över i fars höll rytmen i svängningarna. Filmerna kanske inte alltid vibrerade av liv, men ser man dem i dadg är det just liv de förmedlar – äkta anrop från en annan tid.

Spider-Noir är motsatsen till det. Utanför tid och rum, en kommentar utan kommentar. ♦

Mindy Kalings magiska touch är puts väck

Om en 46-åring ska göra en serie om 26-åringar ska hon kanske inte låta sin 52-åriga parhäst agera showrunner.

Man hinner inte mer än komma ur den ena Mindy Kaling-besvikelsen (den nya Running Point-säsongen) förrän nästa väntar runt hörnet – nu Hulu-sitcomen Not Suitable for Work.

Trailern här ovan är ovanligt representativ. Jag har visserligen bara sett de första två avsnitten, men inget i dem har mer finess än scensoppan i trailern. Snarare tvärtom. Varje build-up är en extra plåga utöver alla förvånansvärt billiga payoffs.

Mindy Kaling är ojämn, men så här uppgivet målgruppsanpassad har ingen av hennes tidigare serier känts. Och om en 46-åring ska göra en serie om 26-åringar ska hon kanske inte låta Charlie Grundy – hennes mångåriga (52-åriga) parhäst – agera showrunner. ♦

Miraklet i Daisy Jones & the Six

Detta är miraklet. Att bandet är på riktigt.

På onsdag hamnar Amazon Prime-serien Daisy Jones & the Six på SVT Play och den förtjänar verkligen den potentiellt mycket större svenska tv-publiken. När den först släpptes för tre år sedan beskrev jag den i min recension som »ett mirakel«, om än på ett fundament av klichéer och fogat med detaljmissar. Eller kanske än mer imponerande just därför.

Det första man ska veta om serien, för att förstå vad jag menar med mirakel, är att skådespelarna i seriens fiktiva 1970-talsband (med samma namn som tv-serien) inte är musiker. Hälften har knappt spelat instrument tidigare, och Sam Claflin, i rollen som den drivande kraften bakom bandet, var helt borta på 1970-talsrock och Los Angeles-scenen när han anlände till sin audition (och när han sedan ombads sjunga »valfri låt med The Beatles« kunde han inte komma på en enda).

Det andra man ska veta är att när serien väl spelades in behärskade skådespelarna respektive instrument och sjöng på riktigt. Pandemin gav en lång väntan på inspelning vilken ägnades åt musikskolning, och skådespelarna blev besatta av att bemästra rollerna även instrumentellt. Detta är miraklet. Att bandet är på riktigt. Inför inspelningsstarten bokades de för en intern konsert och testpubliken chockades av hur äkta de lät och såg ut. Så redan på förhand hade en transformation skett från tv-drama-repetitioner till riktig rock, från 2020- till 1970-tal. (Och jag vet ärligt talat inte om det är seriens låtskrivare och musikproducent Blake Mills eller skådespelaren Will Harrison som spelar de stilkänsligt Lindsey Buckingham-imiterande solona – det borde vara Mills, konstigt vore annat när man anställt ett sådant gitarrgeni som musikansvarig, men Harrison har antytt att han kopierat och »tagit över« dem.)

Den här transformationen elektrifierar Daisy Jones & The Six och gör serien intensivt sevärd och trovärdig även genom passager där logiken brister. Som i den pseudo-dokumentära upptakten, där de forna bandmedlemmarna på olika håll mickas upp för tv-intervjuer för att för första gången på tjugo år ge sina olika versioner av den sista konserten 1977, som splittrade dem för gott – Sam Claflins karaktär inleder med att fråga om »Daisy också gick med på det här«, som om inte det skulle ha varit utrett långt tidigare.

Eller som när Daisy, spelad av naturkraften och Elvis Preseys barnbarn Riley Keough, drar fram Carole Kings debut-LP, pratar om Kings kreativa naturkraft och låter skivnålen droppa ner i första spåret – som är Goin’ Back. Ursäkta, men Goin’ Back är fjärde låten på sida 1 på den LP:n. Varför inte låta Keough droppa ner nålen där?

Man kan tycka att detta är randanmärkningar, men serieskaparna med paret Scott och Lauren Neustadter i spetsen har, säger de själva, sträckt sig efter exakthet i alla musikaliska detaljer när de överfört Taylor Jenkins Reid bestsellerroman till levande film och musik. Och då blir det, för att ta ytterligare ett exempel, bara klantigt när vi får se The Byrds flimra förbi på en livescen och klurigt nog spela just sin cover på Carole Kings Goin’ Back – men med David Crosby kvar i bandet. I själva verket fick han sparken för att han vägrade göra låten.

Fortfarande randanmärkningar? Okej, men den här då: i en annars ljuvlig scensekvens där vi får följa Billys och Daisys första gemensamma låtskrivarsession bryts magin av dissonanserna kring ett »riff« som Sam Claflins Billy sitter och »leker« med, ett »riff« seriemakarna planterat även i ett tidigare avsnitt, men … det är ju inget riff! Han sitter bara och petar på ett enkelt D-ackord och släpper fingret från E-strängen lite random. »Riff«? Inte blir det bättre av att Keoughs karaktär, som vi tidgare sett göra ett par egna Brill Building-ekande låtar med ursnygga tonartsbyten, stannar till inför det löjliga D-ackordet: »Det där låter intressant!« Och det är inte det värsta. När Claflin börjar spela ackordet har regissören placerat kameran under gitarrhalsen, så vi får se Claflin noga fästa blicken på hur han placerar fingrarna, omsorgsfullt, på de tre understa strängarna. Claflin ska här föreställa en oerhört erfaren musiker som turnerat Amerika i flera år … men som behöver hålla tungan rätt i mun när han tar ett D? 

Det händer också att hela serien hamnar out of character, som när Claflins karaktär checkar in på rehab och resten av bandet håller auditions för att hitta en ersättare, och vi plötsligt får en sketch med pajassångare. Ett riktigt band på den här nivån hade aldrig släppt fram så tondöva töntar för provsjungning.

För mig är detta inte randanmärkningar, det är brister som äter sig in och får mig att – bitvis – tvivla på seriens första tredjedel. Andra stycken sväljer jag hela. Som hela upptakten till att Sam Claflins Billy lägger in sig på rehab – klyschig, ja, men berättandet är så fint, både rakt och poetiskt, styrt av tystnader och pauser snarare än av replikerna och aktionerna som följer på pauserna.

Och från en avfyrningsramp av fascinerande episka och konstnärliga ambitioner lyfter Daisy Jones & The Six efter tre avsnitt från en svag trea till en stark fyra. Musiken börjar fungera på fullaste allvar, inte långt från trovärdigheten och sömlösheten i andra avancerade musikbranschdramatiseringar som Nashville, Pistols och George & Tammy.

När Tom Wrights producentguru, en Quincy Jones-typ som floppat några gånger för mycket med sina senaste akter, ser potentialen i att sammanföra Riley Keoughs bångstyrigt självdestruktiva singer songwriter med Sam Claflins halvt strandade rockband blir det succé direkt, både i den fiktiva bandstoryn och för dramaserien. De klickar, allt klickar, från första stund de hamnar i studion tillsammans, och Daisy säger till Billy, om hans låt som hon uppmanats av producenten att bearbeta: »Din låt är ett tal, Billy, när den skulle kunna vara ett samtal.« Sedan gör de om låten till det, så att fansen får en konversation i stället för en gnällgubbe att identifiera sig med, och samma sak sker med tv-serien. Vi får något större, seriens entoniga röst växer ut till ett djupare samtal.

På det stora hela är det strålande skildrat och ger många rysningar, inte minst när Daisys inträde fördjupar banddynamiken så att inte bara Billy styr, ej heller bara Billy och Daisy, utan alla bandmedlemmar börjar bidra och låtarna börjar lyfta – verkligen inte olikt Fleetwood Mac efter Lindsey Buckinghams och Stevie Nicks inträde i gruppen. Man kan störa sig på hur Fleetwood Mac-inspirationen tas ut i Suki Waterhouses karaktär, som ekar rätt ytligt av Christine McVie, men å andra sidan: Halvvägs in i serien finns en scen som är bland det härligaste jag sett i en musikdramaserie. Det är fest hemma hos Sam och hans fru (Camila Morrone i stark katalysator-roll) när musiken tystnar och allt blir mörkt – strömavbrott. Någon tänder stearinljus och Suki Waterhouses karaktär börjar spela Faces Oh La La på pianot i det bohemiska huset. Allt fler stämmer in i allsången. »I wish that I knew what I know now when I was younger …«

En som tagit fasta på den andemeningen är Blake Mills. Han har tagit allt han vet om rockmusikens rika legacy, allt han vet om hur och varför det besjälat honom som musiker och i förlängningen möjliggjort hela serien, levandegjort den, och gett serien ett ljud, ett album av låtar, som i sig själva också fortsätter att växa. För min del har jag kanske inte tid att se serien igen i sommar, men jag har redan börjat återupptäcka albumet.

Det är ju lysande. ♦

Varva ner med att varva upp inför ännu ett varv med Line of Duty

Ett alternativ till sommar-binge-serie kanske Line of Duty, alla sex säsonger från scratch, nu är SVT Play lägger upp rubbet från om och med onsdag, och inför den avslutande sjunde säsongen som spelas in just nu om kommer nästa år?

Eller inte. Jag vet inte. Jed Mercurios undercover-polisserie började sommaren 2o12 som en rätt hårdkokt internutredarthriller med ett tidstypiskt anti-terror-ramverk, och gick så pass bra att den fick en fortsättning, men det var inte förrän med säsong 3 den breakade på allvar och flyttades över till flaggskeppsposition på BBC One. I samma veva expanderades dess konspirationsuniversum och gick från extremt välskriven förhörsspänning till ett överdrivet stort pussel – för mig var redan slutet av BBC Two-eran (ni minns, S3-finalen med den döende »Dot« blinkande initialbokstaven H …) början på den dipp som ledde till den otillfredsställande tidigare seriefinalen 2021 (efter att Arnott i S5-slutet kommit på att Dot aldrig blinkade fram ledtråden utan … nej, okej, här drar jag spoiler-linjen i sanden), vilken lett fram till ett omtag med en sjundesäsong, sent omsider.

Jag går dock lite mot strömmen här också och tyckte om upplösningen i säsong 6, …

… och att den faktiskt hade spår bakåt ända till säsong 1. Det var tillräckligt med closure för mig.

Spoilerlinjen i sanden halvt bortspolad, förlåt. Men jag tror att i stort sett alla mina läsare sett detta. Dessutom var det fem år sedan …

Lusten att se om hela seriecykeln växer faktiskt samtidigt som jag skriver detta och påminner mig själv om kopplingen mellan säsong 3 och säsong 6 och tillbaka hela vägen till säsong 1. Hur sitter allt ihop om man ser det i ett svep i dag? Jag är lika nyfiken på det som på hur Mercurio utvecklar serieuniversumet nästa år. ♦

Slår Läckbergserien sitt eget rekord?

Viaplays Läckberg-långkörare Strandhotellet är i gång igen, vilket endast meddelas på detta vis och med en påminnelse om nivån på den första säsongen som, utöver den mest förväntade cliffhangern i såpaboken (börjar på »bil« och slutar på »krasch«), innehöll världsrekordet i exposition (med reservation för att jag inte sett senare säsonger):

I min premiärsäsongsrecension skrev jag om »en avgrund mellan manus och skådespelare, tur och talang, pengar och förmåga«. ♦

Arkitektur vs Arkitekturupproret

Tumregel: modern bostadsarkitektur förvaltar i stort alltid ett konsthantverksmässigt arv efter Frank Lloyd Wright, Case Study och Charles & Ray Eames och handlar om kärlek till landskapet, vetenskaplig skolning och ett liv i harmoni. Exempel:

Arkitekturupproret, däremot, har fått sin tändande disharmoniska gnista av hat, okunskap och propaganda. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Clear eyes, full hearts, can’t lose.

Prenumerera gärna även på Björn Finérs TVdags-brev.