[274] »Russell T Davies är Years and Years-episk igen – Agnes Wold borde tvingas se«

Bäst i tv-världen just nu

1. Tip Toe (Channel 4/HBO Max)
2. The Bear (Hulu/Disney+)
3. Sugar (Apple TV)
4. Alice and Steve (Hulu/Disney+)
5. Cape Fear (Apple TV)
6. Maximum Pleasure Guaranteed (Apple TV)
7. Silo (Apple TV)
8. Life, Larry and the Pursuit of Unhappiness (HBO Max)
9. Still Breathing (LIS, NRK/SVT Play)
10. It’s Not Like That (Amazon Prime)

Russell T Davies Tip Toe dödförklarar woke-eran

»Du tror på allt på Youtube, men jag är din granne, du har känt mig i 14 år, varför tror du inte på mig?«

»Historien visar oss en sak. Att blod och eld och vedergällning aldrig försvinner, och nu är det vi som ska brinna«, säger Paul Rhys queerkaraktär i början av Russell T Davies Tip Toe, och det ska visa sig att dialogen i den här serien är både blod och moteld. Det är dialog som brinner.

Att förakta hbtq har blivit lika mycket norm som att vara hbtq, när USA:s president uppmuntrat hatet i stället för friheten. Och dialogen i Tip Toe refererar lika mycket, eller rentav mer, till amerikansk politik än brittisk, och konstaterar att det mer än någonsin är en politisk handling att vara queer 2026, vare sig man vill eller inte, det gäller även den som börjat tassa på tå (därav seriens titel). Någon borde placera Agnes Wold framför den här serien för att få henne att förstå vad det är hon underblåser på X.

Men att detta är en serie av Russell T Davies betyder också att det är stor tv-dramatik och rent djävulskt spännande, kanske det mest intrigstarka han gjort. Jag har utnämnt Years and Years, som förutsåg hela den auktoritära anti-demokrati-vågen, till 2010-talets bästa dramaserie alla kategorier, och Tip Toe är lika ambitiös, lägger ett lika smart manuspussel och skapar lika stor dystopisk spänning.

Alan Cumming och David Morrissey spelar grannar i ett Manchester-radhusområde, men där slutar likheterna. I alla fall i fråga om deras karaktärer på var sin sida i kulturkriget. Därmed inte sagt att Cummings ägare till en queer bar är särskilt politisk, och även han kan komma med slentrianrasistiska omdömen om typ polacker och romer … för att inte tala om kvinnor, vilket hans bästa kompis (Elizabeth Berrington) påtalar. Men bara att han är gay och anställer transpersoner i baren ställer honom i skottgluggen för Morrisseys arbetslösa, Youtube-radikaliserade elektriker.

Det är dock inte så enkelt som det kanske verkar av denna beskrivning. Morrissey, med två tonårssöner, balanserar på en tröskel mellan empati och hat; en karaktär som är exceptionellt välfunnen och välformulerad i all dess blankpolerade skelettform – mannen som har både livet och giftet inom sig, längtan och uppgivenhet, det kuvade och handlingskraftiga, vilket också är det allra mest spännande med serien: hur allt detta står och väger. Egentligen kommer han rätt väl överens med sin homosexuella granne. Och även om han bär på en del egenskaper och omständigheter som brukar påtalas som orsaker till fördomar och näthat så gör Davies tvärtom en tung poäng av att det inte är något av detta som får honom att agera som han gör – vad allt handlar om, enligt Davies, är en nedärvd gruppmentalitet med syndabockar och algoritmer som drivmedel.

Jag skrev att likheterna mellan Cumming och Morrissey slutar med att de är grannar, ”i alla fall i fråga om deras karaktärer” – vad jag menar är att de däremot som skådespelare använder samma strategier. Ingen av dem agerar naturalistiskt. Båda använder hela ansiktena, låter känslor och reaktioner synas utanpå. De spelar varandras motsatser men på precis samma sätt. Detta ihop med en dialog on fire skapar en förhöjd teaterkänsla. Flera scener, särskilt en uppgörelse-dialog i David Morrisseys kök i fjärde avsnittet, ekar av brittisk efterkrigsteater från John Osborne via Arnold Wesker till Edward Bond. Här tangeras verkligen dramatyngden hos Years and Years.

Tip Toe målar upp ett Manchester som under Keir Starmer och Donald Trump blivit ett slags Mad Max-värld med okontrollerat våld och återväckt homofobi, och med transpersonerna på samhällets botten. Som Paul Rhys säger i samma monolog som jag citerade inledningsvis: »De lurade oss, lät oss alla komma ut, och väntade ... nu står vi ute i det fria och det är bara för dem att skjuta ner oss.«

En annan replik som är svår att släppa är Alan Cummings till David Morrissey, när det väger mellan liv och död i sista avsnittet: »Du tror på allt på Youtube, men jag är din granne, du har känt mig i 14 år, varför tror du inte på mig?«

Den samtidskaotiska urspårningen i finalen är ohygglig. Testosteronförgiftad algoritm-dystopi och klassisk brittiskt teater-showdown på samma gång. ♦

Har Carmy någonsin känt matglädje?

I säsong 4 och 5 säger The Bear till slut allting rakt ut, bekräftar det som vi fått lära oss den hårdare, tystare vägen under de tidigare tre säsongerna.

Grundorsaken till att The Bear är så inspirerande tror jag är att den visar hur så många dysfunktioner kan plussas ihop till något så funktionellt – och att berättelsen om detta är precis som topprestaurangen den skildrar: exakt och minutiös i allt (manus, regi, klippning, foto) men samtidigt så existentiellt beroende av mänsklig passion … som i sin tur är odelbar med dysfunktionerna, och så sluts cirkeln i den här serien, om och om igen.

Fast inte längre än den nya, femte säsongens tio avsnitt. Sedan sätter serieskaparen Christopher Storer punkt. Vilket också signalerats rätt tydligt av tematiken i både säsong 4 och det otroliga långfilmsspecialavsnitt som kom för ett par månader sedan (och som jag skrev långt om här).

Här har Storer alltmer velat spåra dysfunktionernas ursprung. The Bear har alltid varit en serie om hur en »storfamilj« av släkt, kolleger och vänner tyngs av en gemensam sorg efter ett traumatiskt självmord, men har det senaste året utvecklats mer mot att skildra hur alla inblandade också bär på sina egna skuldkänslor, och försöker sortera ut vad en familjs bördor egentligen är för något. I säsong 4 och 5 säger The Bear till slut allting rakt ut, bekräftar det som vi fått lära oss den hårdare, tystare vägen under de tidigare tre säsongerna.

Att se The Bear och Tip Toe parallellt den senaste veckan har varit fascinerande. Två fantastiska serier men så vansinnigt olika. Tip Toe med en hög teatralisk densitet och ett dominant makroperspektiv, The Bear med en total närvaro i stunden, via poetiskt foto och naturalistisk dialog: Tip Toe som en rak siktlinje från ett teaterscengolv, The Bear som ett komponerat och framklippt filmkonstverk.

Jag låter Tip Toe toppa dagens nyhetsbrev och The Bear ett annat, senare i sommar, och sparar därför också på mina slutord om säsong 5. Detta också på grund av att jag faktiskt aldrig skrev om hur otroligt mycket jag uppskattade säsong 4, efter mina inledande texter tidigt på säsongen.

Så jag tar det nu: hur mycket jag grät under alla uppgörelsescener. Som den mellan Jeremy Allen White och Jamie Lee Curtis, i Carmys barndomshem, i näst sista avsnittet. Eller hur jag skulle göra kaffe under det långa bröllopsavsnittet och kom på mig själv med att stå vid kaffebryggaren och dansa, när alla dansade … och med dessa eviga The Bear-tårar i ögonen. Oftast lyckotårar. Som när alla samlades under bordet, gömda av bordsduken, på samma bröllop, för att göra Richies dotter sällskap. En scen som fick en typisk The Bear-kontrapunkt i säsongsfinalen, med Carm, Richie och Syd bakom den stängda kyldörren, för att göra upp restaurangens (och deras relationers) framtid.

Säsong 5 börjar i ett hällande regn, och när jag ser det öser regnet ner även utanför mitt hus. Det ger en mäktig allomslutande känsla … som om upplevelsen bräserar mig, för att tala The Bear-språk. Och det regnar inombords också, med insikten om att Carmy bokstavligen inte har någon matglädje. Säsong 4 var så full av rörande, roliga, riviga berättelser att jag länge förbisåg denna den viktigaste av dem, inför den avslutande säsongen: har han någonsin känt matglädje? Hans passion har varit en bedövning, en desperat flykt.

Mer om säsong 5 snart! ♦

Silo tillbaka i skrämmande toppform

Den första Silo-säsongen var en mäktig science fiction-upplevelse och en av 2020-talets bättre bokadaptioner. Den skildrade hela den första bokdelen, Wool, i Hugh Howeys Silo-trilogi, ett verk som i över ett decennium vuxit ut till storverk omfattande tre romaner och tre noveller. Detta är inte alltid genomarbetat logiskt, om hur strimmor av mänskligheten efter den slutgiltigt förgiftande radioaktiva katastrofen (eller?) överlevt i ett antal gigantiska bunkerbyggen under jord, tiotusen människor i varje »silo« – men Howey har med tyngd och patos lyckats sluta en pakt med läsaren. Att kliva in i böckerna är som att själv kliva ner i den förslutna världen och snabbt börja se bara vad invånarna ser. Det som finns utanför faller i glömska. Livet som skildras kan bara existera innanför betongväggarna, innanför bokpärmarna. Och Justified-skaparen Graham Yosts tv-version transponerade under den första säsongen exakt den känslan. Vi börjar längta ut, men vet inte till vad. Vi börjar tro på myten, den hemliga och av silons repressiva säkerhetspolis nedtryckta »sanningen« om att makten ljuger för oss, även om vi inte vet hur eller varför.

Trots att serien är trogen bokförlagan, och på så sätt tidlös, har den mycket bäring på vår samtid. Makten i att ha och radera information, skriva historien efter maktpolitiska intressen, styra vad samhället tänker och tycker, är lika central i Silo som den episka ångmaskin längst ner i betongbygget som håller allt elektrifierat och levande. I detta maskineri myllrar människorna som arbetsmyror, förvägrade annan historia och vetenskapligt kunnande än det som efterlämnats för att hålla liv i samhället och som de fört vidare själva från generation till generation under de 140 år som gått sedan inbördeskriget, i vilket alla gamla arkiv raderades. Vem raderade, de styrande eller rebellerna? Historien skrivs av de som segrat …

Den sammansmälta inspirationen från Aldous Huxleys Brave New World och George Orwells 1984 i en dystopisk supermix fortsatte att addera lager även i säsong 2, men tyvärr mer på sparlåga. Jag konstaterade i min recension då att skillnaderna mellan S1 och S2 var större än vad som kan kokas ner till att veteranen Michael Dinner är en mer rakt-på-action-regissör än den första säsongens huvudregissör, norska Defending Jacob-skaparen Morten Tyldum.

I säsong 1 kändes »arbetsmyrorna« ändå framför allt som verkliga människor, och vi lärde känna dem i alla skikt, från makten högst upp till mekanikerna längst ner. I säsong 2 mekaniserades och teoretiserades dessa relationer snarare än förmänskligades ytterligare. När fortplantningsordningen introducerades i S1 var det kusligt, tankeväckande och spännande, uppdelningen av de barnlösa och de som selekterats att få det obligatoriska preventivmedlet kirurgiskt borttaget under ett års tid; av de nyfikna och de rädda; av de radikala och konservativa; av de upphöjda och nedtryckta … alla dessa grupperingar gick i S2 in i en pre-revolutionär tid som borde väcka många nya känslor även i tittaren, men jag kände inte alls vad serien ville få mig att känna utan mer som om jag satt och tittade på när någon spelade ett statiskt tv-spel.

Till stor del berodde det på att den bistert obändiga Rebecca Ferguson i huvudrollen inte längre fanns kvar i silon. Hon lyckades ju ta sig ut, och överleva giftet därute, ta sig över den där kullen … och hamna i grann-silon, kantad av tusentals lik. Hela denna plot – praktiskt taget halva säsongen – var utformad som ett slags tröttsamt MacGyver-äventyr och nivåindelat spel. Ferguson mötte också några andra vilsna själar, vilket huvudsakligen var tålamodsprövande, men här introducerades även Steve Zahn som säsongens stora, spännande, emotionella räddning.

Tim Robbins och Common började dock svikta i macho-maktrollerna på hemmaplan, liksom Tanya Moodie i den alltmer gåtfulla domarrollen – kanske på grund av mindre noggranna regissörer. Och den stora folkresningen som började byggas nerifrån »Mechanical« funkar inte alls för mig.

Men jag har känt fortsatt engagemang inför nya säsong 3 eftersom jag vet hur bra böckerna är och i synnerhet roman nummer två, Shift, som ligger till grund för de nya tv-avsnitten. Här får vi ju veta bakgrunden till silobyggena och den förtryckande ideologin som frodats i dem sedan de togs i bruk. Vilket skedde i vår tid – ja, så mycket kan jag säga utan att det är för mycket spoiler, eftersom det antyddes redan i slutet av förra säsongen.

Även i böckerna figurerar kärnvapenhotet från Iran som bakgrund men i tv-adaptionen och säsong 3 får detta mer konkret form, vilket ger ett imponerande samtidsaktuellt fäste. De senare avsnitten av säsongen är belagda med recensionsembargo, så jag kan bara vara generell här, men utvecklingen av samtidsintrigen fusioneras med silo-intrigen på ett obarmhärtigt sätt, med en hjärtslitande kulmen i säsongsfinalen. Michael Dinner är fortsatt huvudregissör men som serien utvecklas nu tjänar den på en rak, rå, rudimentär regi med närmast konstant lågintensiv och ödesmättad soundtrackmusik. Och Ashley Zukerman träder in i handlingen i en roll som är otroligt mycket större än vi först tror, och föranleds att tro av premiärintervjuerna:

Temat som fortsätter att engagera mig mest är Hugh Howeys undersökande av vad mänskligheten reduceras till när det historiska minnet sviktar, och hur den medfödda nyfikenheten står i deprimerande dålig proportion till folks massiva okunskap. Silo visar hur lätt den auktoritära lögnen ersätter den demokratiska sanningen, och hur empati och rationell logik inte är en räddning eftersom de inte nödvändigtvis är kompatibla. Men serien lever samtidigt högt på den gamla klyschan att hoppet aldrig dör. Även om den här bygger på att hoppet aldrig kan dö eftersom människan börjar lura sig själv när hoppet är ute. ♦

Larry David är alltid Larry David

Hans enerverande bussresenär på sätet bredvid Rosa Parks får henne att fly längst bak i bussen.

Det är svårt att se en ny Larry David-serie utan att jämföra den med, och sörja, Curb Your Enthusiasm. Inte minst som HBO Max börjar auto-spela det allra första Curb-avsnittet från 2000, The Pants Tent, direkt efter premiäravsnittet av den nya spoof-historiska Life, Larry and the Pursuit of Unhappiness, producerad med USA:s 250-årsjubileum i åtanke.

Men så såg jag det här suveräna minireportaget där Curb-sidekicken Susie Essman samtalar med Larry om serien …

… vilken gav mig exakt den ingången i serien jag behövde, och en lust att se det första avsnittet igen. (Essman är en suverän ambassadör för Larry Davids humor, och det slår mig att om hon hade gjort podcasten The History Of Curb Your Enthusiasm ihop med Larry själv i stället för med den ständigt avbrytande poddkatastrofen Jeff Garlin så hade den inte behövt klappa igen i förtid.)

Inledningen är faktiskt inget mindre än briljant, när Larry med total Larry-självklarhet tar över the founding fathers debatterande kring självständighetsförklaringen, och ofrivilligt tvingar fram Thomas Jeffersons »27 grievances« genom att först ha fått uppdraget och tokbomba när han presenterar 27 »petty complaints« (utdrag i klippen ovan).

En annan omedelbar klassiker är hans enerverande bussresenär på sätet bredvid Rosa Parks vid det första tillfället då hon vägrade sätta sig längst bak i bussen … vilket fick henne att fly längst bak i bussen. För att undkomma Larry David.

Eller vad sägs om den här karaktären, komplett med typisk sjuk Larry-logik:

Andra sketcher är sämre – för att de pågår för länge och tunnas ut – men eftersom man lätt kan se varje lyckad sketch två gånger på raken, vilket bara får dem att växa, så är ju netto-takeawayen per avsnitt desto större. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar nya The Agency-säsongen, brittpsykthrillern The Rumour, Legally Blonde-prequeln Elle, Ken Burns The American Revolution, Manhunt, Death by Lightning m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!