[275] »Louis C.K. hör hemma i värmen«

Är det komikerna som ska rädda världen?

Nej, här syftar jag inte på Louis C.K. – han är ingen större »räddning« för någon annan än sig själv, och hans Netflix-comeback avhandlar jag lite längre ner i dagens brev. Inte heller tror jag att Louis C.K:s USA kan räddas. Jag sammanfattade det som händer där nu i ett inlägg på sociala medier i går:

USA:s demokrati har ena benet i graven eftersom den är i full färd med att gräva den. Men det finns andra betydande demokratier i världen, som Ukraina och Storbritannien, och där är det bokstavligen komiker som står högst på barrikaderna mot mörkerkrafternas angrepp.

Det despotin fruktar mest av allt är att bli allmänt och offentligt utskrattad – den här veckan har vi sett två underbara exempel på det.

• Först på Nato-presskonferensen där Trump försökte sätta Zelenskyj lite på pottan med frågan »Kan du tänka dig att åka till Moskva och möta Putin?« och Zelenskyj svarade med proffskomikerns kvickhet: »Inte just nu, det är så mycket ukrainska drönare där.«

• Sedan i efterspelet till att den brittiska högerextremisten, ultranationalisten och SD-favoriten Nigel Farage utlyst ett fyllnadsval i parlamentsvalkretsen Clacton. Vi behöver inte gå in på varför här (jag kan rekommendera Financial Times-podden Political Fix för en lättillgänglig fördjupning), men att inga andra partier ställer upp i valet har öppnat för ett sensationellt politiskt genombrott för The Thick of it-manusförfattaren Jonathan David Harvey och hans fiktiva figur Count Binface, en satirisk »intergalaktisk rymdkrigare från Sigma IX« med soptunna på huvudet som tidigare på allvarsbottnat skoj ställt upp i brittiska val mot bland andra Boris Johnson och Rishi Sunak – skillnaden nu är alltså att i Clacton-valet står det enbart mellan Nigel Farage och … Count Binface. Det innebär att BBC kan behandla honom som en legitim kandidat och bjuda in honom till BBC News morgonsoffa …

… och rentav till Newsnight-panelen, där programledaren Paddy O’Connell bad honom att ta av sig hjälmen och avslöja sin identitet – »bin off the bin« – och fick svaret »Has anyone here seen Return of the Jedi? Nobody wants to know what’s underneath a Recyclon.«

Detta är verkligen next level av meta-satir, när BBC intervjuar en uppenbar satirfigur enligt samma regler som om det vore en vanlig politiker, och Binface samtidigt använder situationen för att satirisera inte bara den politiska situationen utan även den journalistiska.

Nigel Farage ville med fyllnadsvalet förstärka sin position men skänkte i stället bort hela initiativet till en häcklare. Plötsligt är det Farage som är det tråkiga etablissemanget som förlöjligas av en politisk outsider … med soptunna på huvudet. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Louis C.K.: Ridiculous (Netflix)
2. Tip Toe (Channel 4/HBO Max)
3. The Bear (Hulu/Disney+)
4. Taxidåden i London (Believe Me, ITV/SVT Play)
5. Sugar (Apple TV)
6. Förrädaren (Betrayal, ITV/SVT Play)
7. Life, Larry and the Pursuit of Unhappiness (HBO Max)
8. Cape Fear (Apple TV)
9. Maximum Pleasure Guaranteed (Apple TV)
10. Tills döden skiljer oss (TV4 Play)

Louis CK är tillbaka som standup-konstens stora mästare – så ser du den i förståelsens ljus

Mer fokuserad på känslor än tankar, och inkluderar sin egen gåta i försöken att förstå sin pappa.

Nästan tio år efter Louis CK:s förra Netflix-special är han tillbaka på världens största streamingtjänst. Fast inte helt av-cancellad. Netflix vill ha intäkterna och ensamrätten men samtidigt minimera riskerna med att åter husera komikern som runkade framför yngre kvinnliga kollegor, så nya Louis C.K.: Ridiculous marknadsförs inte. Netflix har inte skickat ut pressreleaser om den, inte skapat press-kits för journalister och gjort den helt osynlig på sin mediesajt. Såvitt jag vet har detta aldrig inträffat tidigare.

Jag har aldrig slutat följa Louis CK men aldrig heller ifrågasatt radioskuggan. Den har varit välförtjänt lång och kall. Varje gång jag skrivit om hans (fortsatt kommersiellt framgångsrika och konstnärligt högtstående) indie-specialer, som här eller här, har jag stött och blött den svåra problematiken i vad han gjort och gör.

Den här gången känner jag inte det behovet. Han gör det så förlösande bra själv, med oskattbar hjälp av kollegan Theo Von, vilket jag strax återkommer till.

Ridiculous – titeln lånad från en comedy-LP av Norm McDonald – börjar med att Louis CK rör sig mot scenen med knastrig 1950-tals-Miles Davis som intro-musik, vilket minner om hans mästerverk, HBO-serien Louie, och gör hans lufsiga gång backstage på Beacon Theatre i New York till en promenad hem. Och sedan är det mästerskap rakt igenom. Rått och vasst men samtidigt filosofiskt, arty och litterärt när han hämtar materialet från botten av sig själv och sin terapeutiska hjärna.

Jag kommer att tänka på hans tv-debut i The Cable Comedy Show starring Mike McDonald hemma i Boston när han bara var 20 år:

Han hade mycket av tekniken på plats redan då, men inte mycket av innehållet, och det första jag tänker på när jag ser detta i dag är att där står en snubbe som runkar flera gånger om dagen och som varit sexuellt skev ända sedan han som barn exponerades för sex »på ett sätt som inte var bra«. Jag ser också en kille som är osäker och usel som intervjugäst efter standuprutinen. Och jag funderar över hur rått han skämtade om sin farfar – ungefär som han nu bygger första akten i Ridiculous på hur skönt det är att ha skyfflat in sin 89-åriga pappa på ålderdomshem.

Farfadern var en ungersk-judisk läkare, Géza Székely Schweiger, som flydde Hitlers Europa och landade i Mexiko på 1940-talet, gifte sig där och fick sonen Luis Székely, pappa till Louis CK, som föddes i Mexico City och var enbart spansktalande tills familjen flyttade till Massachusetts i mitten av 1970-talet. Föräldrarna skildes snart och Louis CK växte upp med sin mamma. Kontrasten är rent extrem mellan hur han beskrev kärleken till henne och smärtan efter hennes död i specialen Sincerely för sex år sedan, och hur han behandlar pappan med brutal och till synes likgiltig galghumor i Ridiculous.

Bakgrunden, som naturligtvis är allt annat än likgiltig, dissekeras i en tidigare Theo Von-intervju, från 2023:

Louis beskriver här sin far som »märklig, narcissistisk och känslomässigt otillgänglig«, och hur han fortfarande mest av allt bara försöker förstå honom – här finns inget förakt utan mer en existentiell nyfikenhet.

Kollegerna Louis CK och Theo Von har en djup vänskapsrelation, och det var Theo som fick Louis att söka seriös hjälp för sitt sexmissbruk. Och här tänds det »förlåtande ljus« jag nämnde i rubriken ovan, i den bästa djupintervjun jag någonsin sett med en standupartist, från september förra året:

Här kan jag förstås inte undgå att tänka på Skavlan & Sverige-intervjun med Christopher Wollter, som av märkligt nog också sändes i september 2025. Så i teorin är jag på min vakt. Detta är ju exakt vad som krävs av Louie för att Netflix ska kunna ta tillbaka honom och för att han själv ska kunna hitta tillbaka till sin älskade gamla humanistiska persona.

Men det jag hör i detta två och en halv timme långa samtal är något annat. Kanske för att jag känner igen mig själv i hur han mer generellt beskriver hindren och strategierna för att på riktigt finna lycka i livet. Och grejen är att jag hör exakt samma sak i den nya Netflix-specialen. Theo Von-intervjun fungerar som ett helande kommentarspår som highlightar spåren av rehabilitering i en människa som funnit frid i att vara mindre säker på sig själv, mer fokuserad på känslor än tankar och som numera inkluderar sin egen gåta i försöken att förstå sin pappa. ♦

Upprörande drama om Londonpolisens genom tiderna största fuck-up

Veteranen och perfektionisten Jeff Pope har skrivit ett urstarkt manus ur offrens perspektiv, med bara ett problem.

Här är en historia som tyvärr aldrig blir gammal – polisen misslyckas med våldtäktsutredningar på grund av fördomar och okunskap, misstänkliggör offren i stället för att jaga gärningsmannen, och orsakar helt i onödan att han kan fortsätta skörda offer.

Helt i onödan? Ja, i det här fallet hade de honom faktiskt inne på förhör i ett tidigt skede. Och lät honom gå … och våldta hundra kvinnor till.

Ja, hundra. Ingen överdrift. Nya ITV-serien Believe Me, som får SVT-premiär på onsdag under titeln Taxidåden i London, skildrar ett verkligt fall med en legitimerad taxichaufför som våldtog 105 kvinnor mellan 2000 och 2008. 2009 dömdes han till slut för 14 av våldtäkterna.

Veteranen och perfektionisten Jeff Pope har skrivit ett urstarkt manus ur offrens perspektiv (drabbande rollinsatser av bland andra Aimee-Ffion Edwards och Aasiya Shah), som får tittaren att sitta på nålar, må dåligt och svära högt. Det är fortfarande så, berättar eftertexterna, att endast 3 procent av alla anmälda våldtäkter leder till åtal.

Serien blir också till en modern samhällshistorisk lektion i hur mycket det brittiska rättssystemet utvecklades och ritades om på grund av dessa brottsoffers, kvinnorättsaktivisters och passionerade advokaters förmåga att driva och vinna banbrytande rättsprocesser. Tack vare dem är det numera möjligt för brottsoffer att överklaga parole board-beslut, och för privatpersoner att runda polisens egna internutredningar och stämma dem.

I serien får vi se gärningsmannen, »The Black Cab Rapist«, John Worboys, åka fast när det fortfarande återstår ett avsnitt. Hela finalepisoden ägnas det rättsliga efterspelet, och det är bra. Vi får också se mycket av Worboys i fängelset, där han fejkar kristen frälsning för att bli släppt i förtid. Exceptionellt välcastade Daniel Mays spelar honom perfekt både när han manipulerar offer och tycker synd om sig själv. Men i detta finns också seriens enda svaghet: vi får inte veta någonting alls om Worboys bakgrund. Vilket inte nödvändigtvis behövt vara ett problem, men i verkligheten förhöll det sig så att Worboys var porrskådis. Den mörka sidan av berättelsen hade kunnat gjuta på fundamentet ytterligare i den här serien. ♦

Nyskapande brittspionthriller med stark finalspurt

Med det tidspressade terrordramat tornar en perfekt storm upp när både äktenskapet och karriären krisar.

Det är väl mest en händelse men känns som en tanke, hur mycket frågan om iranska kärnvapen dyker upp i tv-serier just nu. Förra veckan tog jag upp detta gällande de nya Silo- och The Agency-säsongerna, och här kommer ett brittiskt spiondrama om iranska kvinnors frigörelse versus iranska mäns terrorism med London och Stockport som spelplatser.

Men i SVT-aktuella Förrädaren, skapad av hyllade pjäsförfattaren David Eldridge, känns det iranska temat rätt retro, när såg vi senast ett drama kring ett terrordåd med sarin-gas, det måste ha varit Homeland eller 24? Samtidigt gör den engelska miljön att seriens spänningmoment påminner om atmosfären i Netflix Attacken mot London: Jakten på 7 juli-bombarna.

Men det som gör serien fascinerande bra är hur detta kombineras med skildringen av spionhuvudpersonens (Shaun Evans) privatliv och mer HR-relaterade arbetsproblem. Det är något av en diskbänksrealistisk variant av hur John Le Carré införde det ensamma och regngråa vardagslivet i spionfiktionen, som ihop med det tidspressade terrordramat tornas upp som en perfekt storm när både äktenskapet och karriären krisar.

Efterhand utvecklas också ett klassiskt turf-krig mellan MI5 och MI6, och mot slutet kommer flera intrigstarka överraskningar. Serien är ett välskuret spionpussel som i de avslutande scenerna ger mig rysningar av hur allt bidrar till upplösningen: dubbelspel, intern byråpolitik, spiontradition … och familjepsykologi.

Ett minus med SVT-versionen är att soundtrackmusiken är utbytt. I första scenen spelar Shaun Evans Oasis The Masterplan, vilket är symboltyngt i sammanhanget – i exportversionen av serien, som SVT är tvungna att acceptera, spelas Groovy Train med The Farm (en bättre låt, men symboliken blir lite komisk). Och lite senare i samma episod spelas Gorillaz på köksradion, men i SVT:s version är det bara tyst. Värst blir det halvvägs in i tredje avsnittet, under en känslomässigt viktig scen på ett dansgolv i Londonnatten: i SVT-versionen hörs en generisk beatmakare som aldrig skulle spelas på en riktig klubb, men i originalet är det Connection med Elastica.

Jag väljer dessa tre exempel för att de är viktiga och tydligt olika användningar av specifika musikval (Oasis, intrigsymbolik; Gorillaz, vardagsrealism; Elastica, känsloklimax) som sammantaget visar varför ett utbytt originalljudspår inte är en bagatell. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar TV4-thrillern Tills döden skiljer oss åt, nya Netflix-versionen av Little House on the Prarie, nya Grace-säsongen, andravärldskrigs-seriemördardramat Änkemördaren m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!