[277] »RJ Decker är den perfekta Floridadeckaren«

Skamligt fegt av SVT

I fredags var det nytt försök för den tidigare avbrutna White House Correspondents’ Dinner och jag är kluven. Det är inte svårt att instämma i kritiken från alla journalister som tycker att den borde ha ställts in helt eftersom man inte kan manifestera pressfrihet med en president som skymfar och hotar den, men samtidigt var den ljuvligt, gruvligt avslöjande. Och det är alltid en tröst i all bedrövelse att se Donald Trump bomba så hårt (bildligt, inte bokstavligt som i Iran) och föraktas så öppet.

Själva bedrövelsen förstärktes som vanligt i sammanhanget av svensk public service hållning i USA-rapporteringen. Detta är nyhetstexten respektive »analysen« som SVT Nyheter skrapade ihop i går morse, och här är Ginna Lindbergs sammanfattning i Sveriges Radio – något mer belysande men så balanserande försiktig att helheten blir falsk.

Det är i de här lägena man behöver MeidasTouch Network. Har man inga förkunskaper kan Ben Meiselas utförliga referat av pressmiddagen se vinklat ut, men den objektiva sanningen är att verkligheten är så här skev. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. RJ Decker (ABC/Disney+)
2. Tip Toe (Channel 4/HBO Max)
3. Taxidåden i London (Believe Me, ITV/SVT Play)
4. Sugar (Apple TV)
5. Förrädaren (Betrayal, ITV/SVT Play)
6. Life, Larry and the Pursuit of Unhappiness (HBO Max)
7. The Hawk (Netflix)
8. Ride or Die (Amazon Prime)
9. Cape Fear (Apple TV)
10. Svärtan (SVT Play)

Robert Doherty gör allt »fel« i RJ Decker med Hiaasen-mått mätt … men tolkningen landar rätt

Jag fascineras av hur detta möte mellan två så olika kreativa temperament landar i en så kongenial och självklar Florida-procedurdeckare.

 Jag tyckte mycket om Bad Monkey med Vince Vaughn och skrev långt om varför i nyhetsbrev #173, där jag också fördjupade mig i både min kärlek till deckarförfattaren Carl Hiaasen och svårigheterna att filmatisera hans snåriga, svettiga Florida-romaner. Nya RJ Decker är rentav snäppet bättre, och med tanke på hur mycket serierna påminner om varandra är det fascinerande hur väsensskilda de är i just angreppsvinkeln på förlagan.

RJ Decker bygger på den mest episka av alla Hiaasen-böcker, Double Whammy från 1987, uppföljaren till hans solodebutroman Tourist Season. En mycket råare, svartare och mer cynisk bok än Bad Monkey som kom 25 år senare. Men serieskaparen, huvudförfattaren och showrunnern Robert Doherty (tidigare mest känd för Elementary och Medium) har gjort något helt annat för att levandegöra »sin« bok än Bad Monkey-skaparen Bill Lawrence, som gjorde en rätt rak överföring av sin bokförlaga. Hade Doherty gjort likadant hade vi fått en överkomplicerad serie om fiskekorruption med alldeles för många inkastade karaktärer … eller, vi hade nog snarare inte fått någon serie alls eftersom Doherty hade gett upp halvvägs genom de 400 boksidorna.

Nu får vi i stället se den före detta nyhetsfotografen RJ Decker (Scott Speedman), arbetslös efter ett fängelsestraff, hanka sig fram som privatdetektiv i ett samtida Florida, med nya fall i varje avsnitt – nyskrivna för tv-serien – och med några få undantag även helt nyskapade karaktärer kring Decker. Men låt oss titta på hur Doherty behandlar själva premissen:

I boken är RJ Decker precis som i tv-serien en frånskild före detta tidningsfotograf, nyligen frigiven efter ett fängelsestraff, utfattig, nybliven privatdetektiv, bosatt i en husvagn (vilket gör honom ännu mer lik James Garners huvudperson i klassiska 1970-talsmysdeckaren The Rockford Files, som jag även tog in som referens i min Bad Monkey-recension).

I seriens inledning används denna premiss för att få fart på två helt nya ben för storyn att stå på: dels introduceras maktfamiljen Ochoa, med en korrupt senator i topp (David Zayas!), som bär delar av ramhandlingen; dels skickas Deckers husvagn ner i ett slukhål så att han blir hemlös och på nåder får flytta in i gårdshuset hos ex-hustrun (Adelaide Clemens från Rectify!), som visar sig ha gift om sig med en kvinna (Bevin Bru) som också blir seriens främsta poliskontakt – hon är mordutredare …

Det sista är Robert Dohertys genidrag. När Decker flyttat in hos exet och snuten får serien ett naturligt »hem« där dialog och relationer kan utvecklas mellan fallen. Det gör att Hiaasens många inre monologer i högre grad kan ersättas med utagerad relationspsykologi, det skapar en ovanlig men snabbt trovärdig och sorglustig familjedynamik: exet, den nya partnern och den ständigt halvhemlöse Decker. Att exet dessutom är grävande reporter på en Fort Lauderdale-tidning gör att serien får en suverän power trio som löser mordfallen, om än med (härligt) mycket gnissel.

Jag fascineras av hur detta möte mellan två så olika kreativa temperament – Carl Hiaasen och Robert Doherty – landar i en så kongenial och självklar Florida-procedurdeckare. Och bara för att serien har procedurkaraktär innebär det inte att Doherty har tagit Hiaasen-boken som förlaga på samma sätt som han använde sir Arthur Conan Doyle när han i Elementary flyttade Sherlock Holmes till New York. Snarare tvärtom: han använder procedurformatet för att grotta ner sig i Hiaasens miljöer och Florida Man-mytologin.

Detta överbryggar också den avgrund som skiljer dem åt.

Hos Hiaasen är brottet ofta bara motorn som driver läsaren genom en bred samhällssatir. Hans verkliga huvudperson är nästan alltid Florida självt: exploateringen, den politiska korruptionen, girigheten, fastighetsutvecklarna, de religiösa bedragarna, miljöförstöringen och alla karaktärers totala excentricitet. Intrigerna är kaotiska med ständigt växande persongallerier där till synes orelaterade berättelser plötsligt kolliderar i romanernas slutskeden. Tonen är svart, absurd och ibland närmast tecknad. Skurkarna är groteska, hjältarna kantstötta och bifigurerna ofta än mer minnesvärda.

Hos Hiaasen är RJ Decker observatören som vandrar genom galenskapernas Florida. Hos Doherty fungerar Decker på nästan motsatt sätt. I stället för att bara glida med i intrigen blir han en mer självklar huvudperson. Det är hans bakgrund, hans relationer, hans skuld, hans utveckling och hans personliga moral som driver berättelsen. Fallen blir inte främst ett sätt att satirisera Florida utan ett sätt att utveckla Decker själv och relationerna runt honom. Serien bygger dessutom upp ett långsamt växande säsongsmysterium med senatorn Ochoa, hans dotter (Jaina Lee Ortiz) och Deckers förflutna, som successivt vävs samman med veckans fall. Detta talar mycket mer till min amerikanska tv-nostalgi än till mig som Carl Hiaasen-fan.

Här ställer sig också berättartekniken och tempot tydligt på tv-sidan. Hiaasen älskar omvägar och kan följa en bisarr bifigur i 20 sidor bara-därför-att. Hos Doherty måste i stort sett varje scen föra antingen veckofallet eller säsongsbågen framåt. Vilket också påverkar humorn: Hiaasens skämt är anarkistiska, litterära, språkliga och bygger på absurda överdrifter och groteska karikatyrer. Dohertys skämt uppstår oftare i dialogen, i samspelet mellan rollfigurerna eller någonstans mellan Deckers våta hundögon och torra kommentarer. Det är därför Hiaasen är så mycket mer satiriker medan Doherty »bara« gör en klassiskt karaktärsdriven tv-deckare. ♦

Will Ferrells fina återförening med Molly Shannon i missförstådda The Hawk

The Hawk behöver aldrig, som Stick, bli sentimental utan flyger bara vidare … som Molly Shannon i Superstar.

Det är snart 30 år sedan Saturday Night Live i en tredje våg (efter Blues Brothers- respektive Wayne’s World-eran) började skickade flera av sina komikerfigurer till bioduken, i regel i entoniga långfilmer med lösa sketchmanus men ofta också med en envis charm. Den jag minns mest är Molly Shannons Superstar, och när hon nu återförenas med Will Ferrell i Netflix-golfkomedin The Hawk ekar den av just den där eran – samtidigt som de åldrade skådespelarna också låter sin gamla vänskap och kemi alstra ett slags rutinens och livskännedomens energi.

Kanske behöver tv-kritikern få upp samma gnista här för att se kvaliteterna. Många har ju fastnat på de kackiga gagsen och den gubbiga actionhumorn och beskrivit serien som ett försök att återskapa Talladega Nights-magin. Men det är att läsa serien baklänges. Det »trötta« är ju Ferrells trademark-humor, varken mer eller mindre. Manuset är mycket bättre än sina skämt.

Se bara i första avsnittet hur hela den ekonomiska situationen som driver veterangolfaren att jaga PGA-comeback år efter år, hur relationerna mellan huvudpersonerna och deras inbördes drivkrafter, hur allt detta etableras nästan helt utan förklarande dialog, och hur detta sedan präglar hela säsongen.

Det är alldeles för enkelt att jämföra med Jason Kellers Apple-golfserie Stick och göra det till The Hawks nackdel. Jag kan nästan föredra Ferrells old school-golfartolkning framför Owen Wilsons – det är nästan exakt samma inbilska själviskhet, men Ferrells är mer ingrodd och skamlös, vilket dels ger en mer befriande och villkorslös humor, dels ett mycket lättare hjärta, vilket också känns lite befriande. The Hawk behöver aldrig, som Stick, bli sentimental utan flyger bara vidare … som Molly Shannon i Superstar. ♦

På tal om Molly Shannon

Missa inte veckans avsnitt av Conan O’Brien Needs a Friend, med en underbar Molly Shannon-intervju. Berättarglädjen bär oss från hennes galna irlänsk-katolska uppväxt i Ohio (och Conan O’Briens dito i Massachusetts) till hennes livslånga vänskap med Will Ferrell, och, förstås, inspelningarna av The Hawk. ♦

Saltkråkan med skilsmässor och självskadebeteende

»Jag kom så fett före dig«, »är du seriös eller«, »pervo«, »nördgrejer« (sagt av ett yngre barn) – ljudet av dialogen är fint men replikerna är obetänksamt anakronistiska.

SVT:s nya tv-version av John Ajvide Lindqvists roman Sommaren 1985, under titeln Svärtan, har stora kvaliteter. Den börjar som en tonårigare pastisch på Vi på Saltkråkan. Det är skilsmässor och självskadebeteende, tonårsgänget röker och dricker. Soundtracket spelar olycksbådande Trubbel med Monica Zetterlund och man får en känsla av Ari Asters Midsommar.

Under en dagstripp till en obebodd liten klippö – och en atmosfär som får mig att tänka på Peter Weirs Picnic at Hanging Rock – hittar de en döende sjöjungfru, som forslas hem och förvaras i hemlighet i en lada. Sjöjungfrun är utomordentligt djuriskt gestaltad, som en verklig korsning mellan fisk och människa, och den blir med sin magiskt helande kraft en katalysator för den här sommaren då allt förträngt och förljuget ska komma upp till ytan.

Sommaren 1985 var också Live Aid-sommaren, vilket Ajvide drar stora lyckade växlar på i boken. Huvudförfattaren Amy Deasismont försöker överföra det till serien också och lyckas nästan, men »nästan« räcker inte för att rädda det från ett magplask. Dialogen om artisterna skaver, och när ungdomarnas föräldrar samlas för sig själva för att festa och kolla Live Aid blir det så genant att jag vill stänga av, när hela svenssongänget sittdansar till Walls Come Tumbling Down med The Style Council …

Och trots att så mycket är så rätt tänkt och utfört blir det anakronismerna och den småskeva nostalgin som fastnar i huvudet och saboterar tittarupplevelsen. Där temat om frånvarande föräldrar växer och är nära att gripa tag stör jag mig i stället på alla »jag kom så fett före dig«, »är du seriös eller«, »pervo«, »nördgrejer« (sagt av ett yngre barn) – ljudet av dialogen är fint men replikerna obetänksamt anakronistiska. Och även alla tidsmarkörer som är tänkta att ge serien trovärdigt fäste landar på samma ställe, från nämnda Live Aid-referenser till Jackie Collins »tantsnusk«, Järryd–Becker i Wimbledon, Lill-Babs i Jacobs stege och polisen som köper en Pucko i lanthandeln. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Maximum Pleasure Guranteed-finalen, Ride or Die, Lucky och Stuart Fails to Save the Universe, + Portlandia, French Toast, Toast Club, Real Housewives of Orange County m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!