[278] »FBI-konspiration, seriemördarjakt, psykthriller, mänskligt drama – Furious lyckas med allt«

Ingen dålig ta-ut-soporna-fredag i Washington

Vi börjar med veckans bästa nyhet och en riktigt klassisk »Friday night news dump« natten till i går.

För att ta det från början: inför sin 250-årsjubileums-scam den 4 juli ville Donald Trump få Lincoln Memorials Reflecting Pool, som alltid varit betonggrå, att se ut som sina klarblå pooler på Mar-a-Lago. Han ignorerade både en omöjlig tidspress och att följa lagen om upphandling och gav 150 miljoner kronors-projektet direkt till sina Florida-»pool guys«, dels en firma med en brottsdömd ägare som gjorde förarbetet och dels en som snabbmålade en blå beläggning som omedelbart började lossna. Desperata försök att täta eländet skapade så kraftiga algblomningar att vattnet i stället blev spygrönt. Mängder av människor kom för att titta, sucka och skratta … många fotograferade, några lade händerna i vattnet, någon lyfte upp en flaga för att kika.

Denna någon visade sig vara 67-åriga förra OS-kanotisten David Hearn. Donald Trump hade precis börjat babbla om att flagorna orsakats av »vandaler« som använt »box cutters« för att skära hundra meter långa revor. Trots att lögnen var uppenbar pressade Vita huset först parkvakter att hitta en syndabock, och sedan MAGA-lojala distriktsåklagaren i DC Jeanine Piro att vilseleda en åtalsjury så att Hearn kunde åtalas för grov skadegörelse. Men till och med nyckelvittnet, en maffiasnubbe, visade sig i slutändan avfärda bevisningen han skulle styrka.

Så i fredags lade Jeanine Piros ner åtalet och medgav i kungörelsen sent på kvällen att myndigheterna redan före gripandet av Hearn hade interna rapporter om att beläggningen lossnade på grund av ett hafsigt och bristfälligt utfört arbete. Hon skrev rakt ut att skadorna berodde på en felaktig installation och tidspress.

Slutet gott för David Hearn? Jag gissar att han fortfarande känner mer stress och oro än lättnad. MAGA-drev nås inte av nyheter och släpper inte greppet. Och för USA är hela denna historia ett nödlarm: Vilken oskyldig amerikan som helst kan när som helst ställas inför rätta på direkt order av landets president. Den lilla trösten är att regimens inkompetens är lika extrem som Trumps narcissism. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Furious (Hulu/Disney+)
2. Mr Loverman (BBC/Viaplay)
3. Cape Fear (Apple TV)
4. St Denis Medical (NBC/Viaplay)
5. Sugar (Apple TV)
6. Life, Larry and the Pursuit of Unhappiness (HBO Max)
7. The Hawk (Netflix)
8. RJ Decker (ABC/Disney+)
9. Ride or Die (Amazon Prime)
10. Death Valley (BBC/Britbox/TV4 Play)

Den perfekta seriemördarthrillern i skuggan av Jeffrey Epstein, bröderna Tate och Kash Patel

Man följer inte längre jakten på en mördare utan jakten på mänskliga förklaringar. Gåtorna blir fler, djupare och mer spännande.

Så här gör man. När jag ser Elizabeth Meriwethers nya kriminalserie Furious tänker jag på alla dessa tunna »psykologiska thrillers« om uppfuckade seriemördare som fastnat i spektakulära mönster av mordsignaturer och tvångsmässiga behov av att återuppleva sina psykosutlösande trauman så länge polisen inte fångar dem …

I Furious sker det helt utan genremekanik. Varenda karaktär blir på riktigt och intrigen lika mycket vuxet socialpolitiskt relationsdrama som vanvettigt spännande konspirationsthriller – och därtill den första serien som vågar gräva ner sig i en traffickinghärva med tydliga FBI-korrupta Jeffrey Epstein-förtecken.

Det är inte oväntat. Serieskaparen och huvudförfattaren Elizabeth Meriwether brukar fortfarande oftast förknippas med sin genombrottserie New Girl, men hennes två senaste serier före denna – The Dropout och Dying for Sex – var oförglömligt starka och bar på många tankespår och metoder som kommer till uttryck även i Furious.

Det ska sägas att Meriwether kondenserat storyn så hårt att den knappast skulle kännas trovärdig som hisspitch – allt sitter ihop, alla intrikata bottnar påverkar varandra, allt går tillbaka till förflutna trauman eller maktkåta felslut. Det går inte att återge handlingen på ett rättvist sätt eftersom varje exempel på kommande förskjutningar eller fördjupningar i intrigen blir en spoiler. Ju mindre man vet i förväg, desto intensivare blir upplevelsen och spänningen. Och att serien är baserad på Bob Rafelsons exploitation-noir Black Widow från 1987 är en sanning med nästan enbart modifikation. Faktum är att Furious visar hur omöjlig en film som Black Widow är i dag – i den är seriemördaren bara en femme fatale utan backstory. För Elizabeth Meriwether existerar inga människor utan egna livsberättelser, existerar inget FBI utan korruption, existerar ingen New York-samhällsekonomi utan överklassens barnvåldtäkter, existerar ingen altruism eller välgörenhet utan mörka baksidor, existerar ingen kärlek utan djupa sår … Men kanske kan kärleken läka såren?

Men om Meriwether avskaffar den »onda människan« som genrefigur, hur gör det thrillern bättre? Jo, spänningen ökar när alla handlingar har mänskliga orsaker och ingen karaktär blir förutsägbar. Därmed är det inte längre en jakt på en mördare man följer med i utan en jakt på psykologiska förklaringar. Gåtorna blir fler, djupare och mer spännande.

Det går inte heller att väja för klassfrågan. En ensam mördare kan aldrig bära lika mycket kriminell skuld som makten som reproducerar sig själv. ♦

Mr Loverman är Antigua-kusinen till Small Axe

Om hur två människor alltid bär livslögnen tillsammans och blir oförmögna att ge både sig själva och varandra en chans att leva sina riktiga liv.

Jag har inte läst romanen som ligger till grund för nya BBC-serien Mr Loverman (av Bernardine Evaristo, med samma titel), och inte heller läst något på förhand om Nathaniel Prices tv-adaption, så i början tror jag att det är Hackneys jamaicanska community som skildras. Men snart inser jag att karaktärerna härstammar från Antigua, och att de också dricker sarsaparilla, sorrel och guinepjuice och dansar och sjunger med till Susan Cadogan. Och att dialekten är en annan variant av karibisk engelska.

Det ger serien lite av samma tv-sociologiska London-fortbildning som tidigare Steve McQueens Small Axe och Lenny Henrys Three Little Birds – den så kallade Windrush-generationen har verkligen fått ett lyft i de brittiska tv-skildringarna på senare år. Mr Loverman handlar om hur två män som hade en hemlig homosexuell relation i tonåren på Antigua återupptar förhållandet sedan båda emigrerat till London, gift sig och fått barn. Vi får se ett flyktigt minnesskimmer från tonårstiden, men främst utspelas serien i två tidslager i London – i nutid är männen i 75-årsåldern, i tillbakablickarna mer mitt-i-livet (i både äldre och yngre London-gestalt spelas de av Lennie James, i sitt livs roll, och Ariyon Bakare).

De båda männens relation skildras urfint och samtidigt enormt irriterande. De är i psykologisk otakt. Bakares rollfigur är skild sedan länge – hans fru kom på honom med Lennie James många år tidigare. Han vill bara fortsätta leva som vanligt, men som sambo med James. Medan James, »Mr Loverman«, snackar en massa drömsk skit om att flytta till Miami och fortsätta hemlighålla sin sexuella läggning. Så fort han berättat för sin fru (Sharon D Clarke) att han vill skiljas efter 50 års äktenskap.

Men halvvägs in i serien kompliceras bilden när berättarperspektivet skiftar till hustrun. I stället för det förväntade gay-identitetsdramat får vi ett större socialt familjeperspektiv. Vad händer när den åldrade bögens frihet faktiskt infinner sig – men först när nästan hela livet redan har passerat? För det första blir det fegheten, inte modet, som lyser starkast när det gäller Lennie James karaktär. Han är ingen martyr. Han har ljugit, svikit och gjort alla omkring sig illa. Samtidigt är manuset noga med att blotta själva roten till hans feghet, som är högst mänsklig och begriplig: han är ju formad av en brutal kulturell, social och religiös homofobi.

Först får vi alltså Lennie James karaktärs perspektiv, sedan Sharon D Clarkes, och först efter det – och efter de 50 åren tillsammans – kan de mötas i en ärlig konfrontation. Tar livet slut här eller kan de hjälpa varandra vidare? Ariyon Bakares karaktär är viktig, men ytterst handlar Mr Loverman om James och Clarke, om hur två människor alltid bär livslögnen tillsammans och blir oförmögna att ge både sig själva och varandra en chans att leva sina riktiga liv.

Serien är inte utan brister. Som bäst har den tyngden hos ett klassiskt kammarspel, men den tonen kan också landa i banalitet när scenerna inte når hela vägen fram. Men som helhet når serien målet. ♦

Orsaken till att The Office-humorn funkar även på sjukhus

»Oregons bästa mödravård utanför Portland« vill St Denis-chefen skapa nu. I säsong 1 var hon inne på »Oregons bästa mammografi utanför Portland«.

Det var tacksamt att fokusera på kamerablickarna och de andra fräscha mockumentärgreppen när The Office och Parks and Recreation peakade. Formatet fick heta »mockumentary«. Men det var ju en teknik, ett verktyg, och lite som om vi skulle säga att The West Wing hör till walk and talk-genren.

Justin Spitzer var manusförfattare på The Office samt skapare av Superstore tillsammans med Eric Ledgin. Deras nuvarande serieprojekt är St Denis Medical, och om jag säger att den är nästa gren på samma släktträd så syftar jag inte på att den är en mockumentär (även om den ser ut exakt som Superstore och The Office) utan på att den är en arbetsplatskomedi. Borde inte det vara den självklara genrebeteckningen? Det är ju arbetsplatsen som begrepp och psykosocial arena som styr och utvecklar humorn, handlingen och karaktärerna i alla de här serierna.

St Denis Medical, vars andra säsong får premiär i dag på Viaplay, utspelar sig på ett typiskt underbemannat sjukhus i Oregon, och liksom pappersförsäljarna i The Office var i konstant marknadsunderläge (gällde i både Ricky Gervais Slough och Steve Carells Scranton) siktar St Denis-chefen (Wendi McLendon-Covey) på att skapa »Oregons bästa mödravård utanför Portland«. I säsong 2, vill säga. I säsong 1 var hon inne på att bygga upp »Oregons bästa mammografi utanför Portland«.

Där andra sjukhusserier bygger dramatik kring liv och död hittar St Denis Medical naturligtvis all sin komik i administrationen och resursbristerna – och här menar jag inte de ekonomiska problemen, utan de individuella mänskliga resursbristerna … Ensemblen påminner starkt om den i The Office, och det innebär också att lika roliga som karaktärernas brister är, lika rörande är deras goda sidor.

Jag gillar den nya säsongen ännu mer än den förra, inte minst för att den tar en på en mer emotionell resa än man är beredd på. Mot slutet blir den rentav känslomässigt drabbande – jag ska inte spoila mer än att säga att det handlar om både hjärta och smärta … och i båda fallen både bokstavligt och bildligt. Efter finalen är behovet av säsong 3 stort, och lyckligtvis är serien redan förlängd. S3 får USA-premiär sent i höst. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Netflix-succén Elite Force, nya The Capture-säsongen på SVT, brittmysdeckaren Death Valley på TV4 m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!