[279] »Feelgoodfotboll och fullt spionkrig«

God morgon! Innan vi kör i gång – prenumeranter som är reggade med Apple-adresser (mac.com/me.com/icloud.com) blev utan söndagsbrev för två veckor sedan, eller fick det i spamkorgen, och problemet kvarstod till viss del förra veckan. Jag hoppas det är löst nu, men vill också påminna om att brevet alltid kan läsas online på https://tvdags.ghost.io/. Och framför allt: om ni blir utan brev någon söndag så har något blivit fel – jag pausar aldrig utgivningen utan förvarning. I så fall, titta i skräpmejlen, läs på webben, och om ni vill ha det i mejlformat, kontakta mig! ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. The Undeclared War (Channel 4/SkyShowtime)
2. Ted Lasso (Apple TV)
3. Furious (Hulu/Disney+)
4. St Denis Medical (NBC/Viaplay)
5. The Miniature Wife (Peacock/Viaplay)
6. Sugar (Apple TV)
7. Life, Larry and the Pursuit of Unhappiness (HBO Max)
8. The Hawk (Netflix)
9. RJ Decker (ABC/Disney+)
10. Murder in a Small Town (Fox/Netflix)

Tidernas bästa cyberspionthriller är tillbaka – återigen med skrämmande tajming

Det som satt sig allra starkast inom mig efter att ha sett klart säsongen är den djupa skildringen av hur underrättelsetjänster bygger fällor för att värva spioner.

När Peter Kosminskys lysande geopolitiska cyberkrigsthriller The Undeclared War kom 2022 så var handlingen placerad två år framåt i tiden, alltså 2024. Själv hade jag glömt bort det, och hade fasligt svårt att få ihop tidsperspektivet när jag började se säsong 2 eftersom den fortsätter direkt där den förra slutade, samtidigt som den introducerar tillbakablickar till 2022. Bra att ha i bakhuvudet från start, alltså.

Jag tog för givet att serien skulle dra nytta av att ha mer facit på hand nu, och förlägga narrativet till 2026, men eftersom säsong 2 kastar oss direkt tillbaka till händelseförloppet från 2022, som alltså föreställde 2024, behöver minnet fräschas upp:

Serien hade alltså premiär sommaren 2022, fyra månader efter Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina, och tajmingen – för en serie som skildrade en rysk upptrappning av hybridkrig mot väst – var ännu mycket kusligare än så:

• I april 2022 hade Microsoft rapporterat att minst sex ryska statsanknutna aktörer hade genomfört över 237 cyberoperationer mot Ukraina sedan strax före invasionen, många närmast identiska med det slags hybridkrig Kosminsky dramatiserade.
• En vecka innan seriepremiären utsattes Litauen för omfattande DDoS-attacker efter att landet börjat stoppa EU-sanktionerade varor på väg till Kaliningrad. Den pro-ryska gruppen Killnet tog på sig attackerna mot bland annat statliga sajter, järnvägens biljettsystem och elnätsbolaget Litgrid. Här blev cyberattacken alltså ett direkt svar på en geopolitisk konflikt mellan Ryssland och ett Nato/EU-land.
• Och den 29 juni, bara dagen före The Undeclared War-premiären, attackerade Killnet Norge. Man slog ut norska myndigheters och företags webbplatser sedan Norge infört restriktioner mot rysk transport till Svalbard.
• EU:s cybersäkerhetsorgan CERT-EU konstaterade i sin sammanställning för just juni 2022 att sju stora cyberspionagekampanjer riktats mot Europa under månaden.

Peter Kosminsky hade ägnat flera år åt att försöka föreställa sig nästa fas av konflikten med Ryssland, och när serien väl nådde tv hade verkligheten alltså redan hunnit ikapp. Men seriens realism handlade om mycket mer än tajming. Jag har aldrig sett en serie som skildrar hacking på högsta nivå så trovärdigt detaljerat, eller för den delen skildrar Rysslands mångåriga nedbrytning av västdemokratierna så allomfattande. Alla vapen ryssarna använt mot väst de senaste 20 åren, med startpunkt i det första cyberangreppet mot Estland 2007, finns i Kosminskys serie representerade i en »perfekt storm« iscensatt mot Storbritannien: Brexit var bara fas 1, nu skulle det dödande slaget utdelas.

Veteranen Peter Kosminsky, tidigare mest känd för The State och Wolf Hall, är onekligen en av de allra bästa. Och med tanke på hur modigt och mångdimensionellt han skildrade IS-miljöerna inifrån i The State är det inte överraskande att han i The Undeclared War lyckas skapa inte bara ett trovärdigt brittiskt informationsmaktkonglomerat utan också ett ryskt: han tar oss innanför väggarna hos både FSB i Moskva och trollfabriken Glavset i Sankt Petersburg, och innanför skinnet på både ryska journalister och hackers.

Måltavlan för ryssarna, i alla fall som vi upplevde det i säsong 1, är det brittiska valet 2024: en fullt möjlig parallell verklighet med utgångspunkt i Boris Johnsons avgång (som i verkligheten meddelades en vecka efter seriens brittiska premiär). Det enda som var lite off med den första säsongen var att Ukrainakriget hade påverkat Rysslands ställning i världen mer än Kosminsky kunnat föreställa sig när han skrev serien. En rysk FSB-anställd skulle inte, som i serien, kunna anmäla sig till ett brittiskt internationellt säkerhetssymposium.

I början av 2023, när The Undeclared War hade nått Sverige ett halvår efter UK-premiären, chattdiskuterade jag serien med hacktivisten Robert Renling, och hans kommentarer är fortfarande läsvärda inför säsong 2 eftersom de understryker seriens unika tekniska trovärdighet:

»Det intressanta är hur otroligt relevant serien är för tiden vi lever i. Från det geopolitiska till hur analys-cykeln för analytiker vid en akronym ser ut, och till hur man bräcker sig in i en maskin. Det är helt tydligt att NCC Group – som har konsultat om just det tekniska – har gjort sin hemläxa på proaktiv infosäk.

Öppningsscenen, som jag var tvungen att kika på igen nu, är så otroligt inspirerad av hur Metasploit funkar, ner på ›meterpreter.exe‹-nivå, det går inte att inte se inspirationskällan. Men det stannar inte där heller utan fortsätter med verktyg som nmap, för att kartlägga ett nätverk. Och med detaljer om hur väsensskilt en HUMINT-operatör arbetar jämfört med en analytiker; med kreativa deaddrops. Hur information kontextualiseras i ett meddelande i en deaddrop. Det handlar om att göra en potentiell antagonists arbete mer knepigt och trist, för man kan bara agera på informationen man har.«

Robert tog också upp arbetet vid terminalerna – att The Undeclared War har fått till NOC/SOC-arbetet (nätverks- kontra säkerhetssystemen) till punkt och pricka. Hans slutomdöme:

»Den här serien förutspår på ett otroligt ›Black Mirror-eskt‹ sätt den stora infosäk-mardrömmen: en bred och hård synkroniserad attack på statlig och samhällsviktig teknisk infrastruktur. Och som flaskpost från vår nuvarande situation drar serien skynket av hur effekterna av ryska informationsoperationer kan påverka samhällen via sociala medier. ›Alla händer på täcket‹-diskussionen i slutet av första avsnittet är inget ovanligt på ett akronymkontor. 10/10 bra underhållning!«

Säsong 2 inleds alltså direkt där säsong 1 slutade, de ryska flygen är fortfarande nyss inbrutna i brittiskt luftrum, och den ryska hackern som feedat info till GCHQ plockas av FSB. Men sedan utvecklas allt i oväntad riktning.

I motsats till vad britterna förväntar sig flygs den unga ryska hackern (German Segal) och hela hans hackergrupp till Kinas tech-metropol Shenzhen. Utan att avslöja för mycket: teorierna om bakgrunden till den ryska attacken börjar falla i sär. Men statsministern och försvarsministern (Ed Stoppard), som nu plötsligt flyttas till utrikesministerposten, tar spjärn mot GCHQ:s nya rön om kinesisk inblandning. Varför? Det är den nya säsongens primära gåta.

Simon Pegg gör kanske sitt livs starkaste rollprestation här, som operativ chef på GCHQ, allt hårdare tyngd och pressad från precis alla håll. Regeringen skickar in en militär »rapid response«-enhet på GCHQ för att fortast möjligt ge ett »robust« svar mot Ryssland (jag älskar hur GCHQ-folket ironiserar över modeordet hos Ed Stoppards stroppiga minister, »robustly«!), vilket Pegg ser som en potentiellt katastrofal eskalering. Och förutom risken för fullskaligt krig skulle GCHQ i så fall förlora sin källa rakt in hos FSB och dessutom låta Kina komma undan.

Men hans liv mörknar mer än så under säsongens gång, och här börjar spoilerlampan lysa rött. Låt mig bara säga att vi nu även introduceras för hans hustru (Siân Brooke), också anställd på GCHQ – som Kina-analytiker …

Återigen är tajmingen så där kusligt aktuell: för bara en vecka sedan förlorade motståndarna i High Court sitt senaste försök att stoppa Kinas nya jätteambassad i London. Den ska byggas vid Towern, på Royal Mint Court – ett helt område som den kinesiska staten köpte 2018 för 255 miljoner pund och där man planerar Europas största kinesiska ambassad.

Kontroversen handlar främst om att det under området, och alldeles intill, löper kommunikationskablar som bär datatrafik till och från Londons finanscentrum, vilket väckt farhågor om att ambassaden skulle kunna bli ett centrum för kinesiskt spionage – mitt i huvudstadens digitala nervsystem. I januari i år gav den brittiska regeringen till slut klartecken för bygget efter flera års säkerhetspolitisk strid. MI5 och GCHQ hade deltagit i riskbedömningen och regeringen hävdar att hoten kan hanteras med en säkrare kabelinfrastruktur. Kritikerna är inte övertygade men ser alltså ut att förlora striden.

Historien har en särskild brittisk ironi: det var Boris Johnson som utrikesminister som 2018 välkomnade den enorma kinesiska investeringen i Royal Mint Court-området. Ni kommer att se riktigt spännande kopplingar mellan detta och den nya The Undeclared War-säsongen.

Det som satt sig allra starkast inom mig efter att ha sett klart säsongen är dock något helt annat. Nämligen den djupa skildringen av hur underrättelsetjänster bygger fällor för att värva spioner. Återkommande under tittandet tänker jag på de svenska fallen relativt nyligen, dels »FRA-kvinnan« Lena Huovinen och hennes make som häktades (nedlagd förundersökning bara häromveckan), dels den tidigare Säpo- och Must-anställde Peyman Kia som dömdes till livstids fängelse för grovt spioneri.

Men nu är vi inne på en diskussion som vi bäst låter vänta tills efter SVT sänt färdigt säsongen.

Någon fortsättning på serien är ännu inte beställd av Channel 4, men ingen har heller uttryckt att säsong 2 skulle vara en slutpunkt. Det är värt att notera att serien inte längre är beroende av Peter Kosminsky personligen. Han och Colin Callender skapade den första säsongen, men S2 är skriven av Colin Teevan och regisserad av Paul McGuigan – Kosminsky är endast executive producer via Stonehenge Films. Serien har alltså redan visat att den kan leva vidare kreativt utan Kosminsky vid rodret. ♦

Ted Lasso börjar om med en ny seriecykel

Efter verklighetens fulare krock mellan USA och europeisk fotboll, mellan Fifa och Uefa efter ett degenererat Infantino-VM, är världens behov av Ted Lasso-feelgood närmast akut.

Ted Lasso tappade tråden och formen under säsong 2 men kom tillbaka med en storstilad säsong 3, som jag skrev långt och lyriskt detaljerat om för tre år sedan. Den var tänkt som serieslut. Men fans ville ha mer, Apple ville ha mer, och Jason Sudeikis blev sugen igen.

Premissen är smart: Ted återvände ju till USA 2023, efter att AFC Richmond slutat tvåa i Premier League, och när den nya säsongen börjar befinner vi oss i hans amerikanska vardag. Men precis som Sudeikis i verkligheten får Ted tillbaka suget när Richmondledningen vill ha mer. Närmare bestämt ett damlag på hög nivå – med Ted Lasso som PR-mässigt perfekt tränare.

Inledningen haltar lite. Jag gillar helt enkelt inte lovestorysarna, varken den mellan Brett Goldsteins och Juno Temples karaktärer eller den mellan Hannah Waddingham och den där nedrans trista nederländaren (Matteo van der Grijn), och de ges för mycket utrymme i manusets början. Samtidigt är det ju humorproffs både bakom och framför kameran, så komedimässigt är det … robust. Låt mig dra ett typiskt exempel, när Jeremy Swifts sportchef Higgins kommer in till Waddinghams vd Rebecca med en gigantisk pärm i början av andra avsnittet:

Higgins: »I felt compelled to commission a more extensive analysis of our women's team viability.«
Rebecca [läser på framsidan]: »›Knox and Sullivan's strategic assessment of the short and long-term viability of professional women's football in London. TW2-7BU prepared for Lesley R. Higgins on behalf of AFC Richmond‹ … crikey, that's a bit of a mouthful, isn't it?«
Higgins: »Oh, I agree. So, for short, I think we should call it the KSSASLVPWFLTPLRHBAR report.«
Rebecca: »I think we'll just call it the Higgins report, shall we? Oh, I'm flustered. So, what's the gist of it, then?«
Higgins: »I haven't read it yet. I spent the entire evening memorising the acronym.«

Känner ni igen formeln? Jag kallar den double tap. Ted Lasso kör den om och om igen, och den funkar nästan alltid. Först luras man att tro att man just sett ett banalt och halvt misslyckat skämt, sedan får man en ny hämta hem-replik rätt i huvudet när man precis gett upp scenen. I dialogen jag citerar här ovan tar det alltså oproportionerligt lång tid att leverera det första skämtet, det Higginsnördiga namnet på rapporten (ett skämt som mest fyller en sorts mysfunktion), och man tror att slutpoängen är den extrema förkortningen (också mest ett mysskämt), men sedan hämtas allt hem med den sista snabba poängen om förkortningen, som är mycket roligare än förkortningen i sig.

Så långt är den nya säsongen ändå inte mycket mer än småputtrigt okej. Men så träffar Ted sitt nya damlag och direkt växer en fullödig Ted Lasso-säsong fram, nästan exakt som säsong 1 och säsong 3 gjorde. Och precis som herrlaget under tidigare säsonger så är hela truppen en fröjd att följa – eller, ärligt talat, det här är ännu bättre. Karaktärerna i sig är lika underbart charmigt och stökigt excentriska, men laget tillsammans är en ren naturkraft. Efter att ha haft problem med klickbildningar hittar de i episod 3 den stora lagkänslan under en brutalt aggressiv quizkväll på puben, och det ger Ted Lasso ett slags högre kaos som vi inte sett i serien förut.

Halvvägs in i säsongen (så långt jag sett, Apple har inte släppt fler screeners än) är också själva fotbollen i gång, damlaget ligger i andradivisionen men möter Chelsea i cupen, blir utspelade i första halvlek men kämpar sig in i andra … och serien är fortfarande sjukt underhållande även på den sportsliga nivån, med ett helt nytt lag och en helt annan typ av fotboll.

Vi som följer realityserien Welcome to Wrexham kan inte undgå att fascineras av hur absurt många likheter det finns mellan den och Ted Lasso, trots att den ena är dokumentär och den andra sitcom. Klubbarna heter Wrexham AFC och AFC Richmond, båda serierna gestaltar och lever på en oväntat och galet lyckad fusion mellan det amerikanska och brittiska, och båda följer samma narrativ från bakgård till finrum, och nu även med damlaget som add-on. Men kanske är likheterna inte längre en slump – jag kan tänka mig att Sudeikis inspirerats av Ryan Reynolds och Rob McElhenneys serie.

Efter verklighetens betydligt fulare krock mellan USA och europeisk fotboll, mellan Fifa och Uefa efter ett degenererat Infantino-VM, är världens behov av Ted Lasso-feelgood närmast akut.

Jag återkommer när jag sett även den andra säsongshalvan. Men det blir inga slutord ännu på ett tag. Nu verkar det nämligen som om Sudeikis påbörjat en ny seriebåge om damlaget och bara väntar på en Apple-beställning på ytterligare två säsonger. ♦

Havererar The Shards för att Bret Easton Ellis och Ryan Murphy suger energin ur varandra?

I stället för David Bowie möter Iggy Pop i Berlin får vi David Bowie möter Mick Jagger i Dancing in the Street.

Det finns njutningar men många fler plågsamheter i The Shards, tv-serieversionen av Bret Easton Ellis senaste roman, adapterad av Ellis själv ihop med Ryan Murphy. En duo som skulle kunna gnistra av kemi. Men i stället för David Bowie möter Iggy Pop i Berlin får vi David Bowie möter Mick Jagger i Dancing in the Street.

Boken är en bastard i sig – självbiografisk och American Psycho-seriemördande i ett. Serien blir ett metalager för mycket när skådespelare adderas för att agera ut både ett dokudrama och en blodig exploitation. Den vinner inte på att dras ut i nio avsnitt. Varje gång det börjar rabblas livsstilsmarkörer eller LA-trivia i voiceovern, eller varje gång voiceovern över huvud taget plockar för många ord från boktexten, dör serien adaptionsdöden och måste livas upp igen på konstlad väg med sex- och mordeffekter som hade hyfsat med mål och mening i boken men bara blir lösryckta excesser i serien. Serie- och sexualmord utgör ett huvudtema i boken, framför allt det som mejslas fram som »Trawler-morden«, men inget av det får någon lösning, ej heller mordet på filmmogulen och sexförbrytaren Terry Schaffer (Wes Bentley i serien, enda skådespelaren som berör i sin svinroll) … som kanske inte ens blir mördad. Serien gör dock vissa stora frånsteg från bokintrigen mot slutet för att möjliggöra en säsong 2. Allt slutar därför med en bisarr cliffhanger med hela gänget samlat i ett förhörsrum – skrattretande poserande och ännu ett av alla menlösa stilgrepp.

Det innebär inte att serien är direkt tråkig. Det finns som sagt snygg yta att njuta av. 1980-tals-LA-atmosfären är läcker, nära känslan i Less Than Zero. Och det är svåremotståndligt att se gänget i serien jubla när Tower Records på Sunset Strip fått in Elvis Costellos Get Happy!! … I teorin känns också Ryan Murphy helt rätt för att skapa en tv-visuell paranoia liknande den i romanen, men så blir det nu inte. Bara en enda lång voiceover-röra utan spänning och verkligt mänskligt drama. ♦

Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recenserar Euphoria-finalen, The Miniature Wife med Matthew Macfadyen, nya Kråkflickan-säsongen, Sterling Point på Prime, samt Netflix-deckaren Murder in a Small Town. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!