[283] »Höstens första stora hårdkokta krimserie«

Toast Club-fanmail!

Ja, först veckans största lyckobomb – bästa livevideon hittills med Toast Club. Jag har tidigare till och med toppat ett veckobrev med hur vanvettigt mycket jag älskar det här Londonbandet (och gav i den texten en utförligare förklaring av varför). När jag började följa dem, innan de skivdebuterat men börjat dyka upp med korta klipp på Instagram, kliade många sig i huvudet över vad de hörde. Förståelsen för soft rock och västkustpopfusion var inte jättestor i södra London. Då. Nu boomar Steely Dan-möter-Weather Report-stajlen runt Brixton tack vare Toast Club. Och det är det som gör den här livevideon så fin – att bandet, som själva producerat filmen för sin Youtubekanal, uppenbart vill låta oss komma ännu närmare både dem själva som musiker och de hängivna fansen som följer dem till varje spelning och kan varenda textrad. Har sett videon tio gånger nu, den försätter mig i trans!

Här ett helt annat slags mått på hur (nisch-)stora Toast Club håller på att bli – ett tyskt fusionband som gör en Toast Club-cover en kväll på en liten jazzklubb i Minden – arret är fint, men fan vad pianisten har svårt med Chuck Smythes fingerfärdiga riff …

Det är sjukt att Toast Club skapar hela den här fullskaliga fusionupplevelsen utan förprogrammering och på bara tre personer (eller fyra, men två av dem är trummisar …). Men en förklaring till hur Smythe och gitarristen Tommy Villiers kan låta så otroligt rutinerade är att de helt enkelt är otroligt rutinerade vid 27 års ålder. Villiers har i många år giggat hårt i Europa och spelat in massor ihop med ex-flickvännen Piri …

… där även Chuck kom in mot slutet (Piri & Tommy splittrades i vintras). Här, på sista spelningen i Brighton, är det helt enkelt Toast Club som kompar Piri:

För en dryg månad sedan släppte Toast Club debutalbumet Lift. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Last Seen (Apple TV)
2. Diagnoser (SVT Play)
3. Furious (Hulu/Disney+)
4. Adults (FXX/Disney+)
5. Ted Lasso (Apple TV)
6. Dark Matter (Apple TV)
7. Chad Powers (Hulu/Disney+)
8. Alley Cats (Netflix)
9. Mister Books mysterier (Bookish, U&Alibi/SVT Play)
10. Maria Wern (TV4 Play)

Brad Ingelsby och Task ekar genom hela Last Seen i genial förbättring av bokförlagan

En av årets bästa kriminalthrillers och ett av de mest övertygande fallen av att behöva ’ta saken i egna händer’ jag sett.

Människan behöver en väg, och det blir ofta underordnat huruvida vägen är rätt eller fel – när människan väl slagit in på en väg gör hon otaliga försök att övertyga sig om att den är rätt, innan hon förmår överväga att backa och hitta en annan väg.

Denna psykologi är en vanlig beståndsdel i kriminalserier, och i nya Apple-dramat Last Seen, som börjar på onsdag, lägger den sig i förgrunden. Vilket är ett av flera skäl till att jag vill jämföra den med Brad Ingelsbys serier Mare of Easttown och i synnerhet Task.

Last Seen handlar om en barnkidnappning och bygger på Ryan David Jahns hämndroman The Dispatcher. Serieskaparen Kris Mrksa är australisk manusförfattare och har flyttat romanens Texas till australiska Victoria, men det är bara början på en grundlig omskrivning av romaninnehållet, och jag blir imponerad redan på idéstadiet. Mrksa har vänt och vridigt på alla parametrar och radikalt förbättrat grundstoryn och dess psykologiska teman. Jag blev så fascinerad att jag började skriva en analys av detta, men väntar med att publicera den tills Apple TV släpper finalavsnittet i oktober, så jag inte spoilar något.

För serien är oerhört spännande – både i det primalt psykologiska och i det hårdkokta. Kris Mrksa (som tidigare gjort BBC-thrillern Requiem med Lydia Wilson, som finns på Netflix, och White House Farm med Stephen Graham; båda psykologiska barndomstrauma-thrillers) behåller den lågintensiva noir-atmosfären från romanen ända fram till slutet, men byter ut noirgenrens klassiska kyla mot ett mer inkännande hopp, och släpper in sorgen som helande faktor, vilket fulländar serien upplevelsemässigt.

Mrksa var även huvudmanusförfattare på föräldraskapsdramathrillern The Slap, som startade den australiska Peak TV-eran, och Last Seen känns tematiskt besläktad med den. Samtidigt är den på en helt annan produktionsnivå, där Christian Schwochows suggestivt filmiska regi får ut max av både miljöer, situationer och de enastående skådespelarna. Patrick Brammall och Brendan Cowell känner varandra utan och innan, båda var med i The Letdown, och Cowell regisserade i sin film Ruben Guthrie Brammall i titelrollen (för övrigt satt Kris Mrksa och Brendan Cowell i samma manusrum på The Slap!). Tillsammans jobbar Brammall och Cowell fram ett bråddjup av destruktiv energi mellan seriens två fadersmotpolerna. Maxine Peake är också formidabel, och dottern gestaltas otroligt nära och nervigt av en debuterande Chloe Jean Lourdes – vilket genombrott!

En sak skiljer Last Seen från Brad Ingelsbys serier, och utgör en faktor som får mig att hålla inne med femman i betyg. Ingelsby är alltid geografiskt exakt och skildrar medvetet sitt eget Delaware County i utkanten av Philadelphia. Och det är inte bara att jag saknar ett sådant fäste i Last Seen, som utspelar sig i en fiktiv kuststad i Victoria, men har småstaden Portland som inspelningsplats, utan att den helt i onödan sjabblar till det med logiken i en av de centrala delarna av premissen.

Romantiteln The Dispatcher syftar på att huvudpersonen, pappan som alkoholiserats efter att ha förlorat sin lilla dotter, slutar jobba som polis på fältet och blir en »dispatcher« med skrivbord och telefon på larmcentralen i stället. I tv-serien är skiftet än större, Brammalls karaktär går från polischef till att ta emot polisens larmsamtal. Och det är här det skaver direkt: staden är så uppenbart en liten håla, typ en tredjedel av Visby, hur kan den ha en så stor, personaltät polislarmcentral? På personalens tröjor står det »000 Emergency« – det är »Triple Zero«, Australiens 112. Okej, tänker jag, vi säger väl att han jobbar på en större Victoria-larmcentral som är utlokaliserad till fiktiva »Port McKenna«. Fast så funkar det inte heller, ska sägas: hela delstatens 000-trafik hanteras från tre stora kommunikationscentraler i Ballarat och Melbourne. Och när ett avgörande 000-samtal i serien går raka vägen till Brammalls polisoperatör har serien dessutom hoppat över det första obligatoriska steget, där Telstra frågar »Police, Fire or Ambulance?«. Allt detta är ju medvetna förenklingar av Kris Mrksa, helt i onödan, så jag kan inte riktigt släppa det.

Men … sedan släpper jag det såklart ändå. Last Seen är en av årets bästa kriminalthrillers, ett av de mest övertygande fallen av att behöva »ta saken i egna händer« jag sett. ♦

Hemsehaveri, Kaijserbesvikelse & lysande will-they-won’t-they i ojämn ny Maria Wern-säsong

Jag älskar salig Göran Ringboms rollinsats som gaggig gotlandsgubbe som hörs som vittne och klagar på att Peter Perski »mumlar«.

Jag har ju varit dokumenterat pepp på den nya Maria Wern-säsongen ända sedan produktionsteamet var på Gotland med nyvärvade stjärnregissören Simon Kaijser, och jag är sedan gammalt fan av hur serien hanterar sin fiktiva gotländskhet, så kanske var det på grund av alltför höga förväntningar jag blev så besviken på de nya avsnitten initialt.

Som vanligt består säsongen av fyra långfilmer, och de två första är märkligt stumma. Mörka men på ett statiskt, lite fattigt sätt. Den relationsmässiga ramstoryn är ovanligt mörk – Eva Röses och Erik Johanssons karaktärer går igenom ett långsamt uppbrott – men den är stark raktigenom. Men som kontrast mot den faller all comic relief platt, som Peter Perskis pinsamma Tinderäventyr, och de två första kriminalfallen är eländigt trista.

Men sedan händer något. Film tre och fyra, Löftet och straffet, regisserade av Johan Lundin, är riktigt bra. I båda är det barn som dödas, vilket kanske har krävt större ansatser av manusförfattarna Inger Scheris och Jimmy Lindgren; mer omsorgsfulla och originella narrativ och detaljer. Och här fungerar även humorn. Jag älskar salig Göran Ringboms rollinsats som gaggig gotlandsgubbe som hörs som vittne och klagar på att Perskis polis »mumlar«, och hur Röse senare låtsas att hon inte hör ett ord Perski säger för att han »bara mumlar«.

Så även om Scheris och Lindgren skrivit var sitt segt avsnitt har de också skrivit var sitt av de starka avsnitten – den ende som helt fallit ur ramen här är alltså Simon Kaijser. Mycket märkligt.

Gotlandsmiljöerna i böckerna är de mest äkta av alla gotlandsdeckare. Tv-versionen är sämre, har lite för många locations som inte är filmade på ön över huvud taget – både polisstationen och Röses vita funkisvilla känns mer kuperad stockholmsförort än Visby. Men den här säsongen stör jag mig på mer än så, vad gäller miljön. Någon i produktionen har snappat upp att många gotlänningar av hävd säger »på Hemse« i stället för »i Hemse«. Men när Eva Röse i Visby frågar sin tonårsdotter i sista avsnittet om hon »varit på Hemse i dag«, och dottern med lika stockholmskt uttal svarar »nej jag har inte varit på Hemse!« skorrar det så falskt att hela tv-illusionen försvinner. Jag aldrig hört någon inflyttad någonsin säga »på Hemse«, och att en stockholmstjej i en visbyskola där nästan alla pratar fastländska (det är faktiskt realistiskt) skulle göra det, och att en inflyttad polis på en visbystation där hela enheten pratar rikssvenska skulle göra det, väcker löje.

Kanske fick de det från denna stockholmsproduktion?

Men när gotlänningar gör content ser det snarare ut så här …

… eller så här:

Nåväl, Röses »på Hemse« öppnar en Pandoras ask av anomalier. Man tar inte bussen (eller epatraktorn?) de fem milen mellan Visby och Hemse, fram och tillbaka, för att göra det Eva Röse tror att dottern kanske gjort där (bör inte spoilas), på så kort tid. Och vad fasen är det för Hemse som skildras? Ett krukmakeri som ligger i en skog med stora höjdskillnader? Och som Perski bara beskriver som – när han kallar på förstärkning från Visby – »krukmakeriet i Hemse«?

Men okej, det är sådana här saker jag annars tagit för vana att inte klaga på. Jag accepterar ju helt och fullt premissen att så många brott sker runt filmiska Högklint. Och hela Hemse-haveriet får trots allt ett slags avancerat underhållningsvärde i sig. 😄

För att avsluta med det bästa: Röses och Jerkas aviga will-they-won’t-they (ska de göra slut eller inte?) ger hela säsongen en psykologisk tyngd som kriminalfallen aldrig når. Måste erkänna att jag grät en skvätt under slutscenerna. ♦

Alex Gibney förutspår Elon Musks kollaps

Dokumentärfilmen jag ser mest fram emot i höst är Alex Gibneys förmodade storverk om Elon Musk – världspremiär i Venedig i övermorgon och USA-biopremiär den 16 oktober, men oklart med svensk visning, både vad gäller bio (rättigheterna hos Universal) och streaming (där beställaren HBO:s visningsrätt endast gäller Nordamerika). Coverstoryn i nya numret av The Hollywood Reporter gör mig febersjuk av måste-se-begär:

Musk var alltså i princip färdig redan 2024 som tvåtimmarsfilm, men när Elon Musk gick all-in för Donald Trump i valkampanjen och följde upp med det maniska DOGE-haveriet uppmanades Gibney av HBO att fortsätta – och det var i denna politiska slutfas av arbetet som regissören kunde bygga färdigt filmen med dess största insikter och avslöjanden.

Tre av dem, som The Hollywood Reporter berättar om:

• Ashley St Clairs berättelse om valnatten 2024. Den tidigare antitransrättsinfluencern, som har ett barn med Elon Musk, visar i filmen sms från en Musk som på förhand hade en märklig visshet om hur presidentvalet skulle sluta, sedan han släppt lös en »anomaly in the matrix« med »ten thousand lasers in space«. Gibney kopplar det till Musks kontroll över Starlink, X och de enorma mängder persondata DOGE fick tillgång till.
• Gibneys tes om vad Musk egentligen är bra på. Utifrån detaljer kring Teslas grundande, NDA-utpressningar, Neuralinks djurförsök och aktiekurser uppblåsta av löften om Mars och självkörande bilar slutleder Gibney att Musk inte alls är det operativa och tekniska universalgeni han säljer in sig som – hans exceptionella talang är att sälja berättelsen om Elon Musk. Därifrån kommer filmens centrala idé: att hans makt bygger på marknadens tro på honom och kan kollapsa när tillräckligt många slutar tro.
• »He’s the most miserable man I’ve ever met.« Ett vittnesmål från en nära medarbetare som Gibney knyter till tesen att ju mer makt Musk samlar på sig, desto mindre behöver han kontrollera sina värsta impulser. ♦

Intervju: Varför älskar alla brittiska tv-deckare?

TT Spektras Linda Bergdahl intervjuade mig i veckan om brittiska deckarserier, en artikel som publicerades i torsdags i ett tjugotal lokaltidningar:

Intervjun i sig var lite längre, jag lägger in hela utskriften här nedan. Frågorna är alltså TT-skribentens, svaren är mina:

Ser du mycket brittisk krim och vilka serier ser du mest fram emot i höst?

Ja, men vad är brittisk krim? I själva verket handlar det om vitt skilda genrer, ambitioner och kvalitetsnivåer. Ofta avses den lättaste formen av långkörare och procedurserier, alltså med avslutade fall i varje avsnitt, och inte verkligt högkvalitativa dramaserier som The Capture och The Undeclared War. Därför bedömer jag dem också efter olika måttstockar. När det gäller de enklare serierna, som också är de som är så populära på SVT just nu, är mysfaktorn och hantverksnivån avgörande faktorer. Genom att analysera dem kan jag förklara varför jag blir dödligt uttråkad av Midsomer Murders men älskar The Chelsea Detective. Ett lekfullt förhållningssätt till form och formel är viktigt.

Har du sett Mister Books mysterier, och vad tycker du om den?

Ja. Den är nästan ett destillat av den brittiska traditionen, precis som serieskaparen och huvudrollsinnehavaren själv, Mark Gatiss. Litterärt nostalgisk, bildat lekfull. Det är typiskt för det brittiska tv-hantverket att så snabbt kunna skapa en hel liten värld av miljöer och karaktärer som tittaren snabbt hittar in i, förälskar sig i och blir beroende av. Samtidigt blir just den här serien lite statisk och utmattande.

Produktionen av krim från Storbritannien är enorm – varför? Är det ett litterärt arv, och handlar det även om finansieringen från exempelvis BBC, som kan sälja serierna med storvinst?

Det litterära arvet är förstås enormt, från Arthur Conan Doyle och Agatha Christie och framåt, men det finns också en obruten tv-industriell tradition med rötter i BBC:s 1920-tal som världsledande radioproducent. BBC och ITV har gjort kriminaldrama i generationer och manusförfattare, producenter, regissörer, skådespelare och även publiken har liksom hela formen nedärvd.
Sedan är kriminaldramat en lysande exportprodukt. En mordgåta är lika lätt att förstå var man än befinner sig i världen, samtidigt som serien kan vara extremt lokalt brittisk. Det är en perfekt kombination av universell dramaturgi och väldigt specifik kulturell miljö. Och framgång föder mer produktion. När brittiska bolag vet att en välgjord kriminalserie kan finansieras tillsammans med internationella partners och säljas över stora delar av världen blir genren också en säker investering i både produktions- och distributionsleden.

Med tanke på att vi svenskar ser så mycket brittiska kriminalserier och filmer, går det att säga något generellt om vad som utmärker dem, finns det några gemensamma nämnare?

Det finns många. Den som oftast nämns är skådespelartraditionen, som i sig har ett djupt fundament i teater- och scenskoletraditionen. Men lika viktig är nog platskänslan. Yorkshire ska kännas som Yorkshire, Belfast som Belfast, Shetland som Shetland och Chelsea som Chelsea. Platsen – landskapet, arkitekturen, kulturen, dialekten – blir en del av dramat. Klasshierarkin är också något som serierna ofta förhåller sig till och som fascinerar en internationell publik. Allt detta skapar också oändliga variabler inom ramen för den allomfattande brittkrimkänslan.

Kan det vara så att vi inte ser igenom de eventuella brister och klyschor som finns? Ligger en stor del av poängen med det engelska språket?

Ja, och det är något jag ofta fokuserar på i min egen tv-kritik. De flesta brittiska krimserier är faktiskt mediokra. Channel 5 pumpar ut B-serier, och många av SVT-succéerna är gravt överskattade – aktuella Grace är till exempel närmast självparodisk. Men vi har en kulturell svaghet för brittiska miljöer, dialekter, pubar, stenhus, tekoppar, stupande kustklippor och Land Rovers som verkar kunna släta över det mesta. ♦

Hey, du har fortfarande bara läst en bråkdel av dagens brev! Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar The Gentlemen, Dödlig lek, Mousetrap, The Airport Chaplain, South Park, Bandi och Furious, + Eric Rochants nya spionserie (en sorts Falsk identitet XL!), Halt and Catch Fire, Bryan Ferry, Micke Lindgren-gate m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!