[289] »Jabba-dabba-Jason! Fargo-vibbarna i Crystal Lake är en triumf för A24-skräcken«

Trumputin kommer till Fox

Det här är inte Bret Baier, som säger några ovanliga sanningsord på Fox News. Ingen skugga över Baier, men hans programpunkt, Special Report, ligger innan primetime. Nej, detta är Brian Kilmeade som förra söndagen i amerikansk kabel-tv:s ledande morgonprogram Fox & Friends bara inte kunde ta mer skit:

Jag hade verkligen inte väntat mig detta. Fox News har de senaste åren haft en enda liberal programledare i ett opinionsproram, Jessica Tarlov i The Five, men hennes roll är också att vara ensam mot fyra Trump-lojalister. Men nu efter Brian Kilmeades tuffa nedtagning av en chockad Rachel Campos-Duffy i Fox & Friends känns det nästan som början på något nytt.

På dagtid är det inte helt ovanligt att MAGA-narrativet utmanas med motbilder (Bret Baier gör det rätt ofta), men nu har vi alltså sett en sådan konfrontation också i Fox stora morgonprogram, inför en publik som aldrig tidigare hört en av sina egna gå så hårt åt Trump. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. The Diplomat (Netflix)
2. Crystal Lake (Peacock/HBO Max)
3. Slow Horses (Apple TV)
4. Youth (HBO Max)
5. Small Prophets (BBC/Apple TV)
6. Dark Matter (Apple TV)
7. Morden i Pembroke (The One That Got Away/Cleddau, BBC/SVT Play)
8. Två singlar och en Colin (Colin from Accounts, Binge/SVT Play)
9. Paolo (HBO Max)
10. VisionQuest (Disney+)

Från blodig B-film till briljant A24-skräck

Brad Kane bygger omsorgsfullt upp ett helt samhälle, eller rentav en samhällsanda, kring originalfilmens tunna bakgrundshistoria.

Utan beredskap inför det så börjar jag omgående tro på Crystal Lake. Det är omtumlande, så som bra tv kan vara utan att man egentligen kan formulera det. Men fotot, miljöerna, skådespelarnas hängivenhet och den fantastiska musiken av Giosuè Greco skapar en så övertygande 1970-talskänsla att det blir på riktigt. Det vill säga, som om själva produktionen ägt rum 1972. Samtidigt infinner sig den där lättidentifierade men svårdefinierade A24-känslan. Och ur den ha-begäret och måste se-suget.

Som ni kanske minns hade jag knappt ett skvatt till övers för It: Welcome to Derry, men här lyckas samma showrunner, Brad Caleb Kane, göra ännu en prequelserie till en klassisk skräckfilm, och nu blir resultatet det motsatta. Delvis är nog skillnaden just produktionsmiljön som A24 gett honom tillgång till, men med detta följer också ett helt annat ingångsperspektiv: att människorna, dessutom i en bredare ensemble, får existera i en vardag utanför skräckintrigen.

Utgångspunkten är alltså Sean S Cunninghams Friday the 13th från 1980, en av slashergenrens mest inflytelserika filmer, men också en av de enklaste: ett ungdomsgäng anländer till ett sommarläger vid en sjö och mördas en efter en. Bakom dåden står en kvinna, Pamela Voorhees, som vill hämnas sin son Jason, som drunknade som barn när lägerledarna försummade sin uppgift att övervaka honom.

Men vad A24 och Brad Kane gör är att flytta Friday the 13th till några år tidigare, och då syftar jag inte på prequel-premissen utan på ett slags vision av hur manuset till slasherrökaren i stället hade kunnat bearbetats och filmats i New Hollywood-kontext. Nu var ju Friday the 13th i stället konsekvensen av en annan, samtidig amerikansk filmvåg, den skräckfilmstrend som sträckte sig från Motorsågsmassakern till Halloween, och Cunninghams film var en av de allra första att exploatera det formelmässiga.

A24 vrider alltså tillbaka klockan till en punkt där båda dessa filmhistoriska utvecklingslinjer fortfarande kunde mötas (Rosemary’s Baby, Images, Exorcisten, Carrie). Brad Kane bygger omsorgsfullt upp ett helt samhälle, eller rentav en samhällsanda, kring originalfilmens tunna bakgrundshistoria. Året är 1971 när Jason försvinner i sjön. Hans mamma Pamela (Linda Cardellini) vägrar acceptera att han är död, särskilt som kroppen aldrig återfinns. När sommarlägret senare ska öppna igen aktualiseras både förlusten och de motsättningar som finns under småstadsytan. Vi lär känna människorna, deras relationer och konflikter, polisens arbete och den sociala miljö där allt utspelar sig, och via tillbakablickar får vi även djupare insikt i Pamelas och Jasons relation (pojken spelas fint av 12-åriga Callum Vinson, som tidigare gjort barnroller i bland annat Chucky och Poker Face).

Det är en exceptionellt ambitiös mikrokosmos-fiktion för att vara en prequel till en skräckfilm. Men samtidigt har Brad Kane inte gjort något som helst avkall på slasher-momenten. Tvärtom. Seriens vardagslugn bryts regelbundet av blodsprutande explosioner av exploitation. Folk tappar ofta hakan … rent bokstavligt. Kontrasten mellan de här temperamenten känns närmast demonstrativ, och jag älskar det.

När Crystal Lake i finalepisoden, med flera uppgörelsescener och inte minst en spektakulär shootout, hamnar i Fargo-land känns det som om serien också slutligen hittar hem. Och så kommer en andlöst kompakt slutsekvens där den vuxna Jason (eller, det har bara gått ett år sedan han försvann som elvaåring, men jag ska inte spoila något om den exceptionella muskeltillväxten) har både mammas och pappas (en suveränt engagerad, science-skräckig Hamish Linklater) röster på var sin sida om hans säckhuva.

Förresten, eftersom jag nämnde originalmusiken av Giosuè Greco – faktum är att förtexter och säsongsfinalens eftertexter musiksatts av 1980-talsfilmens soundtrackkompositör Harry Manfredini. Men det är inget återbruk av det gamla, utan helt nyskriven musik av 83-åringen. Också ett mått på ambitionerna bakom Crystal Lake. ♦

The Diplomat når Succession-nivåer i nya säsongsupptakten

Känslan när hela Succession-gänget förflyttade sig till extravaganta gods för diverse societetsritualer och intrigerna gick haywire i de bakre rummen.

Slutscenen i förra säsongen av The Diplomat påminde mig om den starka känslan jag fick av slutscenen i den sjätte säsongen av Homeland, med Carrie Mathison utanför Vita husets stängsel och med en ny, skrämmande insikt: president Elizabeth Keane, som hon själv hade hjälpt till makten, hade utvecklats till en auktoritär härskare som lät gripa tidigare allierade och misstänkta fiender inom statsapparaten. I The Diplomat var det Kate Wyler som insåg att president Grace Penn tillsammans med hennes egen make hade bedrivit ett katastrofalt internationellt dubbelspel bakom hennes rygg.

Homeland-finalen sändes våren 2017, bara några månader efter Donald Trumps första installation, och kändes då kusligt förebådande. I dag har vi en president i Vita huset vars verkliga maktmissbruk, destruktion av institutioner och allianser, korruption och personliga hämndattacker överträffat praktiskt taget allt film- och tv-fiktioner tidigare haft fantasi att presentera för oss.

Det gör också The Diplomats tillkomsthistoria intressant. Serien skapades under Joe Bidens presidentskap, och dess andra säsong släpptes hösten 2024, bara dagar före presidentvalet som förde Trump tillbaka till makten. Den tredje säsongen kom ett år senare, när hans andra mandatperiod redan hunnit förändra förutsättningarna för amerikansk utrikespolitik. Grace Penn, spelad av Allison Janney, är en gammaldags, hyperkompetent maktpolitiker som anser sig ha rätt att bryta mot reglerna för att skydda nationens intressen. Hon är på många sätt en produkt av den politiska värld som The Diplomat föddes ur, med dess föreställning om att de verkligt farliga besluten fattas av intelligenta, erfarna människor i slutna rum. Samtidigt känns hon ändå som en brygga mot Trumpvärlden, sedan hon tillträtt utan att ha blivit vald, efter att presidenten i säsong 1 och 2, Michael McKeans Bill Rayburn, avlidit på sin post; och som nu när vi träder in i säsong 4 riskerar konflikt med Storbritannien lika mycket som med Ryssland.

Jag begränsar mig till att skriva om säsongspremiären i dag, för att inte en lindrig spoiler ska bli för långtgående. Men det som hände i slutet av förra säsongen (se den sista »Detta har hänt«-punkten här ovan) fortsätter inte alls som man kunde förvänta sig av cliffhangern.

Avsnittet innehåller precis allt som gjort The Diplomat så bra över tre säsonger, fast med det geopolitiska maktspelet och privata kammarspelet ännu tätare sammanvävt än tidigare. Berättelsen fortsätter omedelbart efter förra säsongens slutscen, den stora amerikanska bilkortegen är på väg till Heathrow men motorvägsblockeranade demonstrationer tvingar den till ett improviserat »statsbesök« på Windsor Castle, och väl därinne uppstår ljuv cynisk maktmusik. Det känns precis som när hela Succession-gänget förflyttade sig till extravaganta gods för diverse societetsritualer (särskilt Shivs bröllop på ett engelskt slott dyker upp i minnet, och Roy-klanens besök hos Piercearna på deras lantgods) och intrigerna gick haywire i de bakre rummen.

Intrigen om den kärnvapenbestyckade ryska ubåten är storartad i sig och kommer att få sin dramatiska fortsättning framgent, men det är två andra saker som gör säsongspremiären så stark. Dels relationen mellan Kate och Hal, som nu gått hela varvet runt sedan återföreningen i säsongsfinalen senast och ger upprepade magiska scener mellan Keri Russell och Rufus Sewell; dels hela seriens hittills mest chockerande cliffhanger.

Där sätter vi väl lämpligen punkt för en premiärrecension? ♦

James Spader rysmysig som mordisk AI med roat människoförakt

När han inte spelar människa för sin omgivning för han långa samtal med de olika AI-personligheter som befolkar hans inre.

Att jag upplever denna tredje och avslutande del i den löst sammanhängande Marvel-trilogi som tidigare gett oss WandaVision och Agatha All Along som den bästa beror kanske mest på att den ställer en klassisk science fiction-fråga som får resonans långt tillbaka till min sci-fi-galna ungdom:

Hur mycket människa kan det finnas i en maskin?

Paul Bettanys Vision är alltså tillbaka, men inte riktigt den Vision vi tidigare lärt känna. Han är en rekonstruktion av en död android, försedd med sin föregångares minnen men utan förmågan att känna vad dessa minnen borde framkalla. Han vet att han älskade Wanda Maximoff och minns deras gemensamma liv, men kärleken är för honom ett slags historisk uppgift, något han känner till snarare än upplever.

Det är en urfin utgångspunkt för den kongenialt betitlade VisionQuest, särskilt i en tid när artificiell intelligens kan simulera allt fler av våra mänskliga uttryck.

Vision har här dragit sig undan till Edinburgh, där han arbetar på en pub som hans tidigare jag besökte tillsammans med Wanda. När han inte spelar människa för sin omgivning för han långa samtal med de olika AI-personligheter som befolkar hans inre; gamla bekanta från Marveluniversumet som fått mänskliga gestalter.

Favoriten här är den mordiska AI:n Ultron, eftersom han spelas av James Spader. Ultron var ju den som skapade Vision, och deras samtal här är riktiga rysare! Obehaget Spader frammanar med släpig röst och roat människoförakt är ett perfekt samtidskulturellt prickskytte. Bettany svarar med en närmast komiskt artig förvirring. Det är en dynamik som ibland får serien att likna ett filosofiskt kammarspel med två synnerligen välformulerade datorer.

Men Marvel har förstås också en intrig att sköta. En prisjägare är ute efter Vision, en tonårspojke hävdar att han är Visions son och snart har berättelsen förgrenat sig i ett antal parallella mysterier, jakter och konspirationer. Det blir en hel del slagsmål, en hel del förklaringar och åtskilliga MCU-hänvisningar, och i detta tappar serien – precis som WandaVision och Agatha All Along gjorde – en betygsplupp för mig.

Icke desto mindre finns här något verkligt egensinnigt. Terry Matalas, som tog över den sista och överraskande lyckade säsongen av Star Trek: Picard, blandar roadmovie, familjedrama, science fiction och absurd komedi med en skön brist på respekt för superhjältegenrens vanliga former. Och Bettany är fortsatt en av Marvels mest underskattade tillgångar. Hans Vision är på en gång barnsligt oskuldsfull och härligt outhärdligt överlägsen, en varelse som kan analysera varje mänsklig känsla men omöjligt kan fatta varför människor envisas med att känna dem.

Sorgen som drev WandaVision framåt finns kvar i VisionQuest, men mer som ett eko av en förlust. Den känslomässiga förankringen är svagare. Men kanske ska jag se det som ett smart stilgrepp – att det ska vara svårt att sörja tillsammans med en huvudperson som själv inte vet vad sorg är? ♦

Hey, det här var ju bara början! Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Netflixthrillern Fällan, The Five-Star Weekend, de nya säsongerna av Morden i Pembroke, Rage och Where’s Wanda? m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!