[290] »Scener ur ett presidentäktenskap«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Diplomat (Netflix)
2. Slow Horses (Apple TV)
3. Art Detectives (Acorn/Britbox/TV4 Play)
4. Youth (HBO Max)
5. Long Bright River (Peacock/Viaplay)
6. Yaga (AMC+/HBO Max)
7. Small Prophets (BBC/Apple TV)
8. Phony (Hulu/Disney+)
9. Dark Matter (Apple TV)
10. Agent-ish (SVT Play)

The Diplomat gör det omöjliga

Seriens kontrafaktiska universum rör sig åt samma håll som verkligheten och kan nu skildra exakt samma galna förskjutningar i västvärlden som vi på riktigt upplever.

Min premiärtext om nya The Diplomat-säsongen förra veckan får stå kvar som huvudrecension – det är inte läge att börja spoila innehållsdetaljer även om jag ska försöka sammanfatta säsongen mer som helhet. Och jag måste börja med att förklara vad jag menar med att serien »gör det omöjliga«.

Till att börja med handlar det om de här jämförelserna med Succession och The West Wing, som jag tagit till för att jag känt att The Diplomat åtminstone närmar sig föregångarnas nivåer – nu känner jag det snarare som ett överträffande. Och orsaken till det är hur den hanterar och binder ihop seriens unika dubbla kärna.

Att kombinera geopolitik på högsta nivå och mänskliga relationer är i sig en hel genre – det unika med hur The Diplomat gör det ligger i själva fusionen och dess djup. Det här är något större än ett »geopolitiskt relationsdrama«, storheten ligger i hur varje mänsklig impuls, varje känslomässig förskjutning och varje politiskt beslut blir en del av samma komplicerade, levande och dödliga kärlväv.

Säsong 4 låter tre relationer kompliceras och fördjupas parallellt. Alltså inte längre bara den mellan Keri Russells och Rufus Sewells karaktärer utan också, i lika hög grad, mellan Allison Janneys och Bradley Whitfords presidentpar och mellan Ali Ahns och Ato Essandohs Londonstationerade par, hon CIA-platschef, han vice-ambassadör. Och parallellt med detta kompliceras och fördjupas relationerna mellan USA och Storbritannien, och mellan USA och resten av G7, och mellan USA:s president och hela hennes stab.

Här läggs den sista, avgörande pusselbiten i seriens »omöjliga« bedrift. Den visar hur även en smart, kvinnlig Demokrat-president kan bli lika maktfullkomlig som Donald Trump. Det vill säga, seriens kontrafaktiska universum rör sig åt samma håll som verkligheten och kan nu skildra exakt samma galna förskjutningar i västvärlden som vi på riktigt upplever.

Sedan avslutas förstås alltihop med det vi alla hoppas på av samtiden, och som jag här bara kommenterar med en skärmdump som bara ni som redan sett förstår:

Eller vågar man hoppas på att The Diplomat nu blir förebådande i stället för att släpa lite efter? ♦

Art Detectives blåser nytt nördliv i den brittiska procedurdeckartraditionen

Alla längre trådar fullföljs ursnyggt genom hela säsongen, och avsnittsfallen glimrar som ett pärlhalsband.

Det är svårt att inte falla för Art Detectives praktiskt taget från första scenen. En engelsk procedurdeckare med alla mysfaktorer i manualen, perfekt formad kring brott i konstvärlden, utredda av en pytteliten enhet hos Londonpolisen, Heritage Crime Unit, i praktiken bestående av kommissarie Mick Palmer, perfekt spelad av Stephen Moyer – hans rollinsats är i rakt nedstigande led från John Nettles som original-Bergerac; han får mig också att tänka på Jason Isaacs som Edinburgh-deckare i Case Histories, och på hur Martin Shaw gjorde en mer coolt kultiverad Dalgliesh än Roy Marsden i några miniserier för 20 år sedan. Kort sagt den sortens kriminalkommissariekarisma som den här sortens serier står och faller med.

Enheten är verklighetsförankrad, inspirerad av Metropolitan Police-enheten Art and Antiques Unit, med fyra anställda, som utreder konststölder, förfalskningar, illegal handel med antikviteter och liknande.

Den stora skillnaden i tv-serien är att det alltid också råkar bli mordutredningar när Palmer får ett nytt fall.

Ja, bara premissen är en guldgruva för vetgiriga. Och senare i första avsnittet (Pictures at an Exhibition) pausar jag länge för att läsa på om hur handelskompanierna på 1700-talet utvecklade en omfattande handel med levande havssköldpaddor, framför allt gröna havssköldpaddor från Karibien, som skeppades till England för att serveras vid aristokratins middagar – en enda sköldpadda på 100 kilo räckte till en smärre herrgård. Och att man efterhand började fuska med förvaringen i vattentankar och i stället staplade dem ovanpå varandra, fast upp och ner, som skålar. Jättelandsköldpaddor från Galápagosöarna kunde hållas levande, staplade i varandra, i fartygens lastrum i upp till ett år och garanterade färskproviant under långresor. Så de torterade sköldpaddorna blev både lyxmat och sjömanskrubb.

Tillbaka i Art Detectives landar vi i ett spännande fall med en Vermeer-målning som utan konstvärldens vetskap delats i två, och intrigen har allt man kan begära av fyndiga vändningar och villospår innan lösningen vecklas ut med sinnrik slutledningsförmåga. På vägen får vi även en påminnelse om slavhandelns tragedier, som att slavarna registrerades som »property« och därför också kunde sänkas med skepp eller brännas upp i försäkringsbedrägerier.

Jag älskar att manusförfattare gräver i konsthistoria och andra arkiv medan de pusslar ihop sina fall. Ett litet problem med att älska detta blir att jag kanske också upptäcker deras missar. Som att en målning i första avsnittet tillskrivs »School of Vermeer«, och att Palmer förklarar det med att Vermeer hade elever som färdigställde målningar där Vermeer själv kanske inlett med att måla ett ansiktsuttryck och en hand. Men i själva verket hade Vermeer inga elever, såvitt man vet. Vermeerskolan är ju bara ett uttryck för andra som målade i hans anda under samma tidsepok.

Det är ändå en randanmärkning. På det stora hela är Art Detectives en procedural som bara ger och ger. Första avsnittet introducerar dessutom hur Palmer får sin nya sidekick, och hur hon flyttar till London som nytillskott på Heritage-enheten (Nina Singh som PC Malik), hur han lever ensam men halvdejtar en curator från Gloucestershire, och hur Larry Lamb dyker in precis på sluttampen som Palmers åldrade och allt annat än älskade konstnärspappa (tillika, visar det sig, förfalskarlegend, vilket ändå gav Palmer en uppväxt med, som han säger med en ironisk grimas, »Hockney in Hackney«).

Alla sådana längre trådar fullföljs ursnyggt genom hela säsongen, och avsnittsfallen glimrar som ett pärlhalsband. I den tredje episoden, Warped, tas vi med kultursnutarna till en klassisk inspelningsstudio i Cornwall och en intrig kring rockmemorabilia och ett tragiskt rockband, Dirty Shamen, med två bröder och ett Oasis-sound …

Det är också ett exempel på hur serien rör sig obehindrat mellan olika sorters samlarmani, från Titanic-föremål till exklusiva viner. I ett avsnitt där man löser ett fall med en mördad arkeolog knäcker Palmer samtidigt hur vikingaerövraren Ivar Benlös (as seen in Vikings …) i själva verket dödades av sin egen bror. Bakom varje nytt fall finns en liten värld av specialkunskaper och besatthet.

Serien är skapad av Dan Gaster, Will Ing och Paul Powell – en tajt trio med decennier i den brittiska humorbranschen bakom sig, från Spitting Image och Have I Got News for You till fantasykomedin Zapped. Inte undra på att Art Detectives har en sådan avväpnande lätthet i dialogen.

Serien blev streamingtjänsten Acorn TV:s mest sedda nylansering någonsin när den släpptes i hemlandet förra året. Säsong 2 är under full produktion och ett dubbelt specialavsnitt är färdigt för julrelease. ♦

Efter kraschstarten återkommer hoppet om SVT-sitcomen Agent-ish

Först funkar det inte alls … sedan funkar det finfint.

Det skär sig direkt, i första scenen, mellan Anja Lundqvist och John Guidetti i nya SVT-sitcomen Agent-ish. AIK-fotbollsspelaren backar ur en reklamfilm på grund av Colombia-färgerna på kaffepaketet – gult-rött-blått är ju även Djurgårdens färger. Det är en kul idé, men problemet är att det skär sig också mellan Lundqvists och Guidettis skådespel, och faktiskt inte till proffsets fördel. Ni ser det här i trailerns inledning:

Det där forcerade komedispelet skär sig mot Guidettis enkla naturalism, och samma sak upprepar sig lite senare när Henke Larsson är normal visavi Vera Herngrens och Måns Nathanaelsons uppskruvade sitcom-manér.

Men nu ska jag gå händelserna lite i förväg här, för casten i sig är ju suverän med idel favoriter, och greppet att kontrastera högvarvskomik mot vanliga människor är något vi sett i många amerikanska serier liknande Agent-ish, där miljön är typ nöjesbranschen eller som här en sportagentur med ett naturligt inflöde av verkliga stjärn-cameos. Och det visar sig att det faktiskt funkar i den här serien också – fast inte förrän i andra avsnittet.

Jag har bara sett de inledande två episoderna, och efter den första kändes sågningen given. En bra ensemble och goda föresatser hjälpte inte mot dissonansen. Alla beståndsdelar skavde mot varandra, på något sätt. Inget landade riktigt rätt. Men i andra avsnittet funkar det. Ex-längdhopparen Michel Tornéus har avsnittets dominerande cameo som blir mer av en klassisk guest star-roll – bärande, faktiskt – och allt kuggar i. Det är samma regissör, Staffan Lindberg, så enda skillnaden jag kan se är att Marja Nyberg skrivit manuset i stället för premiäravsnittets Andreas Tottie och Stefan Wiik, men det handlar nog inte om det. Jag kan så här långt bara konstaterar att först funkar det inte alls, sedan funkar det finfint … Jag får skriva färdigt det här när jag sett resten. ¯\_(ツ)_/¯ ♦

Ännu mer slowburn-godis för Mare of Easttown-fansen

Hela miljön känns, precis som hos Ingelsby, liksom sedd på riktigt.

Det här börjar bli en trend – hur Brad Ingelsbys särskilda lugna tempo och mänskliga tonträff ekar i nya kriminalserier. Senast var det Last Seen som fick mig att ta till Mare of Easttown och Task som närmaste referenser, nu är det Liz Moores tv-adaption av den egna kritikerhyllade romanen Long Bright River som får slowburn-håren att långsamt resa sig på armarna.

Men den här gången är kopplingen till Ingelsby även mer fysisk och direkt – precis som hans serier utspelar sig Long Bright River i arbetarklassens Pennsylvania. Fast närmare dess sjuka hjärta, inne i Philadelphia, mitt i opioidepidemins ground zero, bland de allt yngre uteliggarna. Här har flera prostituerade kvinnor dött på kort tid, vilket först avfärdats av obrydd polis som överdoser, men … insulin? Ingen av dem var diabetiker. Och inte all polis är obrydd.

Amanda Seyfried är som alltid lysande när hon spelar en ung polis som trotsar sin chef och försöker undersöka dödsfallen – hennes egen lillsyrra (Ashleigh Cummings) med ett liknande livsöde som mordoffren är nämligen försvunnen sedan några veckor, och Seyfrieds karaktär äts upp inifrån av oro och skuldkänslor.

Kriminalstoryn tar en oerhörd tid på sig att komma i gång. Mycket för att Liz Moore och hennes showrunner-partner Nikki Toscano lägger ner allra mest möda på att mejsla fram hela den mänskliga storyn om systrarna, deras jobbiga uppväxt, Seyfrieds fina lillgamla son (Callum Vinson – jäpp, samma grabb som spelar barn-Jason i Crystal Lake!), hennes stabila, barägande farfar (John Doman), hennes långtidssjukskrivna ex-polispartner (Nicholas Pinnock), och flera ytterligare förgreningar i en stor, engagerande ensemble och sociografisk väv.

Hela miljön känns, precis som hos Ingelsby, liksom sedd på riktigt. Liz Moores bok började också när hon 2009 för första gången kom till just den här Philadelphia-stadsdelen för att skriva en reportageessä, Nowhere But Here: Scenes from Kensington, i antologin The Rust Belt Rising Almanac, en del av vad som kom att bli Jeffrey Stockbridges självpublicerade fotoreportagebok Kensington Blues. Psykologiskt blev hon kvar här i åratal, återvände gång på gång, och började engagera sig i frivilligarbete, bland annat har hon hållit skrivkurser på ett daghärbärge för kvinnor. Och det finns i sin tur även en bakgrund till allt detta – hennes egen familjehistoria av missbruk över flera generationer.

Moore och Toscano har involverat mycket folk från Kensington i tv-produktionen. Inspelningarna skedde huvudsakligen i New York, av nödvändiga praktiska skäl, men socialarbetare i Kensington och många andra med egna erfarenheter av hemlöshet och missbruk har varit rådgivare, Philadelphia-konstnärer har återskapat stadsdelens graffiti, och lokala förmågor syns i flera mindre roller. För att komma sin rollgestalt riktigt nära gjorde Ashleigh Cummings volontärarbete hos en organisation som hjälper kvinnor med drogberoende.

Det säger kanske sig själv att serien får problem att bära sin seriemördargåta under all denna sociologiska tyngd. Jag vet inte hur det funkar i den Barack Obama-hyllade romanen, men över åtta långsamma tv-avsnitt kommer kriminalintrigen bitvis i kläm, och måste föras framåt genom några smått konstlade vändningar. Men hellre det än tvärtom. Long Bright River är allt annat än slöseri med tid. ♦

Hey, det här var ju bara början! Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Phony, Nepobaby, Trion, Yaga, Nobody Wants This och mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!