[288] »Tack, Ted Lasso, för årets återkomst«

Bäst i tv-världen just nu

1. Ted Lasso (Apple TV)
2. Slow Horses (Apple TV)
3. Paolo (HBO Max)
4. Youth (HBO Max)
5. Last Seen (Apple TV)
6. Dark Matter (Apple TV)
7. Small Prophets (BBC/Apple TV)
8. Två singlar och en Colin (Colin from Accounts, xx/SVT Play)
9. Babylon Berlin (ZDFxx/SVT Play)
10. Carrie (Amazon Prime)

Ted Lasso-final på liv och död

Ted börjar alltid grubbla över livet i slutet av säsongerna.

Det mesta om den nya Ted Lasso-säsongen, och varför jag tycker så mycket om den, finns i min entusiastiska recension från i somras. Och säsongen höll hela vägen in i finalen, som släpptes i veckan.

Något jag inte nämnde i förra recensionen var Niamh och Siobhan, säsongens »non-identical twins« och bästa nyförvärv, spelade av Aisling Sharkey och Rex Hayes. Älskar deras piff-och-puffiga Knatte-Fnatte-tjatte-variant av screwball! Den här scenen från förra veckan var en av deras bästa:

Den Stora Grejen i finalen var att Jason Sudeikis Ted sparkade sig själv som huvudtränare, steppade ner till assisterande och gav jobbet till Tanya Reynolds aviga karaktär. Men när det hände kändes det som det självklaraste i världen, och ett slags svar på många fans undran över varför en man skulle träna damlaget.

Beslutet kom sig dock av att Ted, som ju alltid börjar grubbla över livet i slutet av säsongerna, vill vara mer närvarande som pappa för sin alltmer fotbollsspelande 16-åring, och det ingick i en hel kanonad av livsskiften, från Juno Temples graviditet till Hannah Waddinghams frieri till Matteo van der Grijns sopa till karaktär (japp, jag tycker fortfarande den plotten är seriens sämsta). För att inte tala om den obligatoriska tragedin – Annette Badlands pubägarveteran kollapsade på läktaren, likt Juno Temple tidigare i samma avsnitt fast av motsatt skäl.

Och visst var det rörande att Brandi Carlile tog över ledtemat i sista avsnittet? ♦

Lovande start, bedrövlig andrahalva – Flanagan fixar varken Stephen King eller andra försöket på young adult

Flanagan gör något slags The Institute-infärgning av premissen och låter Carrie ingå i ett helt litet gäng kids med superkrafter.

Mike Flanagan växte till en storfavorit för mig när han gjorde sensationella Midnight Mass 2021:

Men hans nästa Netflix-serie The Midnight Club var en stor besvikelse i young adult-format, så att just Mike Flanagan fått göra Netflix-serie av Stephen Kings Carrie, som Brian De Palma gav en klassisk filmversion med Sissy Spacek, är ett vågspel. Här finns förutsättningar för klassisk skräck, samtidigt som premissen per definition är young adult. Är verkligen Mike Flanagan rätt person att skapa det fördjupade och trovärdiga high school-korridor-drama som krävs?

Svaret är nej. Och det blir ännu lite värre än så, eftersom Flanagan gör något slags The Institute-infärgning av premissen och låter Carrie ingå i ett helt litet gäng kids med superkrafter typ telekinesi och astralprojektion. Detta ger en upplösning som bär på ett dubbelfel: dels förvrängs boken (och filmens) moral och skuldfråga, dels havererar finalen i ett totalt ospännande kaos av bränder, smällar, blod och krossade skallar som, när huvudvärken tillåter, får mig att tänka på kaosfinalen av The Stand med Alexander Skarsgård.

Benar man ut alla beståndsdelar finns givetvis kvaliteter, och man ser serien utan större friktion. Jag gillar konflikten mellan att vad Carrie ser som att »förlora kontrollen« ser hennes partner-in-crime (ska inte spoila mer om det) som att »ta kontrollen«.

Men summan är inte bara ett självmål som helhet, varje avsteg Mike Flanagan gjort från romanen och filmen är ett självmål i sig. ♦

Patrick Brammall och Harriet Dyer fortsatt fantastiska tillsammans

Utan tvekan det roligaste Teams-samtalet i sitcomhistorien.

SVT fortsätter visa australiska dramedyn Colin from Accounts under titeln Två singlar och Colin, och har ni inte hoppat in i de tidigare säsongerna är det värt att göra det nu, när båda finns på SVT Play jämte nya säsong 3 som dök upp i fredags.

Huvudrollerna görs av äkta paret Patrick Brammall (No Activity, Glitch, även serieskapare här) och Harriet Dyer, vilket ger extra charm och kemi när de spelar två inbitna singlar i ett klassiskt will-they-won’t-they-upplägg.

Eller klassiskt och klassiskt – de möttes i det allra första avsnittet när den ena körde över en hund för att den andra visade tutten, och fortsatte att träffas för att de tog hunden till veterinären, och flyttade ihop för att den enas hyresvärd inte accepterade en hund i lägenheten … och så vidare.

Det är mysroligt överlag, massivt kul ibland – som S1-scenen som övertygade mig om att jag borde fortsätta titta: när Dyer efter första natten hos Brammall sätter sig och kissar, halvt i sömnen, i hans nattduksbordslåda, och »spolar« genom att dra i lampsnöret. Och där humorn inte räcker till tar det mänskliga dramat över. Karaktärerna, även supportrollerna, utvecklas fint och hittar spänningen där de andra momenten tappar den. Fina Sydney-miljöer, också.

I säsong 2 hade de flyttat ihop, och serien fortsatte att växa med deras relation. Och humorn fortsatte växa. Jag blev direkt eld och lågor över den höga comedy-nivån när mikrobryggeriägaren Brammall pitchades för storuppköp av en over-the-top-perfekt corporate-douche som tog med honom på strippklubb – Broden Kelly är fenomenal i rollen.

Det slog mig sedan under andra S2-halvan att tonen inte är så långt från Josephine Bornebuschs Älska mig. Inte minst har den samma narrativa driv fram till en förlösande fullödig säsongfinal, med en helt häpnadsväckande slutscen – det mest utmanande utdragna jag sett på mycket länge i genanshumorfacket. Måste ses! Scenen hade förstås också en inbyggd cliffhanger, för vad kan hända med en parrelation efter ett så förkrossande misslyckat frieri?

Ingenting, visar det sig. När vi kommer tillbaka in i säsong 3 har tre år passerat utan att huvudkaraktärerna träffats en enda gång. Kanske för att Harriet Dyers Ashley sedan två och ett halvt år har en ny kille, snygg men extremt komiskt socialt lomhörd, underbart spelad av Thomas Cocquerel.

Men när den douchiga nya bryggeriägaren kräver att personalen gör läkarundersökningar är det Harriet som tar emot Patrick … och så börjar allt om. Som vanligt med viss tröghet i början, och som vanligt är det en makalöst komisk scen som förlöser allt och gör mig beroende igen. Broden Kelly är kvar som den nya ägaren, och har ett fantastiskt utdraget och pinigt Teams-samtal med Brammall och de andra två i personalen, jag ska inte spoila ett skvatt av det för överraskningsskratten är många. Utan tvekan det roligaste Teams-samtalet i sitcomhistorien.

Till sist ett par ord om Harriet Dyer. Hon är … extrem. Hennes minspel går på högvarv i varenda scen. Ändå blir det aldrig för mycket, tvärtom når hon på köpet en högre dramanivå också. ♦

Babylon Berlin når frihetens ände

Det enda jag kan komma på att jämföra känslan med är Better Call Saul, som hade precis samma slags extremt långsamma sätt att skildra utmätt tid.

I fyra säsonger har Babylon Berlin haft ett historiskt försprång gentemot sina rollfigurer. Vi vet vad Gereon Rath och Charlotte Ritter ännu inte vet när de tar sig fram genom detta febriga Berlin av politiska gatustrider, kabaréer, fattigdom, kokain, sexuell frigörelse, gangstervälde, kommunister och framväxande nazism. Vi vet vart allt är på väg, medan de fortfarande lever i en progressiv tid och modern kulturstad där framtiden är öppen.

När seriecykelns femte och avslutande säsong tar sin början är det den 30 januari 1933 och Adolf Hitler har utnämnts till rikskansler. Detta förändrar serien exponentiellt, trots att hela slutsäsongen utspelar sig under bara fyra veckor, fram till riksdagshusbranden den 27 februari, och efterspelet under dygnet därefter.

Tom Tykwer, Achim von Borries och Henk Handloegten har ända sedan starten 2017 byggt serien på samtidigheten mellan allt det där som inte riktigt borde kunna finnas på samma plats. Det moderna och reaktionära, det frigjorda och auktoritära, rikedomen och misären, den nya kvinnan och det gamla patriarkatet. Seriens Berlin är en stad där nästan vad som helst fortfarande tycks möjligt, så jag har inför finalsäsongen undrat hur Babylon Berlin ska förhålla sig till sin egen estetik när denna möjlighet stryps till döds av nazismen.

Som vanligt får vi en kriminalgåta som intrigram, och som vanligt är den mer komplicerad än den hade behövt vara. Som vanligt är det också, för mig, mer själva tidsskildringen, den historiska epoken, som naglar fast mig i tv-soffan. Och den gradvisa förändringen av det vardagliga. Även om våldet och våldshotet alltid fanns där så kom inte nazismen till Berlin som en främmande makt som plötsligt marscherade in och tog över. Människorna sitter kvar vid sina skrivbord, poliser går till jobbet, tidningarna kommer ut, nattklubbarna håller öppet. Men det där gradvisa bara pågår: lojaliteter förskjuts, människor byts ut, tidningsredaktioner hotas, våld som tidigare utfördes av politiska extremister får plötsligt stöd av staten. Det demokratiska samhällets institutioner börjar användas till något annat än de byggdes för.

Redan vid seriepremiären för nio år sedan lästes Weimarrepublikens sönderfall mot en samtid av högerpopulism, politisk polarisering och växande misstro mot institutionerna. I dag är den resonansen ännu starkare men också besvärligare. Historien upprepar sig inte på det där behändiga sättet som gör 1933 användbart som facit på varje samtida politisk utveckling. För parallellerna på tal och du blir garanterat motsagd. Och det är särskilt svårt att se hur snabbt människor vänjer sig vid sådant som alldeles nyss framstod som otänkbart, när man vet att det är precis likadant i dag, i Tyskland, i Sverige, i hela världen.

Volker Bruchs Gereon Rath har varit en idealisk huvudperson för att förmedla den parallellen, en människa vars politiska och moraliska kompass aldrig varit riktigt lätt att läsa, formad av första världskriget och ständigt rörlig mellan miljöer och lojaliteter. Och Liv Lisa Fries Charlotte Ritter har gjort motsatt resa, börjat längst ner i det sociala Berlin och in i en manspolisvärld som först stötte bort henne. Charlottes historia har varit en av seriens starkaste berättelser om Weimarrepublikens modernitet: kvinnan som skaffar sig ett yrke, ekonomisk självständighet, sexuell frihet och tillträde till tidigare stängda institutioner. Nu blir hon förstås en särskilt spännande karaktär att följa, när samhällsbygget som möjliggjorde hela hennes resa och frihet nedmonteras.

Charlotte utreder mord på tidigare frontsoldater, och jakten på en försvunnen läkarjournal leder tillbaka till Adolf Hitlers vistelse på militärsjukhuset i Pasewalk 1918 och de historiskt omstridda uppgifterna om hans psykiska tillstånd efter krigsslutet. Det finns verklig historia bakom detta. Psykiatern Edmund Forster arbetade i Pasewalk när Hitler vårdades där, men det finns inga säkra belägg för att han behandlade Hitler, än mindre för den senare historien om hur Hitler skulle ha botats genom hypnos. Själva journalen som Babylon Berlin bygger sin thrillerintrig kring är också höljd i historisk osäkerhet.

Det är förstås inte första gången serien tar sådana friheter. Efter fyra säsonger känner man igen impulsen: verkligheten är aldrig riktigt tillräckligt dramatisk för Babylon Berlin. Det måste finnas en hemlig akt också. Men just den här gången blir det direkt problematiskt. Den påhittade konspirationen riskerar att förvränga förståelsen av den verkliga historien.

Inte minst är det Volker Kutscher, författaren till Gereon Rath-romanerna som serien bygger på, som anser detta. Han har invänt mot själva föreställningen att en avslöjad Hitlerjournal skulle ha kunnat stoppa nazisternas maktövertagande, och är även kritisk till hur serien behandlar riksdagshusbranden. Hos manusförfattarna är det självklart att nazisterna låg bakom den, men det finns ju fortfarande inga bevis och historikerna är djupt oense. Även författaren Uwe Wittstock är i en intressant intervju kritisk till friheterna serien tar sig, särskilt det helt påhittade attentatsförsöket mot Hitler under brandnatten. Han beskriver det som ett billigt dramaturgiskt knep, vars enda funktion är att skapa ytterligare spänning i finalavsnittet.

Just här blir seriens eviga lust till konspirationer kontraproduktiv. För historien som pågår runt kriminalintrigen är redan märkligare och otäckare på riktigt. Hitler behövde ingen hemlig journal för att bli rikskansler. Han behövde konservativa makthavare som trodde att de kunde kontrollera honom (som vår tids Tidööverenskommelse), ett demokratiskt system som redan är skjutet i sank, en extrem ekonomisk kris, skrämmande politiskt våld och ännu mer skrämmande mängder vanliga människor som anpassade sig när makten började flytta på sig. När Babylon Berlin stannar i det vardagliga skiftet, i ögonblicket när något som fortfarande ser ut som det gamla samhället redan har börjat bli något annat, behöver den egentligen inga konspirationer.

Musiken och nattlivet finns kvar under den här sista månaden av serien. Det har alltid varit mer än dekoration i Babylon Berlin. Från Zu Asche, zu Staub och framåt har Tykwer och hans medskapare struntat i varje försök till museal historisk korrekthet och blandat Weimarkultur med musik och bildspråk från vår egen tid, för att skapa det tidiga 1930-talets känsla av här-och-nu.

Det gör nattklubbarna desto sorgligare i säsong 5. De queera miljöerna, sexualiteten, musiken, kläderna och människorna som uppfunnit nya sätt att leva är inte längre en livskraftig motpol till det reaktionära Tyskland utanför dörrarna, utan något som håller på att dö. Att klubbmusiksekvenserna alltjämt är extravaganta gör fallet bara hårdare.

Som tittare har vi hela tiden vetat att frihetens Berlin skulle försvinna, men att vi också hela tiden haft kvar Babylon Berlin som långsam, nästan tidsupplösande serie om epoken har varit en sorts väldig tröst. Det enda jag kan komma på att jämföra känslan med är Better Call Saul, som hade precis samma slags extremt långsamma sätt att skildra utmätt tid.

Men det är inte förrän efter sista avsnittet jag inser varför det här vemodet känns så brutalt, inte förrän jag går ut på nätet efteråt och stirrar rakt in i samma slags avgrund, här och nu. ♦

Hey, det här var ju bara början! Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar Below, Small Prophets, Maria Wern, Last Seen, Memory of a Killer + riktigt nördgodis om Seinfeld m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!