[293] »Felix Herngren överträffar Mike White«
Denna vecka: Där solen alltid skiner, Läs till slutet, The Body, Reunion, The Good Daughter, I hemmets lugna vrå/Forever Home, 12 12 12, Rivals, The other Bennet Sister, Pongfinity, Pearl & The Oysters, The Experiment och Niki & The Dove: The Kiss.
I förrgår skrev jag synopsis …
… till en miniserie. Utifrån de verkliga händelserna skissade jag upp hur Nvidia-skandalen skulle kunna te sig över fem täta spionthrilleravsnitt. Detta kan läsas på min nya substacksida Läs till slutet:

Substacken kom till nästan av sig själv i veckan. Det började med att jag skulle skriva en krönika för facktidningen Journalisten om hur svensk public service förklarade den historiska utgången av förra veckans amerikanska mellanårsval: SVT:s nyhetssändningar undvek kategoriskt att nämna att väljarna själva angav korruption som främsta motiverande faktor – i stället använde man sig helt av den republikanska bortförklaringen om en tillfällig ekonomisk glitch. Min tes är att SVT:s skruvade version av opartiskhet fick nyhetsredaktörerna att reflexmässigt vilja balansera den vinnande sidans valframgång med den förlorande sidans förklaringsmodell – och att det i förlängningen blir demokratins principer som ska vägas upp med de auktoritära förlorarnas desinformativa spinn. Rena självskadebeteendet från en bärande demokratisk institution, som jag ser det.
Nåväl. Den krönikan publiceras hos Journalisten på tisdag, och jag tyckte det kunde finnas en poäng i att verkligen också förklara hur omfattande och extrem Trumpadministrationens korruption varit sedan tillträdet i januari 2025. Så jag sammanställde en lista över de 150 största korruptionsfallen, för att bifoga artikeln – men var tvungen att själv publicera den någonstans för att kunna länka in den i krönikan. Detta blev helt enkelt den spontana starten på substacken, där jag hittills också skrivit utförligt om Trumps möjligheter till en ny kongressstatskupp om ett par månader samt om »krigsminister« Pete Hegseths 100 största skandaler.
Förmodligen kommer jag att styra över lite av mitt evinnerliga USA-politik-tjöt dit framöver. Signa gärna upp för en prenumeration! ♦
Bäst i tv-världen just nu
- Där solen alltid skiner (SkyShowtime)
- Skulden (The Blame, ITV/SVT Play)
- Still Breathing (LIS, NRK/SVT Play)
- Reunion (BBC/Britbox/TV4 Play)
- Black Doves (Netflix)
- Long Bright River (Peacock/Viaplay)
- Phony (Hulu/Disney+)
- Agent-ish (SVT Play)
- The Body (Netflix)
- Stick (Apple TV)

Felix Herngrens Mallorca-serie har vuxit ifrån The White Lotus
Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺
Relationerna känns mycket mer äkta, vardagliga, svenska, nära. Mycket beror på dialogen, som är bland den bästa jag upplevt i en svensk tv-serie.
När SVT, som har samproducerat FLX Där solen alltid skiner med SkyShowtime, sände säsong 1 i våras passade jag på att se om den. Jag hade nämligen en känsla av att jag hade satt ett för lågt betyg när jag recenserade SkyShowtime-premiärvisningen förra hösten.
Då hade jag älskat första avsnittet, dominerat av Per Lassons huvudkaraktärs 50-årsfest, och i detalj beskrivit en scen där Lasson står en halvtrappa ner i vinkällaren och råkar höra sina två inbjudna gamla anställda prata om hur tragiskt det är att deras forna chef inte har några kompisar, utan måste bjuda dem. Jag skrev att det här »är på väg åt ett helt nytt håll för regissören och serieskaparen Felix Herngren« och jämförde så smått med brittiska dramatiker som Alan Ayckbourn och Alan Bennett, som ju gärna skrev för tv. Eller en modern Lars Molin.
Jag hyllade hela ensemblen – Erik Johansson som Lassons yngre brorsa, Lisa Linnertorp och Rakel Wärmländer som brödernas respektive, och Claes Månsson och Suzanne Reuter som Lassons karaktärs åldrade föräldrar.
Och jag konstaterade att storyn och det detaljrika manuset som helhet var spännande, från hur de hamnat i svensk-communityn på Mallorca tillbaka till vad som hade hänt mellan bröderna när de slutade jobba tillsammans i ICA-butiken i Linköping som föräldrarna byggt upp, och storebror blev ICA Maxi-vd medan lillebror blev hantverkare jagad av kronofogden. Tacka fan för att det blir brödrakris när Lasson-brorsan sålt butiken för 300 miljoner. Dessutom var hans fru tidigare ihop med den yngre brodern, och allt gammalt halvbegravt kom upp till ytan igen efter den där 50-årsfesten.
Faktum är att jag fortsatte premiärrecensionen med att geniförklara den attraktiva och genomtänkta kombon av Svenska hjärtan och The White Lotus, inte minst för att Där solen alltid skiner liksom Mike Whites serie utvecklade en olycksbådande atmosfär. Men sedan gick det snett – för mig, inser jag nu, inte för serien. Jag skrev att »någonstans mellan humorn och allvaret glappar det, både komiken och dramat kommer i små utbrott utan att formen sätter sig och blir helt naturlig«. Jag skrev att den tematiska luddigheten gjorde att jag blev lite illa till mods av vad som hände under den stökiga säsongsfinalen.
Detta har hänt – S1 i 10 steg
- Tom och Petra har blivit ekonomiskt oberoende på att sälja sin Ica Maxi-butik i Linköping och flyttat med sönerna till Mallorca, men relationspsykologiska beroenden har följt med.
- Till sin 50-årsfest bjuder Tom in yngre brorsan Timmy med familj. Tom vill visa upp sin framgång, men festen slutar i katastrof när han drabbas av vad han tror är en hjärtattack. Efter dödsskräcken bestämmer han sig för att skänka Timmy ett hus på Mallorca.
- Timmy, hans fru Maja och deras barn lämnar Sverige för att börja om i solen. Men huset medför fler problem än möjligheter, och Timmys ekonomiska bekymmer kommer upp till ytan.
- Tom oroar sig alltmer för sin hälsa och försöker bevisa för sig själv att han är frisk genom intensiv träning, med katastrofalt resultat. Petra försöker samtidigt ta sig in i Mallorcas svenska societet, men inte heller hennes nya liv motsvarar förväntningarna.
- Maja och Petra finner varandra i sin frustration över sina respektive män. Deras oväntade vänskap fördjupas när Petra får ta del av ett explosivt förtroende – Maja har flytt en otrohetsaffär i Sverige. Konflikterna mellan bröderna växer: gamla oförrätter och inbördes avundsjuka.
- Innan Petra gifte sig med Tom var hon ihop med Timmy, och när de börjar ta upp sitt gamla dykarintresse tillsammans blir Tom svartsjuk. Han känner sig ensam och invalidiserad och tar med brodern för att titta på ett hus högt uppe i bergen. Konflikten eskalerar, Tom berättar för Timmy om Majas otrohet.
- Timmy konfronterar Maja och deras äktenskap hamnar i kris. Tom möter den tyska gurun i lyxvillan på berget, som ger honom en uppenbarelse och får honom att ompröva sina beslut.
- Tom reser ensam tillbaka till Sverige i hopp om att återvända till sitt gamla liv, men upptäcker att det är omöjligt. Under ett besök hos föräldrarna växer hans bitterhet mot Timmy till rent hat.
- En rasande Tom återvänder till Mallorca, där Petra och Maja hamnar mitt i brödernas upptrappade konflikt. Timmys och Majas äktenskapskris fördjupas.
- Tom inser hur mycket Timmy i själva verket har offrat för hans skull och försöker ställa allt till rätta. Timmy har lyckats renovera Mallorca-huset, men brutit mot regler och förstört kulturminnen och säsongen slutar med påhälsning av myndigheterna.
När jag såg om hela säsongen i våras kände jag mig återigen illa berörd av slutet, när bröderna till och med började slåss i mörkret, men nu var jag liksom med. Skillnaden var att jag såg säsongen lite grann med min frus ögon, som tog till sig karaktärerna mer organiskt – hur de var som de var, fast i sina mönster. Och utan att ha kritikeranalysen växande i huvudet blev jag mer gripen av karaktärerna och kunde tydligare se brödernas nästan helt oreflekterade konflikt genom säsongen byggas upp mot det fysiska utbrottet. Nu upplevde jag styrkan i att så länge låta deras konflikt vara så i grunden oformulerad trots att de hela tiden kastade så många ord om den till varandra.
Efter SVT-omgången höjde jag säsongsbetyget från en trea till en fyra. Och nu, efter att ha sett säsong 2, fingrar jag på en femma.
Det är en rak fortsättning på S1 men med ett års mellanrum. Allt som hänt eller inte hänt under detta år lämnas praktiskt taget outtalat – dörren till de här rummen bara öppnas för oss igen ett år senare, och det finns bara i detta en särskild spänning med återknytandet.
Karaktärsutvecklingen, som jag tvekade inför under säsong 1, känns nu närmast bjussigt fyllig. Jag älskar hur Erik Johanssons Timmy, med miljonböterna hängande över sig på grund av den kriminellt kulturförstörande renoveringen av deras historiska stenhus förra säsongen, lagt sig till med någon sorts flummarhockeyfrilla och jagar påhugg och röker gräs ihop med squattern som blivit inneboende i det mindre huset på ägorna med sin gravida tjej. Och deras hus har Timmy minsann helrenoverat – detta faktum adderar också till karaktärsteckningen. Han är en doer. För övrigt även i sängen: han kallar snoppen »Hyland« och sjunger Hylands hörna-signaturen när det är dags.
Detta medan Per Lassons Tom är halvt impotent och flyr parterapeuten … rakt i gapet på Kristofer Hivjus nya norska konstentreprenör och manosfär-guru. I de här krokarna av serien finns en Mallis-svensk variant av modern The White Lotus-satir, betonad av David Larsons bitvis Cristobal Tapia de Veer-lika soundtrack.
Men relationerna känns mycket mer äkta, vardagliga, svenska, nära. Mycket beror på dialogen, som är bland den bästa jag upplevt i en svensk tv-serie. Jag har förstått att Felix Herngren jobbat närmast maniskt med manusen; först skrivit grunden, sedan jobbat vidare själv med avsnittsförfattarnas manus innan inspelning, och sedan jobbat om dialogen igen och igen ihop med skådespelarna. Det känns som om hela casten dels haft väldigt kul när de skapat och spelat in karaktärerna, dels levt serien även på ett djupare plan.
Lasson och Johansson, liksom Linnertorp och Wärmländer, och även Månsson och Reuter, har vuxit ytterligare i säsong 2 och är rent existentiellt bra när de förkroppsligar varje intrigspår och situation. Serien befinner sig fortfarande i samma kreativa universum som Solsidan och Bonusfamiljen, och som Felix Herngren befunnit sig i sedan Vuxna människor på förra sidan millennieskiftet, men det är en personifierad genre som lagrats och mognat med åren. Att Felix också bollat idéerna och manusen med Clara Herngren har säkert också haft betydelse för homogeniteten.
Jag måste också nämna Elis Gerdt, som spelar Toms och Petras äldsta son Anton, typ 19–20 år, som praktiskt taget hela serien igenom sitter på någon av de övre balkongerna mot lyxvillans innergård och lyssnar till och iakttar relationsintrigerna där nedanför, och ibland skjuter ut skarpa kommentarer som skär genom skådespelen. Jag vet inte om det är hans blonda hår som gör det, men jag tänker på de tre allseende gossarna i Mozarts Trollflöjten, som svävar ovanför handlingen och försöker bringa förnuft i de vuxnas förvirring med sina små visdomsord. Jag känner mig lite som honom när jag ser Där solen alltid skiner och noga registrerar allt som sägs. När jag blir frustrerad över att inte kunna utropa något till Tom eller Petra i tv:n så gör Anton det i stället. ♦
Gudsfruktan, gaypanik och grupphysteri
Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜
Tonåringar som lärt sig att deras begär är syndiga börjar tolka sina egna känslor som tecken på övernaturliga krafter.
Hösten 2004, George W Bush är på väg att bli omvald, mobiltelefonerna är täckta av strass och på en katolsk privatskola fyller ett gäng tonårstjejer sina liv med Jesusdyrkan, ecstasy, dansträning och sexuellt experimenterande. När skolans danstrupp genomför en satanistiskt inspirerad invigningsritual för en ny medlem går allt åt helvete. Bokstavligen, tror åtminstone delar av småstadens alltmer religiöst upphetsade befolkning. En flicka hamnar i koma, de andra börjar få syner och snart har både den katolska kyrkan och tonåringarnas inbördes hierarkier utmanas av en ny sorts trosföreställning.
Det är en soppa till dramasatir och Quinn Shephard, som skapat, skrivit och delvis regisserat The Body, har den goda smaken att låta den koka över.
Shephard är en av de mer intressanta unga amerikanska tv-berättarna just nu. Efter regidebuten Blame, influencersatiren Not Okay och arbetet med den verklighetsbaserade ungdomsbrottsserien Under the Bridge fortsätter hon att utforska unga kvinnors självbilder, maktspel och moraliska gränsdragningar. Hon har dessutom en särskild talang för att göra sina huvudpersoner både förfärliga och fullt begripliga.
The Body rör sig sömlöst mellan young adult-dramats förälskelser, svartsjuka och vänskapsförräderier och adderar satir över religiös moralism. De queera relationerna hamnar naturligt i centrum, och här finns också seriens hisspitch: Vad händer när tonåringar som lärt sig att deras begär är syndiga börjar tolka sina egna känslor som tecken på övernaturliga krafter? Shephard hittar både smärtan och humorn i den frågan.
The Body injicerar lite Sex Education i Euphoria och tappar både Carrie och Heathers på blod längs vägen. ♦
Brittkrim med funktionshinder
Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜
Matthew Gurney är både offer och förövare och iscensätter både en hotfullt fysisk intensitet och en sårbarhet.
Vid den brittiska premiären hyllades Reunion som en unik teckenspråksthriller, och visst är det en högst ovanlig upplevelse att följa ett kriminaldrama där en stor del av dialogen förs på brittiskt teckenspråk, BSL, men jag pratar nog hellre genre här nu – även om det blir en pytteliten genre. Men med ännu starkare serier som Ögonvittnet (Code of Silence) och DTF St Louis framträder ett mönster där likartade funktionsnedsättningar får en betydligt mer avancerad dramaturgisk funktion än att bara ge karaktärerna särskilda egenskaper och livsvillkor.
I Ögonvittnet (som jag recenserade här) blev huvudpersonens dövhet och förmåga att läsa på läpparna själva motorn i en raffinerad polisthriller. I DTF St Louis (som jag gav återkommande hyllningar, bland annat här) använde Steven Conrad både teckenspråk och autism för att konfrontera våra fördomar och stegvis förändra vår uppfattning om människorna vi följde, utöver själva representationen.
Reunion gör kanske framför allt det senare, i konkret form av Matthew Gurney, som spelar den döva huvudpersonen som kommer ut efter tio år i fängelse för mordet på en nära vän. Han har förlorat kontakten med sin dotter, stötts ut ur den döva gemenskapen och har uppenbarligen ett antal gamla räkningar att göra upp. Gurney är både offer och förövare och iscensätter både en hotfullt fysisk intensitet och en sårbarhet. Serien är suverän på att hålla liv i osäkerheten om hur vi ska uppfatta honom.
Runt Gurney finns en förtätad ensemble av karaktärsskådespelare, med Anne-Marie Duff som mordoffrets änka, Eddie Marsan som hennes nya partner och, minsann, Rose Ayling-Ellis som hennes döva dotter – samma Ayling-Ellis som spelade huvudrollen i Ögonvittnet. Genrens affischnamn!
Reunion har inte samma psykologiska precision som Ögonvittnet, och inte heller samma nivå på kriminalgåtan – det är undanträngda trauman, hämndbegär och väntade oväntade vändningar av välbekant brittiskt thrillersnitt. I stället utvinner serien stora kvaliteter i hur dövheten påverkar maktförhållandena mellan människorna. Redan vid frigivningen möts Gurneys karaktär av en övervakare som inte ordnat någon teckenspråkstolk och därför inte ens kan kommunicera med mannen han ska övervaka. Under fängelseåren har Gurney också gång på gång berövats möjligheten att göra sig förstådd. Det är ett institutionellt utanförskap som ger hans vrede en särskild laddning, samtidigt som vi gradvis förstår att han har ett betydligt mer komplicerat förhållande till sin egen döva gemenskap än vad den första bilden antyder.
Serieskaparen William Mager, själv döv, låter teckenspråket styra både skådespeleriet och bildberättandet. Blickar, kroppar, avstånd och vem som kan uppfatta vad blir en del av spänningen – här är beröringspunkterna med Ögonvittnet som störst. Och det är fascinerande hur mycket dramatisk kraft som kan uppstå i scener där människor helt enkelt bara försöker nå fram till varandra. ♦
Hey, det här var ju bara början! Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar The Good Daughter, The Body, Forever Home, 12 12 12, Rivals, The Other Bennet Sister, The Experiment m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!