[294] »Från kryptomiljarder till korvören – The Altruists och Malax-TV klår allt«
Denna vecka: The Altruists, Lokal-TV land, Sjukt lokal lokal-TV, Maffiablod/This City is Ours, Swedish Rare Groove with Svenska Disco Kyrkan, Maffia, Welcome to El Bulli/Gènesi, Pappahelger/Fleiri pabbahelgar, Yellowjackets, You’ll Hear It, Drive Your Plow Live at The Windmill och Daddy Got Coffee.
Bäst i tv-världen just nu
- The Altruists (Netflix)
- Lokal-TV land (Yle Arenan)
- Maffiablod (This City is Ours, BBC/SVT Play)
- Där solen alltid skiner (SkyShowtime)
- Skulden (The Blame, ITV/SVT Play)
- Black Doves (Netflix)
- Phony (Hulu/Disney+)
- Maffia (Viaplay)
- Agent-ish (SVT Play)
- The Body (Netflix)

Ett mästerverk i tech-biopic-genren – och en århundradets aviga kärlekssaga
Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜
»Jag har inte hört »I love you« som slutreplik i en serie eller film på decennier, men här återfår denna omöjliga klyscha hela sin ursprungliga kraft.«
Kommer ni ihåg den här reklamfilmen som Larry David gjorde för pausblocket under Super Bowl 2022?
Den gick ut på att tittaren inte skulle vara som Larry, som bemötte budskapet om »FTX, the safe and easy way to get into crypto« med sitt patenterade »Ehh, I don’t think so«, och dessutom adderade: »And I'm never wrong about this stuff, never.« Nio månader senare gick FTX omkull med en jordbävning i krypto- och medievärlden och dess grundare skulle få 25 års fängelse.
Det är fan inte dåligt av Larry David att ta 90 miljoner kronor i betalt för en reklamfilm för ett kriminellt kryptoupplägg och ändå komma undan med äran i behåll. Han hade ju varnat oss!
Tech-biopic-genren, som fick sitt stora genombrott på bio med The Social Network och Steve Jobs, hade sitt stora tv-år 2022 med The Dropout om Elizabeth Holmes och Theranos, WeCrashed om Adam Neumann och WeWork, Super Pumped om Travis Kalanick och Uber och The Playlist om Daniel Ek och Spotify. Medan vi såg alla dessa serier hyllades fortfarande Sam Bankman-Fried som kryptovärldens superstjärna, men knappt en månad efter premiären för The Playlist kraschade hans imperium och bäddade för storartad tech-biopic-genre-comeback 2026.
FTX-kollapsen blev en av de största bedrägeriskandalerna i modern finanshistoria. Miljarder dollar i kundmedel hade förts över från kryptobörsen till det närstående handelsbolaget Alameda Research, och bakom alltihop stod en konstant slackerklädd mattenörd med ostyrigt hår, Sam Bankman-Fried, som på några få år hade gått från anonymt Wall Street-jobb till magasinsomslagen på Fortune och Forbes. Och statusen som kryptovärldens rockstjärna nådde han inte bara för att han hade blivit en av branschens rikaste, utan för kombinationen med en altruistisk ideologi.
»Effective altruism«, EA, är en fortfarande växande rörelse som med föreläsningar och rekrytering på elituniversiteten lockar unga människor med exceptionell begåvning till inte minst finansmarknaden för att göra största möjliga nytta i världen. Grundtanken är att använda förnuft, vetenskap och matematiska kalkyler för att avgöra var på marknaden ens insatser kan göra mest gott. Eller, som Sam Bankman-Fried och hans affärspartner (och första och kanske enda kärlek) Caroline Ellison tolkade det: Hur kan man skänka så mycket pengar som möjligt till effektiva humanitära ändamål? Jo, genom att maximera vinsten. Och hur gör man det? Jo, genom att maximera risken.
Med FTX kom Bankman-Fried att personifiera EA-filosofin. Han skulle tjäna miljarder för att kunna ge bort miljarder, och till hans FTX och Alameda sökte sig unga matematikgenier och toppstudenter som såg en möjlighet att förena sina talanger med ett högre syfte.
Netflix nya dramaminiserie om FTX uppgång och fall, The Altruists, får mig att förstå vilken roll denna rörelse spelade – och förstå den även mer på djupet, via en hel ensemble av unga whiz kids med toppbetyg från toppuniversiteten som med de bästa uppsåt i världen dras in i ett slags självalstrande korruption.
Wall Street är fullt av mattenördar, ej att förglömma, och i seriens inledning möts två av dem som unga anställda på tradingfirman Jane Street, Sam Bankman-Fried (Anthony Boyle) och Caroline Ellison (Julia Garner). De dras till varandra genom sin gemensamma förmåga att se världen i matematiska problem, sannolikheter och ekvationer. Matematiken är inte bara deras yrkesskicklighet utan också en del av attraktionen, ett språk för deras kärleksrelation. Direkt avgörande för allt – för både deras obrutna band till varandra och för FTX uppgång och fall – är hur de, som deras gamla kompis och Alameda-kollega Sam Trabucco (Alex Lawther) säger i slutet av serien, förstärker varandras riskbenägenhet, hetsar varandra till den, för att det är den som skiljer dem från andra, det är den de ser när de ser sig själva i varandra.

Serien är blixtrande bra skriven och förloppet urskickligt beskrivet, under ledning av serieskaparen Graham Moore (Oscarsbelönad för manuset till The Imitation Game) och showrunner- och huvudförfattarpartnern Jacqueline Hoyt. Moore har skrivit de enorma två första avsnitten och Hoyt den knäckande starka finalepisoden, tre mästerverk av precision, rytm och dramaturgisk uppfinningsrikedom. Det som gör att jag ger en fyra i stället för femma i betyg är att när Moore, som verkligen gått all-in på den här serien och ägnat fyra år åt research och omskrivningar, lämnar över till andra i manusrummet så får den lilla diffen i dialogprecision och psykologisk finess karaktärerna att bli lite grundare. Det är bara en gradskillnad, men Moores egna manus är så konsthantverksmässiga att det märks.
Det finns så många storartade scenpussel och kammarspelsdialoger, så många detaljer som får ett eget liv och samtidigt visar sig ha en exakt funktion i helheten, när serien rör sig mellan finansvärldens mest svårbegripliga konstruktioner, intimt relationsdrama, ideologiska diskussioner, företagsintriger och kaotisk katastrofhantering – utan att tappa greppet om människorna.
Samma matematiska snillekreativitet som förenar Sam och Caroline blir också motorn i deras moraliska urspårning. De lär sig att maximera avkastning, optimera sannolikheter och ta allt större risker, och när det överordnade målet fortfarande är att göra gott går det att hitta argument för nästan varje nytt övertramp. En lögn eller en olaglig transaktion kan motiveras med att den skyddar ett större framtida värde och möjliggör ännu större välgörenhet. Och om kalkylen inte går ihop kan man alltid göra en ny.
Till slut har deras förmåga att riskmaximera i godhetens tjänst glidit över i något helt annat. De fortsätter att tala samma språk och använda samma ekvationer men märker knappt när de börjar tjäna systemet snarare än använda det för att tjäna mänskligheten.
Det är också tack vare fokuset på människorna som finalen blir så fantastisk. Vid det laget har jag som tittare fascinerats så djupt av hela historien att jag börjat googla på den verkliga utgången av alltihop, och ändå sitter jag som på nålar under sista avsnittet. Och i tårar.
Alla huvudpersonernas familjer dras in i katastrofen. Det här är ju fortfarande väldigt unga människor, med föräldrar som själva befinner sig mitt i sina yrkesliv, och plötsligt blir bedrägeriets oerhörda omfattning också en serie familjetragedier. Föräldrar som har uppfostrat sina barn till att bli briljanta, ansvarstagande och framgångsrika måste försöka förstå hur just dessa egenskaper har kunnat leda dem hit.
Särskilt Sams föräldrar, båda framstående juridikprofessorer vid Stanford, blir rörande begripliga. Deras kärlek till sonen, deras intellektuella försök att förstå vad som hänt och deras oförmåga att fullt ut ta in vad han gjort skildras med en sådan ömhet och psykologisk skärpa att jag plötsligt förstår också deras fortsatta kamp i verkligheten, efter tidpunkten då serien slutar. De har sedan 2024, då sonen dömdes till 25 års fängelse och Donald Trump återvaldes till president, bedrivit en desperat och kostsam kampanj för att bli benådad. Det har ju uppstått en hel industri kring Trumps benådningar, som säljs för miljontals dollar, och varav en kommit Changpeng Zhao till del, den kinesiska Binance-grundaren och kryptopenningtvättaren som även tar betydande plats i tv-serien. Det är i ljuset av detta som Sam Bankman-Fried själv har börjat tala allt vänligare om Trump och alltmer föraktfullt om Demokraterna. Redan direkt efter FTX-kollapsen skissade han på en PR-strategi som bland annat gick ut på att framträda som republikan, angripa woke-kulturen och bli intervjuad av Tucker Carlson (vilket han också blivit).
Sam Bankman-Fried hävdar också fortfarande att han tror på effektiv altruism. Det är, i seriens förlängning, nästan för bra för att vara sant: om det överordnade målet är att komma ut ur fängelset för att åter kunna göra största möjliga nytta, kan det kanske också vara synnerligen EA-rationellt att anpassa sina politiska åsikter efter den president som har makten att benåda en.
Men tillbaka till seriefinalen: den nöjer sig inte med att göra de skyldiga begripliga. Den för berättelsen tillbaka till dess moraliska utgångspunkt, Carolines barndomsdröm om att lösa mänsklighetens vattenförsörjningsproblem genom avsaltning i megaskala. Här tydliggörs varför denna EA-utilitarism, nyttomoralen i fintech-skrud, inte fungerar som vägledning för ett finansiellt företag. Marknaden ger hela tiden incitament att ta risker. Om man då, som Sam och Caroline, siktar på att optimera vinsten genom att maximera riskerna, vad händer 1) när framgången börjar korrumpera och omdömet sviktar, och 2) med alla människor som förlorar sina besparingar och investeringar längs vägen, medan de stora framtida välgärningarna ännu inte gjort någon enda människa gott?
Det finns varken nytta eller moral kvar då.
Slutscenen skulle kunna bli historisk, om inte tv-världen vore så fragmentariserad och om kritiker i högre utsträckning såg färdigt serier och verkligen begrundade dem. Jag har inte hört »I love you« som slutreplik i en serie eller film på decennier, men här återfår denna omöjliga klyscha hela sin ursprungliga kraft och får Sams och Carolines tårar att bli mina tårar. ♦
Otrolig primetime-comeback för Malax-TV
Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺
Under grilltestet hos Toto’s-grillgubben tvingas man konstatera att han tyvärr »dragit i sig några öl … tror ni att det märks?«
Den som scrollat Youtubeflöden sedan 2008 har sannolikt någon gång stött på kontot PonyHans serie Sjukt lokal lokal-tv, med häpnadsväckande rörande, ofrivilligt komiska klipp från den österbottniska lokal-tv-kanalen Malax-TV. Premiären såg ut så här …
… och det 27:e och senaste avsnittet kom för två år sedan:
Nu har serien fått en oväntad och faktiskt helt enormt engagerande uppföljare i en finsk dokumentärserie på Yle, där filmaren Erik Falkenberg följt det åldrade gänget på Malax-TV i realtid, hakat på deras reportageutflykter ute på bygden och intervjuat dem, och sedan låtit PonyHans själv, en skånsk filmarbetare som fortsätter att vilja vara anonym med nu i alla fall gett ifrån sig namnet Castor, komma in i postproduktionen, klippa serien och lägga in arkivvideor på samma sätt som han gjort i 16 år på Youtube.
Resultatet är sjukt kul och fint.
Här nedan ett skärmdumpat exempel, när teamet tagit sig till en ö med egen redaktionsbåt för att spana in en liten jaktstuga, och Erik Falkenberg filmar dem under fikapausen. Till saken hör att vi i scenen dessförinnan hört den kämpande »hallåamannen«, den enda »ungdomen« i tv-gänget, berätta att han fått lite väl högt blodsocker efter att ha ätit »åtminstone åtta plättar, 750 gram godis, sex negerkyssar (sic) och ett glasspaket«. Nu fortsätter han att högkonsumera, och en av kollegerna tar läskflaskan ur händerna på honom … men för sent:
En annan typisk sekvens tidigt i serien är när de åker runt till Malax fyra ställen med grillat på lunchmenyn för att spela in programmet Grilltest. Den första man besöker är Toto’s Grilli, en liten korvvagn i skogsbrynet vid Berndts Bildelar. Här kommer PonyHans arkivkunskap och klippkonst verkligen till sin rätt, för fingerfärdigt lägger han in Malax-TV:s åtskilliga tidigare grilltestbesök hos Toto’s, sedan åratal tillbaka …
Den här gången tvingas man konstatera att grillmästaren tyvärr »dragit i sig några öl … tror ni att det märks?«, och sedan blir det paus i ett par timmar när det visar sig att han glömt nyckeln till kiosken hemma och Malax-TV:s starke man sedan 43 år, Håkan Jäntti, får ta bilen med intervjuobjektet hem till honom och hämta nyckeln. Till slut får de i alla fall ihop inslaget, ty att karln är berusat sluddrig blir givetvis inget hinder.
Yle har tyvärr satt regionlås på serien, men i väntan på svensk distribution kan man med fördel se serien i sällskap med komikern, rapparen och tv-serieskaparen Joel Rönn, som i Yles regi driver den underehållande finlandssvenska gaminghubben Seesar Games och livekommenterar varje avsnitt. Här finns bland annat hela grilltesthistorien:
Den ofrivilliga komiken är på max från start men blir aldrig elak, bara mänsklig och rörande, vilket förstärks efterhand som vi får en fördjupad relation till de färgstarka individerna genom serien. Därtill får serien en oväntat dramatisk utveckling mot slutet.
Säsong 1 fick premiär i Finland den här veckan, och säsong 2 är redan på gång. SVT bara måste visa!
Vill också tipsa om en ny, jättefin intervju med Håkan Jäntti i Yle-podden Termos, där Håkan inte minst berättar hur Malax-TV startade på grund av att man ville kunna få in svensk tv i byarna häromkring. Sålunda byggdes tre stora centralantenner för att kunna ta in signalen från västerbottniska Vännäs. Plötsligt hade man ett fixt och färdigt kabel-tv-nät, och Håkan hade ju en modern digitalfilmkamera … resten är historia. ♦
Hey, det här var ju bara början! Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag recenserar nya Maffiablod-säsongen, svenska Maffia, isländska Pappahelger, sista Yellowjackets-sessen, matporriga Welcome to El Bulli och mycket mer. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!