[131] »Ensam-romantisk city-nattsvart freeform«

Bäst i tv-världen just nu

1. Husdrömmar dokumentär: Att bära ett hus (SVT)
2. Welcome to Wrexham (FX/Disney+)
3. Så mycket bättre (TV4)
4. Leriga rötter (Discovery+)
5. Billions (Showtime/HBO Max)
6. Saknad, aldrig glömd (ITV/SVT)
7. Huset (DR/SVT)
8. Solsidan (TV4)
9. Estonia (TV4)
10. Special Ops: Lioness (Paramount+/SkyShowtime)

Drömslut på mardrömsveckan

Det här nyhetsbrevet ger i vanliga fall en bild av vad jag ägnat den gångna tv-veckan åt. Men den här veckan har dominerats av deprimerande nyhetssändningar. Hamas-terror, Israel-hämnd och USA ett steg närmare politisk armageddon när landets näst största politiska parti officiellt blev en konspirationssekt och judehatet sprider sig på progressiva universitet. Det har varit så tröstlöst att mina tv-seriepreferenser slagit över i humanistisk feelgood: Welcome to Wrexham och Leriga rötter; Så mycket bättre och nya, lysande Husdrömmar-specialen.

Men så förlöstes veckan på riktigt i går kväll, i verkliga livet, med skådespelaren, konstnären och musikern Mira Eklunds magiska föreställning En röst i natten på Stadsteaterns Kilen-scen – med viss form och inspiration från sena 1980-tals-tv-serien En röst i natten, Midnight Caller, med Gary Cole som den brottslösande ex-snuten och nattradioprataren Jack Killian. Mira Eklund löste inga fall men hon löste knutar. Drömskt, poetiskt, roligt och värkande vackert. Och när även en trumslagare kom in i sista numret och fullbordade bandsättningen lät det som om TT Reuter skapade unik elektro-akustisk prog-rock med Alexandersson/De Geer frontad av landets mest excentriska röst. Men musiken är bara en byggdel – konsten sitter i den ensam-romantiskt city-nattsvarta freeform-helheten.

I eftermiddag klockan 16 är det sista chansen att se föreställningen. Det finns biljetter kvar – se till att det blir utsålt! ♦

Inspirerande livsinsikter i ny »Husdrömmar«-spinoff

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜ (första miniserien av tre)

Markus Torgebys historia kanske kan tyckas uttjatad vid det här laget. Den lovande långdistanslöparen som åts upp inifrån av skadeskräck, tävlingsnervositet, rädslor och annan ångest och flyttade ut i en kåta i skogen – into the wild – när han var 20 år och bodde där tills han var 24. Det blev en bestseller-bok så småningom, följd av flera böcker och mängder av tv- och radioframträdanden.

Men när han nu inleder den första miniserien av tre under SVT:s nya Husdrömmar dokumentär-vinjett startar fascinationen om. Kanske för att jag inte läst hans första bok (folk som gjort det, som min fru och mina barn, säger att den är extremt bra), men de här tre SVT-avsnitten ger optimal reality-tv-själ åt både hans livsstory och hans senaste projekt, ett stugbygge uppe i jämtländska fjällen där han måste bära upp allt material på sina axlar.

Det stora med serien, den stora inspirationen, kommer inifrån honom själv. Som när han ideligen måste gå över en annan markägares bro på väg upp till sin egen markplätt med byggmaterialet, och markägaren ilsknar till och river bort plankorna till bron. Då bara accepterar han ödet, uttrycker förståelse för grannen – eller i alla fall en remarkabelt god vilja att förstå – och balanserar godmodigt vidare över den smala, hala stocken i stället.

Serien är full av erfarna, rättframma livsfilosofiska insikter. En av dem är hans fru Frida Torgebys fundering över Markus personlighet och egenskaper: att han är en överlevare skapt för en annan tid som mot alla odds lyckats hitta utrymme för överlevnad också i moderniteten.

För den som vill fördjupa sig ytterligare i själva stugbygget har Markus lagt ut en egen nästan två timmar lång dokumentär på Youtube, länk nedan. ♦

Välkommen tillbaka, Taylor Sheridan – »Special Ops: Lioness« är oväntat vass

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Rent kvalitativt peakade Taylor Sheridan, tv-världens hårdast jobbande serieskapare, 2021 med den första Mayor of Kingstown-säsongen, tillika Sheridans återförening med Jeremy Renner, som han hade gjort den lysande 2017-filmen Wind River med. Men samtidigt började hans uppsvällda Yellowstone-franchise spåra ur (vilket beskrevs bra, om inte annat mellan raderna, i James Hibberds småbisarra strongman-intervju i The Hollywood Reporter i somras), och tidigare i år tvingades jag efter en lovande seriestart konstatera att Tulsa King var ett hafsverk.

Därför var jag inte jättesugen på nya Special Ops: Lioness. Men den har faktiskt på kort tid blivit min nya Sheridan-favorit näst efter Mayor of Kingstown. Ännu en serie om amerikanska underrättelseagenter i arabvärlden kändes inte lockande, men den går inte att värja sig emot, baserad på ett verkligt CIA-program som specialutbildade kvinnliga agenter för, precis som i serien, först enklare spaningsuppdrag där könet och slöjan hjälpte dem vidga nätverken i Irak, Syrien och Afghanistan, sedan alltmer avancerad spionverksamhet.

Mest avancerad är Zoë Saldañas huvudrollskaraktär, nästan omänskligt stark och proffsig, och med en precis lagom sargad bakgrund som gör att hon helt kan gå upp i jobbet och leda hela special ops-teamet, »Lioness«. Serien är ett förträffligt hantverk, medryckande i varje led, med perfekt intrig: Saldañas senaste rekryt (Laysla De Oliveira) planteras snabbt för att vinna förtroende hos en vapenhandlare och terroristfinansiär som CIA ska likvidera. Spänningsmomenten hamnar rätt nära Tehran fast betydligt bättre, och vi ser Nicole Kidman och Morgan Freeman i seniora backup-roller

Det personliga/psykologiska underbygget har fått viss kritik för att vara ytligt, men jag älskar det. För det första är det bara skönt att det ligger på en strömlinjeformad nivå och inte sträcker sig efter vare sig det sociologiska i Mayor of Kingstown eller det pseudo-episka i Yellowstone. För det andra har det såpiga liksom en attraktiv trasighet, det är glättat men kärvt, snyggt men solkat, känsligt inom en lagom liten fast ram, och med en kärnfamilj i potten som i sig är märkligt sprucken – eller, dysfunktionell och ändå fungerande. Allt detta är en balanskonst som Sheridan och hans produktionsteam behärskar till fullo.

Framför allt imponerar serien berättartekniskt – man behöver bara sätta sig i soffan så rinner serien rätt in. Intravenöst.

Svensk premiär i morgon på SkyShowtime. ♦

»Terese i kassan« är kassast i år

Säsongsbetyg: 📺⬜⬜⬜⬜

Om någon karaktär i SVT:s sketchserie Trevlig helg är värd en egen serie så inte är det inte Hampus Nessvolds Terese i kassan. Vilken som helst i övrigt, bara inte denna osammanhängande humor-anomali. Men nu står vi inför obegripligt faktum och jag vacklar mellan en etta eller nolla i betyg.

Samt famlar efter förståelse för hur tankarna gått hos normalt så kvalitetssäkra produktionsbolaget Art & Bob. Eller hur det gick till att skriva raddan med »gags« vars enda syfte måste ha varit att framhäva kartongkanterna i Nessvolds huvudkaraktär. Typ:

Kund: »Ursäkta, vet du var ni har glödlamporna?«
Terese: »Ja, det vet jag. Men nu har jag lunch.«

Eller hur en sådan andefattighet ser ut som låter Mona Sahlin komma in i en minut bara för att föra en amatördialog om butikskvitton och »att göra rätt för sig«. Eller hur fasen självaste Stina Ekblad tänkte när hon accepterade att göra bort sig i finalavsnittet.

Att även Özz Nûjen dyker upp i en roll är en händelse som ser ut som en tanke. Addera hans egen Flykten till Östermalm, som jag sågade här, och ett mönster av bottenslam i SVT:s humorserier 2023 kan skönjas. ♦

»Solsidans« bästa tid är nu

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Den som fortfarande inte börjat kolla pågående Solsidan-säsongen kan med fördel börja med andra halvans fyra avsnitt. Som jag skrev i huvudrecensionen för några veckor sedan så gillar jag säsongen som helhet, men de absoluta topparna kommer på sluttampen. Okej, kanske får Solsidan mig att extrajubla av lättnad just nu efter att jag utstått SVT:s humorbottennotering Terese i kassan, men det kan också vara så att de senaste avsnitten är några av de bästa sedan serien startade 2010.

Som jag visade i detalj i förra recensionen peakar Felix Herngren som komisk skådespelare just nu. Både med hela kroppen, när så krävs, och med subtilare minspel och betoningar.

När han fejkar klimatengagemang inför andra föräldrar skär genanskomiken rakt genom tv-rutan. Även regin är strålande här, när övriga aktörers minspel stämmer upp som en tyst grekisk kör av obekvämlighet – inte långt ifrån ensemblescenerna i Larry Davids Curb Your Enthusiasm. Det påminner om när Herngren tog på sig polotröja och fejkade litteraturintresse i det bästa avsnittet från första säsongen, men skådespelarmässigt är han så myket bättre.

Även Josephine Bornebuschs Mickan är uppe på en topp i säsong 8, och allra mest i finalen, när hon glider in på Mia Skäringers teater och först är så extremt fel som någon över huvud taget kan bli i en kulturell situation, sedan själv tar en roll i pjäsen som ingenting (jag säger inget mer).

Samtidigt prövar Fredde på botox och fillers, och Johan Rheborg gör exakt det jag i förra recensionstexten önskade att han skulle göra när han var hög på kontoret i säsongsupptakten – löpa hela linan ut för komisk effekt.

Fast så länge Fredde fortsätter att vara Fredde och leverera alla dessa excess-livsstils-oneliners är jag nöjd. Som hans take på att köpa ett symboliskt träd att plantera, i nämnda klimatavsnitt: »Jag köpte två skogsbolag i Tanzania som jag är jävligt pepp på.« ♦

SVT:s irländska krimserie »Dödens triangel« dränkt i musik och matriser

Seriebetyg: 📺📺⬜⬜⬜

På onsdag är det premiär för en helt ny irländsk kriminalserie, Dödens triangel (originaltitel: The Vanishing Triangle), som inte ens haft irländsk premiär – däremot har den i veckan haft USA-premiär på SundanceNow. Och det är tydligt att serien riktar sig till den amerikanska marknaden. Dels har Irland redan sett mängder av övermättande dokumentärer och reportage om det här verkliga fallet, flera av dem dessutom med varianter på »The Vanishing Triangle« som titel, dels känns de specifika Irlandsvinklarna i den här serien – katolska skuldteman om homosexualitet och inomäktenskaplig våldtäkt – översockrade med sentimentalitet.

Dödens triangel följer dock inte det verkliga fallets narrativ utan gör en helt egen historia »inspirerad av verkliga händelser«, vilket gör det än mer obegripligt att man inte fick till ett bättre slut. Jag vill inte spoila, men kan samtidigt bara avråda er från att se det. Ni kommer att bli förbannade.

När serien dessutom är indränkt i högljudd soundtrackmusik frestas jag att sätta en etta i betyg, men det är ändå inte bara bra skådespelare (främst huvudrollernas India Mullen och Allen Leech) som gör mig lite resonligare utan också de rätt engagerande, halv- respektive helkorrupta media- och polismiljöerna i ett trots allt kompetent manus av Ivan Kavanaugh. En man med säker skrivhand. Jag rekommenderar hans förra verk, den psykologiskt intrikata skräckfilmen Son, i stället för Dödens triangel. ♦

Åh, vad fint att se Talking Heads tillsammans igen!

Japp, alla fyra! David Byrne, Tina Weymouth, Chris Frantz och Jerry Harrison. Inte första gången, de har börjat dyka upp på reunions med anledning av Stop Making Sense-filmens 40-årsjubileum och nyrelease, men det här var den bästa hittills, hos The Late Show with Stephen Colbert i onsdags.

Vilken för jäkla ljuvlig entré de gjorde, i lyckliga, pratglada …

… och missa inte tredje akten här nedan, när Chris Frantz börjar prata om osämjan i bandet och slutar med att uttrycka kärleken de fortfarande har för varandra och för vad de skapat ihop.

Och när Stephen sedan försöker få upp dem på scenen … visst känns det för ett ögonblick som de skulle ha kunnat göra det? ♦

Starka band mellan »Tore« och »Six Feet Under«

Jag var lite kritisk mot William Spetz och Sanna Sundqvists nya Netflix-serie Tore förra veckan, men hoppas det framgick hur mycket jag också uppskattar serien? Efter att ha läst DN:s fina intervju med serieskaparna i veckan …

… vill jag ändå nyansera en del av min kritik avseende premissen och miljön. William Spetz förklarar bakgrunden, de olika valen och besluten som formar premissen, på ett sådant sätt att lite av min tes om upprepning av Mona och Filip-formeln faller; att begravningsbyråmiljön i själva verket inte alls var så »krystad« som jag tyckte utan direkt inspirerad av Six Feet Under. Inte minst fick Spetz fina analys av den serien mig att se en lång tv-historisk linje mellan Six Feet Under och Tore. Som i att dagens yngre tv-kreativa generation bygger vidare på generationen som skapade den moderna tv-drama-boomen kring millennieskiftet.

Spetz lämnar också ut andra detaljer i DN-intervjun – om djup sorg, djup vänskap och djup föräldrakärlek – som adderar till upplevelsen av serien. ♦

Ännu mer second thoughts om »Taelgia« – hur bra var de defensiva skådisdebutanterna?

Precis som DN:s Tore-serieskaparintervju ovan så lyfter Magasinet Filters intervju med Jens Östberg upplevelsen av hans serie Taelgia. Fast kanske inte i lika hög grad. Mina tvivel om Taelgia kvarstår även efter att jag läst Östbergs många härligt detaljerade, passionerade och intressanta resonemang:

Men så är ju också Taelgia en mer komplex serie än Tore. Den har stora kvaliteter, så stora att jag vill hålla kvar fyran i betyg, Östberg sätter så väldigt mycket på spel – och att han vinglar mer än Spetz med ton och trovärdighet sänker inte vare sig dramaspänningen eller det sociologiska tankegodset.

Så här säger Östberg i Filter-intervjun:

»Det har försökts göra andra serier och filmer om Södertälje, både innan och under tiden jag jobbade med Taelgia. Men de har fallit på att producenter backat ur, att det ansetts för farligt eller känsligt. För lätt att göra fel. Man sätter absolut sig själv i skottgluggen. Men har man inte koll själv, så får man omge sig med människor som har det. Vid varje tillfälle jag haft en fråga om något språkligt eller kulturellt har jag kunnat prata med personer som har expertkunskap.«

Hm, »andra serier om Södertälje«, »under tiden jag jobbade med Taelgia«… han måste syfta på andra säsongen av Top Dog här? Som ju var strålande. Min recension:

För mig kändes Top Dog faktiskt närmare och mer på riktigt. Skådespelarna var bättre, hade mer tyngd. Det räckte längre än Östbergs »personer med expertkunskap«.

En läsare, filmaren Jean-Pascal Strüwer, svarade apropå min second opinion-text om Taelgia förra veckan att även skådespelarinsatserna haltar i serien:

Och jag är benägen att hålla med. Både John Hanna och Tanki Mosa är debutanter, och båda spelar på samma sätt – tyst, defensivt, låter en dröjande, sorgsen uttryckslöshet göra jobbet, utan tvekan på uppmaning av auteur Östberg. När det där dröjande defensiva spelsättet skapar känslan av sorgsen slutenhet är det mer tittaren som avkodar, fyller i tomrummen och skapar sin egen upplevelse. Det är inget fel i det, det är skickligt av Östberg att kunna surfa på den vågen, och ingen skugga över Hanna och Mosa heller, men i en tid när allt fler skådespelare och regissörer återupptäcker maximalismens möjligheter – att utmana klichéerna i att »jobba med små medel« och i stället spela stort – krävs det mer av de små medlens aktörer än att gå som zombies genom scenerna. Och nu kanske jag lämnar relingen och vinglar ut på en planka här, men hade en svensk dramaserie som inte befann sig i segregerad förorts- och gängmiljö, och som hade en cast full av Svenssons, kunnat ge två bärande debutanter regi-instruktionen "gör ingenting, ha tom blick, gör ingen min, läs bara de här knappa replikerna"?

Samtidigt förminskar jag nog Jens Östbergs regi och John Hanna på ett orättvist sätt nu. Det finns nyanser i det Hanna gör som lyfter enskilda ögonblick högt över manuspappret – och som samtidigt, ihop med stumheten i övrigt, skapar en fin kontrastverkan genom hela serien. Ett exempel är när Gabriels yrkesgymnasielärare nämner möjligheten att han kan fixa en praktikplats på Anderstorps formel 1-bana. Då: Hannas uppsprickande leende! Detta länkar också ihop med lättheten, lättnaden, i hans spelsätt i de fina scenerna med hans lillebror.

Och så var det det där med basketscenerna, som jag återkommit till ett par gånger: hur arena-speakern på basketmatcherna pratar ihållande och värderande som en tv-kommentator. Som jag påpekat så gjorde Östberg likadant med ishockeyscenerna i Spelskandalen. Filters utmärkta journalist Oskar Sonn Lindell tar förtjänstfullt upp detta med Jens Östberg i intervjun, och Östberg svarar så här:

»Alltså, jag var på match med Södertälje Kings nu i helgen senast och det kan absolut låta så där ibland. Det jag kan hålla med om är att den här speakern är mer aktiv och berättar fler detaljer än vad en speaker vanligtvis gör. Jag har nog lånat lite från NBA, det vill säga en basketkultur som är lite annorlunda än vår, men som ändå finns. Personen som gjorde den rösten är en verklig speaker, just för Södertälje Kings och SBBK, och då var instruktionen från min sida: gör som du brukar men var ännu lite mer närvarande. När vi satt och jobbade med ljudet kände jag att det här hjälpte vår läsförståelse av matchen: Vem har bollen? Vem ligger under? Hur långt har det gått? När man jobbar med ett audiovisuellt medium vill man använda all ammunition man har för att få till en suggestiv berättelse och få folk att stanna kvar över sex avsnitt. Då blir vissa skeenden lite förhöjda, även om målet är att förhöjningen inte ska störa så mycket att den drar uppmärksamhet till sig.«

Jag gillar hur Östbergs teoretiserar, och balanserar på gränsen mellan trovärdighet och en narrativ stödteknik. Men är han helt ärlig? Han gjorde ju som sagt exakt samma sak i Spelskandalen, då med en division I-hockeymatch – har han »lånat lite från NBA där« också?

Låt mig dock avsluta positivt. Jag håller som sagt fast vid fyran i betyg. Taelgia var full av stora känslor och teman. Även de moment jag är kritisk emot har kvaliteter, och ambitionen och passionen hos Jens Östberg är något vi behöver vårda i svensk drama-tv. ♦