[287] »Vad händer med en sitcom om 30-åriga losers efter 13 år av nya nederlag?«

Bäst i tv-världen just nu

1. Party Down (Starz/Netflix)
2. Paolo (HBO Max)
3. Youth (HBO Max)
4. Slow Horses (Apple TV)
5. Öster om Eden (East of Eden, Netflix)
6. Mina sorgsna döda (Mis muertos tristes, Netflix)
7. Last Seen (Apple TV)
8. Dark Matter (Apple TV)
9. Ted Lasso (Apple TV)
10. Vigil (BBC/SVT Play)

Äntligen finns Party Down-epilogen i Sverige

Jag ser mina egna senaste 13 år i de här sorgesamma karaktärernas stagnerade vedermödor. Och i förlängningen en ögonblicksbild av hela mitt liv …

Vad händer med en sitcom om misslyckade trettioåringar om man återvänder till dem efter ytterligare 13 år av misslyckanden? När Party Down återvände efter 13 års uppehåll och hade exakt samma ton och jargong, i stort samma karaktärer och relationella dynamik, samma jäkla rosa flugor och samma konstiga crew cut-frisyr på Ken Marinos hjässa – ja, visst kan man kalla det för stagnation. Men inte som beskrivning av seriens kvalitet. Det här är en psykologisk skildring av stagnation, och som sådan är den något unikt och, för mig, kusligt hårtslående.

Men först och främst får den mig fortfarande att gapskratta. Party Downs comebacksäsong är precis som de tidigare avsnitten en rapp och intellektuell meta-komedi.

I slutet av 00-talet punktmarkerade jag komediserien Party Down på min första tv-blogg Weird Science och störde mig något enormt på att de marginella tittarsiffrorna ledde till nedläggning efter bara två säsonger.

När serien sedan plötsligt kom tillbaka på senvintern 2023 var det med stora ögon jag läste mediaståhejet – hade seriens oerhört få men hängivna fans vuxit upp och blivit tv-kritiker? Serien har förstås fått även kritikerveteranernas kärlek. Alan Sepinwalls långläsning i Rolling Stone är fortfarande ytterligt läsvärd:

Och under premiärveckan skickade New York Times ut ett nyhetsbrev fyllt av bakgrundsläsning i form av Party Down-supersupportern Alexis Soloski samlade artiklar – här är hennes stora ungdomskärleksförklaring till serien från 2021 och här ett skarpt Adam Scott-porträtt från 2022.

Den allra bästa bakgrundsläsningen svarade Alan Siegel för hos The Ringer:

Här i Sverige har vi just bara kunnat läsa om säsong 3. Men i veckan kom hela serien, inklusive comebacksäsongen som huvudsakligen skrivits av John Enbom, upp på Netflix. Den är fenomenal, och med ett slags projicerad fördjupning som jag antydde i textinledningen och ska försöka utveckla. Med »projicerad« menar jag att fördjupningen är upp till tittaren själv att se och värdera, men för egen del är det mina egna senaste 13 år jag ser i de här sorgesamma karaktärernas stagnerade vedermödor. Och i förlängningen ser jag en ögonblicksbild av hela mitt liv. Jag menar faktiskt allvar: Party Down skildrar livet och mänskligheten fast med exakt gehör för stagnation i stället för att berätta historier om utveckling och förändring.

Vi kommer in i serien igen med ett genialt första avsnitt om kontrasten mellan framtidsförhoppningarna 2019 och covidkraschen 2020. Självklart hinner Ken Marinos cateringchef i den långa återblicken klämma ur sig att han »känner på sig att 2020 blir ett bra år« innan vi får se honom ett år senare på lockdown-dekis, boende i den flashigt folierade firmabilen.

Sedan samlas gänget igen, var och en med sina egna speciella nederlag och livslögner i illa dolt bagage. Och säsongen blir bara bättre efter hand, när John Enbom lyckas göra karaktärerna äldre i själen trots att deras liv står still, och helt utan att det påverkar den snabba, snygga, cyniska humorn. ♦

I stället för James Dean – ett inkännande porträtt av en feministisk psykopat

Jag får rysningar av hur Cathys psykopati beskrivs som »ondska« mer på tidens villkor än Steinbecks – hur Steinbecks egna ord om det »moraliska monstret« diegetiskt läggs i Cathys mun.

Ska man lyckas med en nyinspelning av Öster om Eden måste filmhistoriens mest ikoniska ansikte, James Deans, suddas bort. Hur gör man det? Man börjar med en sönderslagen kvinna, krypande, i mörkret, över en åker, uppför en hustrappa.

Det räcker faktiskt. Även om den sju timmar långa Netflixversionen också redigerar ner handlingen från romanen så är den, i motsats till Elia Kazans Hollywoodfilm, en nedstigning i John Steinbecks episka 600-sidiga källmaterial från början till slut, det vill säga med hela generationsspannet.

Kvinnan på trappan är Cathy Ames, spelad av Florence Pugh, och redan där har Zoe Kazan förflyttat oss långt från filmen som hennes farfar gjorde 1955. Jag har inte läst boken sedan den obligatoriska Steinbeckperioden på gymnasiet, men oväntat mycket kommer tillbaka oväntat tydligt under seriens gång: jag börjar minnas känslan av att lära känna de här karaktärerna via Steinbecks prosa snarare än att fastna för dem i Netflix rätt typiska romanadapterade berättarstil med bitvis platt regi och foto.

Steinbecks roman är liksom både halvbiografisk och allegorisk, och karaktärer som Hoon Lees »chinaman«, och relationsband som det mellan Hoon Lee och Ciarán Hinds lika litterära irländare (som i deras dialog om rasism), känns inte på riktigt utan just litterärt symboliska. Serien har egentligen lite för stora brister och intrigen är för mycket »episk roman« för att motivera min fyra i betyg, men jag ska försöka förklara vad som ändå gör serien så spännande.

Florence Pugh är strålande, men så är hennes Cathy också en strålande skriven karaktär – faktiskt i långt högre grad än i boken. Jag får rysningar av hur hennes psykopati beskrivs som »ondska«, mer på tidens villkor än Steinbecks, hur Steinbecks egna ord om det »moraliska monstret« diegetiskt läggs i Cathys mun, och hur Cathy både blir ett offer för mansvåldssamhället och försöker hantera det på sitt empatilösa sätt. Det är inte ofta man ser en så här inkännande gestaltning av en psykopat! Som när Cathy skjuter sin man (Christopher Abbott), och det man ser i hennes kalla men ändå märkvärdigt uttrycksfulla blick är motsatsen till ondska, fast förstås en helt annan motsats än godhet. Cathy är som en katt, »foglig« till en viss gräns av motstånd men reagerar instinktivt när hon blir trängd.

Zoe Kazan har berättat att hon medvetet lät bli att se om farfaderns film medan hon skrev serien och först gjorde det på flyget till Nya Zeeland inför inspelningen. Då blev hon snarast lättad över hur olika projekten var. Elia Kazan hade använt bara den sista delen av romanen, medan hon själv länge velat göra hela generationshistorien. Hon läste boken första gången som tonåring och har beskrivit den som en roman som följt henne sedan dess.

Att just hon återvänder till den är laddat också av andra skäl. Elia Kazan är en av den amerikanska film- och teaterhistoriens stora regissörer, men också en fortfarande kontroversiell figur efter sitt vittnesmål inför HUAC 1952, då han namngav tidigare kolleger från kommunistpartiet. När han fick en heders-Oscar 1999 satt delar av Hollywoodpubliken demonstrativt tysta kvar i stolarna i stället för att ställa sig upp och applådera. Zoe Kazan var 15 år då och har senare beskrivit hur starkt den historien präglat familjen.

John Steinbecks roman och Kazans familjehistoria växer liksom ihop i och med Netflixserien. Barnen i Öster om Eden får gång på gång ärva föräldrarnas konflikter och försöka avgöra vad som går att frigöra sig från. Steinbecks Kain och Abel-motiv handlar om just den frågan, om huruvida människan kan välja en annan väg än arvets, och här finns kanske den mest spännande skillnaden mellan de två Kazan-generationernas respektive versioner: Elia Kazan gjorde en film om en son som längtar efter sin fars kärlek medan Zoe Kazan fokuserar på hur föräldrarna redan hunnit påverka sina barn innan barnen fått möjlighet att förstå och förhålla sig till det. ♦

Vigil hittar hem i sista(?) säsongen

Kanske är det för att säsong 2 var så hopplöst tungfotad som den nya säsongen känns så fräsch.

Börjar direkt med lite konsumentupplysning, för den här rekommendationen blir ovanligt krånglig.

Vigil är en serie med stora skavanker, men faktum är att den nya, tredje säsongen är den bästa och mest sevärda. Men tro för den skull inte att det går att bedöma intrigen på de första två avsnitten. Där finns ett huvudspår som känns brännande aktuellt men som sedan inte alls blir vad man tror, även om serien som helhet behåller aktualiteten kring klimatforskning och militär verksamhet på Svalbard. Och jag gillar att upptakten är intensivt spännande utan att man får premissen det minsta redovisad – det är ett väldigt gott tecken.

Omedelbar spänning är dock något jag bedragit mig på tidigare när det gäller Vigil. »Spännande på gränsen till haveri«, var mitt rubrikomdöme när jag recenserade BBC:s utbåtsthriller Vigil hösten 2021, och på köpet fick halva kadern av svenska tv-tipsare att sluta referera till den som »Jed Mercurio-serie« eller »av Line of Duty-serieskaparna«. Vigil är ju bara en i raden av spänningsserier som Mercurios produktionsbolag pumpat ut de senaste åren.

Serien är skapad och huvudförfattad av Tom Edge, som dessförinnan inte gjort mycket mer än ett gäng lättglömda C.B. Strike-manus samt ett tidigt avsnitt av The Crown. Men han ska ändå ha cred för ambitionerna i Vigil. Även om säsong 1 hade djupa brister tyckte jag mig ändå se en vision av en Falsk identitet eller Homeland som ubåtsspionthriller. Jag skrev i min recension då: »Serien är minst sagt … komplett. Här finns allt. GRU-ryssar, brittisk militär och narcissistiska spioner, giftmord, sabotage, knivslagsmål, big data och politiska aktivister som blir naiva spelbrickor … och lesbiska poliser med fnurra på tråden, ej att förglömma. Och Adam från Sex Education.«

Största orsaken till att historien i slutändan inte hängde ihop var att Tom Edge ansträngde sig in absurdum för att få allt att hänga ihop – det blev löjeväckande med alla perfekta samband. Omsorgen gick överstyr, men det blev ändå spännande hela vägen, och jag gillade romansen mellan Suranne Jones och Rose Leslies karaktärer. Men jag avslutade recensionen så här: »Det mest spännande är nu vart Tom Edge tar vägen härnäst. Vigil slog faktiskt tittarrekord på BBC. Jag hoppas han tar till sig sågningarna framför hyllningarna för att kunna sikta mot en verklig brittisk Falsk identitet nästa gång.«

Så blev det inte. Bristerna växte och kvaliteterna krympte när säsong 2 kom 2023, på SVT under titeln Vigil – Hotet från ovan. Tom Edge är sannerligen ingen Eric Rochant eller Hugo Blick. Säsongen hade visserligen en rejält komplex försvarsindustri-intrig, nu kring nyutvecklade halvautonoma drönare, vilket förstås kändes aktuellt och rätt – men norska Ammo gjorde det så mycket bättre, och inte som Vigil med något generiskt Mellanöstern-land med påhittat namn utan på riktigt med de franska intressena i Mali. Och i stället för att varva upp en geopolitisk thriller avslutades vartenda avsnitt med ett och samma cliffhanger-trick – någon hotas med draget vapen. Och när det ekar tomt mellan det komplicerade geopolitiska och det simpla pang-panget skulle ju den fina relationen mellan Jones och Leslie kunna fylla upp, men … till och med den delen av serien förlorade lystern.

Kanske är det för att säsong 2 var så hopplöst tungfotad som den nya säsongen känns så fräsch. Parrelationen mellan Jones och Leslie ställs på en ny spets, och får ett avslut – kopplat till jobbet – som man verkligen inte förväntar sig.

Och även om också denna säsong bygger en simplare spänning (med dragna pistoler) än man förväntar sig av en geopolitisk serie så är vändningarna mer oväntade och kul att följa.

Det var nog aldrig meningen att Vigil skulle bli vad den blev. Ungefär som Hijack lanserades som ett flygkapningsdrama, blev en succé och fick en krystad fortsättning med ett kapat tåg, fick »ubåtsserien« Vigil en fortsättning utan ubåtar. Men nu med säsong 3 lyckas serien verkligen växa in i sitt större tema som en återkommande berättelse om kolliderande intressen mellan polis och militär, brottsutredningar och nationell säkerhet, och det är nog vad Tom Edge känner också, när han efter säsongsslutet sa till Radio Times att visst, serien har nått en logisk slutpunkt, men … »vi får se«. ♦

Svensk planksteks-The Bear i typ Tranås

Jag älskar repliker som »Gör moset med vitpeppar som mamma, inte som Gunilla« – och att det inte förklaras vem denna Gunilla är!

Gamla ZTV-alumnen Johan Wimans lilla Stockholmsproduktionsbolag Story One tar ett stadigt kliv uppåt i hierarkin, eller måttar i alla fall ett sådant steg, med nya SVT-dramaserien Hunger, som – hör och häpna – går ett slags gyllene medelväg mellan The Bear och Goda grannar.

Serien utspelar sig på en »klassisk« krog i en svensk småstad, där Göran Ragnerstams slitna ägare och kock lagat plankstek i decennier. När hans hälsa sviktar tar hans barn över (Matilda Källström och Rasmus Savic), först tillfälligt, sedan mer permanent, även om en skeptisk och smått pennalistisk pappa lurar i vassen (Ragnerstam gör sin stående koleriska paradroll). Men mest lurig i den tätaste vassen är hans intrigerande sambo (Nina Zanjani).

Wiman och Story One var på väg åt det här hållet redan med SVT-serien Från trakten för tre år sedan (som jag recenserade i nyhetsbrev #107), det vill säga bred svensk socialrealism med en tillspetsad premiss och ett visst young adult-anslag, men »The Bear reimagined som svensk 1990-talssåpa« är … something else.

I ett internationellt perspektiv är den inte helt unik utan ligger någonstans mellan danska Bakom varje man och filippinska Replacing Chef Chico (mina recensioner av dessa finns här och här), men det är något med hur den ändå lyckas slå in på nya och egna vägar som imponerar och fascinerar.

Manuset är roligt och påhittigt men också fullt av konstigheter. Den fiktiva staden är väl av typ Tranås storlek, och krogen har komiskt konservativ husmansmeny, men den verkar vara full varje kväll av tämligen uppklätt affärsfolk – samtidigt sägs det att den »peakade på 1990-talet« och att Ragnerstams karaktär drivit den svart. Här finns också en slirig spekulant som säger att han har hållit koll på krogen i flera år när han ger dem ett bra anbud … men redan nästa dag säger han att »ni har till i morgon, sen drar jag tillbaka budet«. Det är ju uppenbart fråga om repliker som skrivits utan att någon riktigt tänkt efter, och utan att karaktären fått en enkel psykologisk genomlysning i manusrummet.

Men på andra ställen är dialogen desto bättre, och jag älskar repliker som »Gör moset med vitpeppar som mamma, inte som Gunilla« – och att det inte förklaras vem denna Gunilla är! Det finns många sådana infall i manuset som känns lika äkta som de är roliga. När syskonen i ett avsnitt går med på en influencer-deal med en lokal Youtube-prankster uppstår plötsligt en Fawlty Towers-potential också, men serien blir liksom bara bättre ju tjockare genregröten blir.

Jag gillar att intrigen inte är utstuderad – när barnen tar över så fixar de inte till något genialt The Bear utan ett på sin höjd halvbegåvat förortsuppfräschat koncept; sonen som visserligen haft en fine dining-anställning på gång i Stockholm är mer habil än genial. Och samtidigt är själva köksskildringen i manus och regi riktigt okej.

Produktionen är kantig men hjärtlig, och det är mer genreförvirring än genreblandning. När young adult-tonen ibland tar över zonar jag ärligt talat ut, men samtidigt är det just den förvirringen som får en att kasta sig över ett nytt avsnitt så fort det förra är slut.

Matilda Källström i systerhuvudrollen är en oväntat svag länk. Hon har flera sammanbrottsscener som inte funkar. Och då vet vi ju från Threesome att hon normalt verkligen behärskar den typen av scener. Kanske hade man tidsbrist. Det finns som sagt en del andra tecken på det också. Men sammantaget pekar det fortfarande bara uppåt för Story One. ♦

Hey, du har fortfarande bara läst halva dagens brev! Fortsatt innehåll bakom betalvägg – jag skriver riktigt långt om Lanterns och varför jag plötsligt gillar DCU-franchisen, och om Kill Jackie, Fauda, Adults, Dragonflies, Elvis Costello, Doctor Who och The Lemon Twigs m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!