[125] »SVT:s Taelgia är det definitiva gängdramat«

Denna vecka: Taelgia, Knekt, The Other Black Girl, I famnen på en mördare/The Sixth Commandment, Wolf, One Piece, Billions, Tapie, Sorry/Not Sorry, Transkriget och Spelskandalen.

[125] »SVT:s Taelgia är det definitiva gängdramat«

Bäst i tv-världen just nu

  1. Taelgia (SVT)
  2. Wolf (BBC/HBO Max)
  3. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
  4. Breeders (Sky/HBO Max)
  5. Jury Duty (Amazon Prime)
  6. The Other Black Girl (Hulu/Disney+)
  7. Billions (Showtime/HBO Max)
  8. The Morning Show (Apple TV+)
  9. The Changeling (Apple TV+)
  10. Knekt (HBO Max)

»Taelgia« lyfter gängtemat från »Snabba cash« och »Top Dog« till existentiell drama-sociologi

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Ta Jens Lapidus-tv-serierna Snabba cash och Top Dog, och se hur de kompletterar varandra men framför allt vad de saknar, och ni får fundamentet för SVT:s nya storserie Taelgia, med Mona & Filip- och Spelskandalen-regissören Jens Östberg som både regissör och huvudmanusförfattare (premiär på fredag).

Sara Shirpey i en ledande polisroll.

Det är samma socialrealistiskt gängkriminella förortsfokus, samma klaustrofobiskt närgångna och mänskligt psykologiska studie i maffiaförgiftad mentalitet, men samtidigt något större och mer långtgående.

Om vi ändå börjar med skildringen av de gängkriminella som både individer och grupp så skiljer det sig redan där – i Taelgia är den vanliga vardagen reellt närvarande. En scen kan skildra ett långt samtal om Kanye West, en annan kan gestalta communityn kring elitlaget i basket som kittar samman många av karaktärerna.

Men den stora skillnaden är att familjerna och de övriga sociala förlängningarna tar plats mitt i dramat och inte bara som kriminalitetens fond.

Närvaro och avgrund i samma rum. Oldoz Javidi, Camila Bejarano Wahlgren, John Hanna och Jurek Sawka.

Serien börjar där – i vardagen med jobb, basket, skola, drömmar och en samhällsbärande affärsrörelse. Vi får följa en familj vars rottrådar i Södertäljeförorten är så många, och både självklara och komplexa, att vi snabbt kan bygga upp en förståelse för farorna och konflikterna, och lika grundligt förbereds inför det existentiella och defaitistiska – det som vi i Snabba cash och Top Dog bara kastas rakt in i.

Sara Shirpey, Jimmy Lindström och Sveriges hårdast jobbande tv-skådis Kalled Mustonen.

Därför skiljer sig också narrativet markant från de serierna. Här finns ingen insnävad linjär konflikt utan en mer vidsträckt och lösare skildrad tillvaro där relationerna kommer först och konflikterna sedan. Vi ställs inte inför en dramatiskt utstakad katastrof eller en ödestyngd uppgörelse utan inför en konstant oro, inbyggd i det till synes händelsefattiga. Lojaliteterna blir därmed så mycket mer laddade. I Taelgia är dessa inte »bara« psykologiska verktyg i en spänningsintrig utan något större, svårare, mer kluvet och mångbottnat. Det demografiska fäster dessutom i historisk geografi – vilket redan seriens titel hintar om och vilket får små moderna fästpunkter också, till exempel när verkstadsläraren på yrkesgymnasiet försöker nå sina riskungdomar med ett litet anförande (för döva öron) om när han själv anlände till 1970-talets Södertälje och Björn Borg fick alla att dela hembygdsstolthet.

Lyckostorm i festlokalen. Alex Sia Shirpey och Laura Majid.

Vi får alltså inte bara skildringen av det övre gängskiktet som i Top Dog, och det yngre gardet som i Snabba cash, utan också vardagen med sportdrömmar som i En mot en, den rena familjeproblematiken som i Snöänglar samt en hel horisont av sociologiska motiv.

Det stormar på toppen i en annan festlokal. Simon Mezher, Rechen Barawy och Tanki Mosa.

Jag ser en enda svaghet i serien, och den är egentligen marginell. Precis som i Spelskandalen får vi några matchscener (där var det hockey, här basket) med en arena-speaker som pratar ihållande och värderande som en tv-kommentator. Det låter inte klokt. Jag kan inte förstå hur det kan bli så, när basketsekvenserna i övrigt är så omsorgsfullt och kunnigt gjorda (praktiskt taget lika trovärdiga som handbollsscenerna i Coachen/Afturelding). Eftersom den gemensamma nämnaren är Jens Östberg, och eftersom jag i övrigt aldrig sett/hört denna anomali, undrar jag om det är han som bara vill ha det så, för berättandets skull.

Jag reagerar lite extra på detta som kontrast mot det välgjorda i övrigt, men samtidigt accepterar jag det snabbt av samma skäl: basketscenerna är så perfekta och mitt engagemang i serien så stort att jag nöjer mig med en egen inre förklaring – basketlaget är en helt fiktiv version av SBL-laget Södertälje, och då tänker jag mig att den också har en fiktiv arenakultur. ¯\_(ツ)_/¯

Spelar för orten och familjen. Viktor Bengtsson och Ranja Jan Barvary.

Bland skådespelarna känner vi igen genre-veteraner som Jimmy Lindstöm och Kalled Mustonen, och Sara Shirpey från just Spelskandalen, Tog Dog och En mot en, men framför allt sköljer här ännu en ny våg över oss av fantastiska skådespelare med invandrarbakgrund med John Hanna och (i och för sig redan Guldbaggebelönade) Jonay Pineda Skallak i täten.

John Hanna är fantastisk som både välartad storebror (lillebror: Konstantin Demirel) …
… och som omedveten gängaspirant via vänskapen med Jonay Pineda Skallaks karaktär.

Kanske är Taelgia den »definitiva« serien i den expanderade gängdramagenren, och kanske vore det rentav något att hoppas på: att vi framöver i stället får se fler serier om Sverige som segregerat invandrarland utan minsta fokus på kriminalitet. Den berättelsen är ju egentligen större och viktigare. ♦

»Knekt« är en härlig norsk »Brassic«-plankning

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Av någon anledning har vi aldrig fått se Brassic i Sverige. En sjuhelsikes hit-serie i Storbritannien om ett halvkriminellt gäng småstadslosers vars femte säsong är på ingång i hemlandet. Men våra nordiska grannländer har visat den, och att den sjunkit in på djupet i Norge märks i nya komediserien Knekt – här är trailern, följd av lite Brassic-klipp för referens:

Dock ska sägas att serieskaparna, ett rörande slängigt manus- och skådiskollektiv lett av huvudrollsinnehavaren och huvudförfattaren Johannes Roaldsen Fürst, redan värmt upp med sju säsonger Hvite gutter

… och i ärlighetens namn ska sägas att de tagit med sig mycket av humorn, grabbligisthumorn och smaklösheten därifrån. Men inspirationen från Brassic är verkligen påtaglig, det är samma slags småttiga och hopplöst instängda småstadsgäng vars kriminalitet liksom sitter ihop med bygden och de asociala rötterna, vilket gör deras liv och leverne till en egen bubbla, eller snarare ett eget bollhav. Trots att de är vuxna och driver ett miljonrullande casino, trots att de knarkar, knullar gifta kvinnor och vid behov slår ner folk (precis som i Brassic har en av snubbarna öronmärkts för den rollen) känns alltihop som pojkstreck. Och precis som i Hvite gutter saknar de allt konsekvenstänk, insikterna kommer alltid lite för sent.

Det blir många gemensamma timmar i stake-outs och andra kompakta bilsituationer.

Premissen borde inte funka över huvud taget. Alltså, dessa hundraprocentiga pappskallar (okej, en av dem är läkarstudent, fast av mognadskalibern att han bläddrar efter usla vitsar bland närbutikens serietidningar), hur lyckas de samla ihop sig till en spelentreprenörssuccé?

Berättandet drivs dessutom framåt högst godtyckligt. Plötsligt har de bara fixat spelbord och roulettehjul, i någon replik nämns att det är »sponsrat«; och plötsligt har de inrett ett betting-rum med live-tv. Och i stället för ett stringent narrativ zoomar man in på de mer meningslösa mellanrummen. Som när de ska hyra lokalen och de stendumma Jeppe (Fürst) och Stian (Mikkel Bratt Silset, precis lika hårdkorkad här som i Headhunters) varvar upp i besinningslös rockdans i bara överkroppar. I stället för en intrigdrivande scen om hur de sätter upp klubben får vi en lång pumpande scen med två tunga, svettiga, galna testosteron-hormonklumpar som tokhoppar till en bergsprängare på maxvolym. Men det finns ett berättande i det också. Serien är rätt fenomenal på att karva ut karaktärer och relationer som leder intrigen, och som är lika rörande och roliga som störiga och störda.

Mikkel Bratt Silset, Johannes Roaldsen Fürst, Nokokure Dahl och Deniz Kaya.

Framför allt är Fürst fantastisk på att skildra en impulsstyrd adhd-personlighet. Det dumma kontrasteras av en kreativ snabbtänkthet, och efterhand accepterar man narrativet om deras affärsrörelse som en mix av det draget hos Jeppe och läshuvudet hos läkarstudenten (Deniz Kaya, som vi känner igen från Pørni). Plus att Jeppe är fuckboy åt sin sexualfrustrerade arbetsförmedlare och handläggare av nystartbidrag, kanske.

Jag får hela tiden nya favoritscener, men en jag sett om flera gånger är när Deniz Kaya säger till Fürst att han vet hur de ska lösa ett problem, och väntar lite med att berätta om lösningen, så att hela Fürsts inre fylls upp av dopamindränkt förväntan, han står bara och väntar på att få höra, men uttrycker det med hela kroppen, blicken, ansiktsspänningar.

Det är nog inte otänkbart att Knekt blir samma sorts älskvärda och oförbätterliga långkörare som Hvite gutter och Brassic. ♦

Först »The Changeling«, nu »The Other Black Girl« … är progressiv häx-sekt-skräck det nya svarta?

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

När jag i veckan sett nya Onyx Collective-serien The Other Black Girl på Disney+ parallellt med Taelgia har jag inte kunnat undvika tanken på vad skönt det skulle vara att få se en svensk serie ta upp institutionell rasism på ett bokförlag i stället för i gängkriminell miljö.

Allierad eller rival? Eller något ännu mycket värre? Sinclair Daniel och Ashleigh Murray.

Serien är baserad på Zakiya Dalila Harris bransch-initierade meta- och genrehybrid-roman med samma namn och har Harris själv som författare till två avsnitt, och därmed en underbar dialog, både popkulturell och känslomässigt introspektiv, regisserad och spelad med ett härligt flyt av äkthet och sardonisk humor. Typexempel:

»We’ve come a long way in the last 35 years.«
»Have we?«
»Black people are allowed to be messy now. Haven’t you seen any
Shonda Rhimes show ever? OK, you would love Scandal. Based on your coats alone.«

Huvudperson är en ung svart redaktörsassistent (Sinclair Daniel, som jag tidigare bara sett i en enstaka episod av The Good Fight) på ett i övrigt helvitt New York-förlag som historiskt byggt sin framgång på en epokgörande svart roman men i dag lever på en extremt självgod gubbförfattare (Brian Baumgartner från The Office!), som skriver kritvitt om svarta stereotyper. Förlaget sjabblar med en sensitivity-reading av hans nya bok och hamnar i en akut trovärdighetskris.

Samtidigt har Sinclair Daniels karaktär fått en svart kollega (Ashleigh Murray) och pendlar i känslorna mellan om denna är en allierad eller en rival. Andra nyckelspelare växer fram ur en tät och stensäker ensemble – främst Garcelle Beauvais som storförfattaren bakom förlagets gamla svarta bestseller, Eric McCormack som förlagschef, Brittany Adebumola som queer kompis och bullshit-detektor av närapå Poker Face-kaliber, och Hunter Parrish som vit pojkvän och lärare.

Nu ska mysteriet lösas. Sinclair Daniel, Brittany Adebumola och Hunter Parrish.

Under första halvan är serien en både flyhänt och på djupet engagerande berättelse om arbetsmiljöproblem, kollegial konkurrens och en falsk förlagsbransch (svenska Netflix-serien Kärlek & anarki skulle kunna ta ett spännande nästa steg med inspiration härifrån).

Men andra halvan är delvis något helt annat. Att seriens bärande frågeställning är huruvida man ska spela spelet och besegra systemet inifrån, eller om detta är att sälja sin själ till djävulen, det förstår man tidigt, men den får alltmer pregnans i takt med att seriens inledande skräckmoment – som symboliserar huvudpersonens utsatthet som minoritet på förlaget – övergår i en allegorisk spökhistoria och klassisk magisk realism, för att i seriens senare del landa i ett slags ockult häx-kult-thriller med politisk The Stepford Wives-touch. Därtill refereras Jordan Peeles Get Out flera gånger direkt i dialogen, och mer än något annat påminner The Other Black Girl om en annan roman-adapterad Disney+-serie, Kindred (som jag tyckte mycket om). Men det är något som liksom svajar till på vägen.

Visserligen är det ett standardgrepp att lura tittaren med en setup som på ett klurigt vis efterhand vänds ut och in, men här uppstår ett glapp i övergången. Den första halvan är underbar, en stark fyra, medan de sista tre, fyra avsnitten är en rutschkana som blir lite för glatt för min tv-rumpa.

Men jag ångrar verkligen inte att jag såg serien till slut. Den är tankeväckande in i det sista, och de höga produktionsvärdena – den kulturella dialogen, det fina fotot, stringensen i regin och ett storartat soundtrack av en för mig ny bekantskap, EmmoLei Sankofa, som jag har passat på att gräva ner mig lite i:

Och inte nog med det. The Other Black Girl har en cliffhanger inbyggd i slutsekvensen som gör att jag utan tvekan kommer att se en eventuell säsong 2 också. Även om den kommer att kännas lite som en annan sorts serie då.

Men faktum är att när jag nu i efterhand tänker på serien som helhet så tvivlar jag på mitt omdöme om glappet i halvtid. Det kanske bara var jag, som inte läst romanen och inte var beredd på den genre-utmanande utvecklingen? Som för övrigt också påminde inte så lite om Jason Segels frejdiga rollspels-sci fi Dispatches from Elsewhere på Amazon Prime. ♦

I true crime-famnen på ännu en BBC-seriemördare

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Éanna Hardwickes fejkpräststudent hinner knappt bli färdig med Timothy Spall som offer …

Verklighetsbaserade kriminalhistorier är det mest frekventa och pålitliga brittiska miniserieformatet. Ett bergsäkert grepp, helt enkelt: bara man ser till att produktionen är en välgjord replika med kända skådespelare i ledande roller så är man hemma. Vetskapen om att »detta har hänt på riktigt« ger ett extra tittarengagemang som knuffar upp serierna i toppen av genre-hierarkin. Alla sådana här serier verkar gjorda för att genera bildjobb i medierna typ »Se så lika skådespelarna är verklighetens förebilder«.

… innan han kastar sig över grannen, spelad av Anne Reid.

BBC-miniserien The Sixth Commandment, som får SVT-premiär på onsdag med den välfunna titeln I famnen på en mördare, är verkligen inget undantag. Éanna Hardwicke som obligatorisk psykopatseriemördare är visserligen ovanligt okänd i sammanhanget (men ni har nog sett honom som bästa kompisen Rob i Normala människor), om än helt lysande i sina bedrägliga kast mellan timid prästaspirant och iskallt monster fixerat vid sin egen styrka, men här finns också Timothy Spall och Anne Reid som offren, båda hudlöst sårbara och glänsande, i en stor högprofilerad ensemble där den som sticker ut allra mest är Conor MacNeill, i rollen som antagonistens bagman, intellektuellt funktionsnedsatt och hjälplöst känsloutpressad.

Men I famnen på en mördare är ändå ingen riktig höjdarserie. Den gör vad den ska göra, och det är spännande och upprörande att parallellt få följa de psykopatiska brotten, de rörande utsatta offren och den saktfärdiga rättvisan, men vi har som sagt sett det hundra gånger förut, och någonstans saknar jag en tydligare kreativ och konstnärlig ambition – typ det där som särskiljer Nick Antoscas version av yxmordshistorien i Texas 1980 i dramaserien Candy från David E Kelleys underlägsna version av samma kriminalfall i Love and Death. ♦

Nu i Sverige! »Wolf« – brittdeckare som mixar »Funny Games« med »True Detective«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜ (Återpublicering pga svensk HBO-premiär i veckan)

Psykopater i skyddsdräkter. Vilka är de? Trots ett begränsat antal karaktärer i »Wolf« är det lika svårt som spännande att försöka klura ut mordgåtan i förväg.

Kommer ni ihåg känslan när man i första True Detective-säsongen, precis i slutet av episod 3, för första gången fick se karaktären Reggie Ledoux, på långt håll, komma ut ur sin lada halvnaken med en machete? Han visade sig senare »bara« vara den superäckliga seriemördaren Errol Childress handgångne man, men när han äntligen tittade fram så skedde det efter en så krypande kuslig uppbyggnad att effekten blev mytiskt läskig.

Sacha Dhawan och Iwan Rheon i Haneke-tintade skurkroller.

Jag minns den känslan nu därför att jag nyligen upplevde den igen, i nya BBC-thrillern Wolf, som fick Sverige-premiär på HBO Max i torsdags. Fast på en helt annan nivå. Allt med Wolf är faktiskt next level. Jag vill inte gå in alltför mycket på intrigen eftersom serieskaparen och manusförfattaren Megan Gallagher går in så hårt för att göra tittaren osäker – och gör det med ett grandiost manus, smart och komplex i storyn, välfylld och fyndig med skräck-troper, totalt orädd i bruket av både humor och gore.

Juliet Stevenson är fantastisk som plågad överklassmorsa, inte minst i Owen Teales sällskap.

Jag kan inte begripa var Megan Gallagher hittade denna förmåga – hon har inget stort på cv:n tidigare, och senast gjorde hon den stentrista Apple-thrillern Suspicion. I och för sig är det väl romanförlagan med samma namn, som ingår i Mo Hayders kriminalserie om polisen Jack Caffery, som bjuder på det unika och spännande deckarpusslet, och regin är också av absolut toppklass – av danske veteranen Kristoffer Nyholm, som efter succén med Brottet (Forbrydelsen) gjort brittiska storverk som Taboo med Tom Hardy och The Enfield Haunting med Timothy Spall. Men vi måste definitivt hålla ögonen på Megan Gallagher framöver.

Genre-hybrider, och att lösa upp genrerna i varandra, blir allt vanligare. Men Wolf gör det kanske bäst av alla på senare tid. Skräck, noir, humor, relationspsykologi, polisskildring – serien går lite längre med allt och tar lite större risker än man är van vid, när alla skilda uttryck och temperament får pågå parallellt och blurra gränserna. Och Ukweli Roach är en perfekt antihjälte som Jack Caffery, seriens ankare och katalysator, så extremt psykiskt trasig att han i mindre kompetenta händer bara hade varit irriterande. Nu är han, liksom hela serien, fullständigt fängslande. Wolf är en serie långt över gränsen för vad som borde vara möjligt och man ser den med sex timmars konstant hjärtklappning. ♦

»One Piece« – har jag missat en av årets festligaste serier?

Jag hade helt avfärdat One Piece, inget jag behövde ödsla på, sett till Netflix dåliga facit vad gäller manga-adaptioner. Trailern stängde jag av vid första fågel-dockan.

Men så träffade jag mina medelålders lagkamrater i popquiz-laget i torsdags och de hade slukat serien i ett nafs och älskat den. Skit i trailern, sa de, och kluckade åt varandras rekapituleringar av favoritscener.

Så, nu måste jag nog finna tid för One Piece i veckan som kommer. ♦

Connerty tillbaka i »Billions« – som hilarious hibachi-kock!

Jag ligger en vecka efter med Billions-finalsäsong (vars premiär jag recenserade här), så jag är fortfarande upptagen, och alldeles tagen, av Connertys iögonenfallande serie-comeback i förra avsnittet, det Solzjenitsyn-associationslekande The Gulag Archipelago:

Japp. Toby Leonard Moores sedelärande karaktär har blivit sushi-kock, efter att ha blivit av med juristlicensen och suttit av sit fängelsestraff. Eller närmare bestämt hibachi-kock, full av grillbordskonster. Han söktes i förra veckans avsnitt upp av gamla parhästen Kate (Condola Rashād), som plötsligt bara satt oanmäld vid hans bord med skeptisk min …

… vilket fick till följd att hans mungipor också störtdök, samtidigt som han körde på med sina tricks. Jäkligt roligt i sig! Men man förstår ju hans låga humör, med tanke på backstoryn. Jag har sammanställt en liten recap, tillika best-of-Connerty-hyllning:

Och för att som avslutning fullfölja sushi-temat, här kommer en av seriens absoluta all-time-greats, med Wags i högaffekterad högform. The egg! The egg!

»The Wolf of Wall Street«-inspirerad »Tapie« på Netflix

Seriebetyg: 📺📺📺⬜⬜

Laurent Lafitte är medryckande bra som den franske larger than life-spelevinken Bernard Tapie i Netfix ny biopic-serie Tapie – från de första snedstegen som chanson-artist (det görs en härligt övergödd poäng precis i inledningen av hur han faktiskt vann en tv-poptävling över Jacques Dutronc!) via stora career moves som tv-progamledare, politiker/minister och affärsman (ägare av Adidas, Champions League-vinnande fotbollspamp i Olympique de Marseille), via fängelsestraff och återkommande juridiska och politiska tvister om bedrägerier och korruption, fram till en plågad död i magcancer 2021 efter att ha blivit svårt misshandlad av inbrottstjuvar i sitt hem.

Bernard Tapie var kontroversiell och en räkmacke-socialist men också en charmant fransk folkidol och ett perfekt underlag för en sådan här serie. Den är ett tempostarkt och adrenalinpumpande berg-och-dal-livsäventyr som påminner en hel del om danska real life-retro-serier som Carmen Curlers och nya Chorus Girls/Dansegarderoben. Men Tapie är av större format – slängigare men under imponerande The Wolf of Wall Street-inspirerad manus- och regi-kontroll av bland andra en av Baron Noir-manusförfattarna, Olivier Demangel. Jag sätter en trea i betyg men det skulle kanske lika gärna kunna vara en fyra. ♦

Från Louis CK till »Transkriget«

Jag har ju följt Louis CK rätt nära, och positivt, under comebacken efter metoo-deplattformeringen, så det är inte mer än rätt att jag också tittar närmare på den nya dokumentären Sorry/Not Sorry så fort jag får chansen. Den hade en första filmfestivalvisning förra helgen, och en bra artikel i Washington Post berättade storyn om den i veckan:

Louis C.K. är inte dömd för brott. Han har skrapat ihop till sin comeback via sitt eget bolag, praktiskt taget utan etablerad branschhjälp. Jag får kalla kårar av yrkesförbudstesen att comebacken borde betraktas som »too soon«. Men jag vill verkligen ha den här filmens perspektiv direkt från de utsatta kvinnorna. Kanske känner jag annorlunda när jag sett den.

Här, i min mycket uppskattande recension av hans senaste special Louis C.K. at The Dolby, konstaterade jag att komikern är en annan man i dag – definitivt inte lika sympatisk. 2015 hade jag älskat att träffa honom vid ett restaurangbord. I dag vetefan. Men det betyder också att jag uppenbarligen hade haft mindre lust att träffa en ärligare man?

Jag har de senaste åren sett ett antal sådana här obskyra klipp med Louis CK …

… och tänkte passa på att använda ovanstående klumpiga och lite sorgliga trans-anekdot som segway till SVT:s dokumentärserie Transkriget, som gick ut i veckan och snabbt blev det mest hatade och anmälda programmet sedan Lina Makbouls Uppdrag granskning: #metoo och Fredrik Virtanen 2018.

Jag försvarade Metoo-programmet när det sändes, och det har med tiden fått rejäl upprättelse. Och jag hoppas innerligt att den nya SVT-transserien också ses med lite klarare, nyktrare blick så småningom. För att hoppa på den för faktafel och ovetenskaplighet är praktiskt taget lika skadligt politiskt och propagandistiskt som extremhögerns skrämmande framflyttade anti-trans-aktivism.

Mikael Landén, professor i psykiatri och den mest frekvent medverkande experten och kritikern i programserien, säger: »Det finns många personer som mår väldigt bra efter könsbyte, det är ingen tvekan om det. Vad som är mer osäkert är om det kanske också finns en ganska betydande grupp som inte mår bra och ångrar sig, eller hade mått lika bra utan könsbytet men inte ens vet om det, för det fick man ju aldrig pröva.«

Hur kan man vilja säga emot sådana ord från uppenbart eftertänksamma och ansvarstyngda forskare i dokumentären, med barnens bästa som enda intresse? Och än märkligare, hur kan man vilja gå emot alla de modiga, självutlämnande transpersoner som instämmer i deras motbild?

Jag är allt annat än transfob och kan visa det i text. Jag har hyllat Gabi mellan åren 8 och 13 som den ögonöppnande trans-dokumentär alla borde se …

… och jag har frekvent hyllat den växande vågen av transskildringar inom framför allt amerikansk tv-fiktion, skrivit om vikten av att trans-/icke-binär-karaktärer skildras av trans-/icke-binär-skådespelare, samt lyft fram favoritexempel som Eve Lindley i Dispatches From Elsewhere, Jesse James Keitel i The Big Sky, Misha Osherovich i Girl in the Woods och Miss Benny i Glamorous.

Men att dreva mot SVT:s Transkriget är något annat. Det är ideologiskt förblindat på gränsen till sekteristiskt. Och överreaktionerna är så sjuka att jag instinktivt börjar undra om jag haft fel om Graham Linehan? En av mina största brittiska comedy-favoriter som de senaste åren blivit cancelerad av translobbyn. Men hans aktivism, som inte bara fått uppdragsgivare att dra öronen åt sig utan hans fru att lämna honom, är också något annat.

För en månad sedan skrev han det här, i The Telegraph, om sin paria-status:

Och jag kan fyllas av sympati för honom, längta efter en ny serie i stil med The IT Crowd, Motherland och, i synnerhet, Count Arthur Strong. Jag kan längta med honom efter ett lugn, efter ett insläpp i stugvärmen. Men bara tills jag börjar kolla hans sociala flöden igen och ser mängden och graden av anti-trans-propaganda han retweetar, inte sällan över hatgränsen. Han är som Palestina-aktivisten som inte fattar var den goda övertygelsen övergår i ond antisemitism. Och även experter som är kritiska till dagens transvård måste akta sig för att inte grumla till det med politiska anti-trans-intressen.

Den här texten är medvetet stökig. Den är, måste vara, ett work in progress. Precis som forskningen om könskorrigeringar. Vare sig vi vill eller inte så är denna vetenskap inte underordnad politik och kultur utan handlar om medicin, fysiologi och sjukvård. Men det motsäger inte kampen för och övertygelsen om transpersoners rätt till representation i samhället, politiken och kulturen. ♦

Årets bästa undertexter? Hjälp till!

Nu ska årets bästa svenska tv- och film-undertextare koras – här är branschveteranen Kalle Hårdings upprop på Facebook häromdagen:

Det är fackklubben Medietextarna, som sorterar under Svenska journalistförbundet, som arrangerar. Jag passar på att länka min nördintervju med Kalle Hårding från slutet av maj här nedan. ♦

Veckans bästa med-mick-på-gatan-insats …

… stod Sky News skotske US-korre James Matthews för. ♦

»Min pappa hade ingen jävla pälsmössa«

Stark feature-intervju med Tom Malmquist i Expressen i går, med intressanta citat om hur SVT:s Spelskandalen porträtterade hans far, sportjournlisten Thomas »Malmen« Malmquist. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Auf Wiedersehen, Pet!